Igår blev jag bjuden på middag, idag har jag inhämtat matnyttigt per spark och plockat in kvistar. Mia har ny utkiksplats.

Egen kock
Att bli bjuden på middag i sitt eget kök tillhör inte vanligheterna, men igår var det faktiskt andra gången jag fick njuta av den lyxen. Filosofen tyckte det var lämplig ersättning för att jag skannade några fotografier åt honom. Med tanke på jobbet jag la ner, hade det gott räckt med en smörgås. Fast det sa jag (förstås) inte. 😀

Han var imponerad av min aptit. Jag förstår honom – för ovanlighetens skull åt jag mig mätt. Oftast tillämpar jag regeln att sluta äta när jag inte längre är hungrig. Jag förklarade min goda aptit med att jag är som ormarna, äter ett stort byte som jag sen smälter en vecka.

Matnyttigt
För att få njuta av det ljuvliga vädret och samtidigt göra nytta beslöt jag idag ta en sparktur till väglagets styrelseordförande för att få tilläggsuppgifter och inventera adresser längs vägen. Kameran följde med som vanligt och fick tjänstgöra redan när jag nådde Silverpilen – veckad snö tycker jag är läckert.

Sparkföret var kanonfint bara jag undvek sandfläckarna. Bortsett från ett skrapsår på skenbenet efter en ofrivillig inbromsning klarade jag mig helskinnad.

Efter att ha fått en del väsentliga uppgifter av ordföranden, fortsatte jag min färd på glid. Eftersom jag hade så bråttom i torsdags, gjorde jag ett reprisbesök hos bonuspappan. Han undrade om jag ville ha mat, det fanns en potatis kvar, men jag tackade nej  med ursäkten att min mattid inföll först om ett par timmar.

”Men lite kräm vill du väl ha?” undrade han då. Hopplösa människa. Han fick det att låta som om jag gjorde honom en tjänst om jag tackade ja, så då gjordet jag det. Och när jag hade ätit den frågade han om jag ville ha kaffe… En gästfrihet helt i klass med min ryska bekants.

Efter en pratstund i godan ro tog jag mig vidare till postlådorna ”i centrum” för att jämföra namnen med dom som står i fastighetsförteckningen. När jag kom till två namn som var helt obekanta och saknades i min förteckning, kom skyddslingens syster gående. Hon visste dess värre lika litet som jag, så vi pratade om studentskrivningarna i stället.

Ett par stopp senare var jag tillbaka där jag började och kände för att vistas ute ett tag till. Jag möttes som vanligt av Mia då jag öppnade dörren till köket och efter vår lilla hälsningsceremoni gjorde hon mig villigt sällskap.

Ny utkiksplats
Björkriset jag hade sett hemma hos ordföranden inspirerade mig att ”avverka från egen skog” nere i stran­den. Skaren höll förvånansvärt väl då jag avvek från dom gamla spåren så det var inga problem att få tag i kvistar. På skoj nöp jag också några lönnkvistar. Då fick jag syn på Mia.

I stället för att pallra sig efter mig hade hon parkerat sig invid eken där snön redan har tinat. Där satt hon och blickade ut över sjön som om hon ägde stället. Det enda som fick henne att reagera var fåglarna som flög mellan träden, i övrigt såg hon ut som en porslinskatt. En stilig liten dam som nyligen fyllt sitt första år.

Till vårvinterns vedermödor hör halka. Nu är det så halt att man inte ens törs åka spark. Mia skickar en kram.

Utmaning
Idag på eftermiddagen hade jag lovat göra en utryckning och blivit varnad för svår halka när jag kom fram. Läge att inviga dom nyinköpta broddarna med andra ord.

Det är första gången jag kör bil med broddar på kängorna. Inget jag rekommenderar, det hjälper inte ett dugg mot såphalkan på vägen och gör pedalerna svårmanövrerade. Men dom var utmärkta att ha när jag kom fram.

Byvägen ser ut och känns som en knölig halkbana den tiden på dagen. Solvärmen tinar upp ytan på islagret och det rinner smältvatten ner på vägen. I det här föret avundas jag bilägarna som har dubb­däck. Hur som helst jag tog mig fram och tillbaka utan incidenter.

Alla bilburna besökare till Udden varnas härmed! ”Min” backe är sandad, men inte den som ligger före kurvan så det gäller att ta det varligt på hitvägen för att inte kana ner i sjöinloppet!

Hem­färden kräver också en del körteknik för att man ska lyckas ta sig upp till huvudvägen. Fyrhjulsdrift och dubbdäck är en klar fördel.

Nysandat
Tyvärr gjorde jag misstaget att skotta efter den senaste blötsnön vi fick, så stigen ner till huset kräver också förhöjd livförsäkring. När jag kom hem beslöt jag sanda inför väntade och oväntade besök.

Jag hade redan börjat med dom roliga små (miljövänliga) kulorna som går att äta tycker Mia, men insåg att det också krävdes vanlig hederlig sand. Kombinationen blev alldeles utmärkt.

Fast i natt fryser det tunna vattenlagret kan jag tänka mig och det är lika halt i morgon. Men man har ju broddar som sagt.

Mia-kram
Igår när jag skulle fånga Mia på bild, försökte hon fånga mig i stället. Det blev en originell bild som mycket väl kan tolkas som en kram tycker jag. Håll till godo. 🙂

Jag har fått två semlor, hämtat en produktnyckel, träffat en före detta kollega, valt papperskvalitet och fått tillskott i kassan.

Givande besök
Strax efter ett kanade jag i väg ner för backen. Lyckligtvis har vår utmärkta vägunderhållare sandat på strategiska ställen, men det gäller ändå att ha tänderna rätt i mun och handen stadigt på ratten när man ska ta sig fram på byvägen.

Första anhalten var bonuspappan. Förutom det ordinarie ärendet, passade jag på att förhöra mig om ett par fastigheter i grannskapet innan jag hastade vidare. Med mig fick jag en påse med två dags­färska, hembakta semlor (fullkornsbullar). Ibland har man mer tur än vanligt. 🙂

Produktnyckel
Nästa stopp blev 25 km längre bort, dagens övriga ärenden krävde en resa till öns norra del. Eftersom Zas Data låg lämpligt till före skattebyrån, svängde jag in för att hämta mina nya program. Produktnyckeln till Office 2010 Hem och Småföretag fanns på hyllan, men ack och ve, Publisher 2010 har inte gått att få tag i fick jag veta.

Jag har nyss brutit sigillet till produktnyckelkortet och startat programhämtningen (550 MB), 41 % återstår ser jag, sen är det klart att installera. Härligt med nya leksaker. 😀

Gammal bekant
Följande anhalt var skattekontoret för att få hjälp med uppgifter om fastighetsägarna i väglaget. I kund­tjänsten satt min före detta kollega som jag jobbade ihop med i Stockholm på 70-talet. Jag har ”hälsat på” en gång tidigare, så jag visste att hon jobbar där och blev extra glad över att det var henne jag fick träffa.

Hon var precis så hjälpsam och tjänstvillig som man kan önska att alla myndighetstjänstemän skulle vara. Tyvärr saknas skattemyndighetens regis­trerings­nummer i min förteckning, så det blev en hel del letande innan vi hittade de rätta ägarna, men hon gjorde ett kanonjobb.

Papperskvalitet
Från skattekontoret åkte jag vidare till öns tryckeri för att välja papperskvalitet till trycksaken jag planerar. Den kvalitet jag blev offererad tyckte jag inte var bra nog, utan satsade på Novatech Gloss i 250 g i stället. Något dyrare, men kraftigare och mycket snyggare än det som tryckaren hade tänkt sig. Till min förnöjelse ser jag på antalis’ sajt att papperet också är FSC-certifierat.

Tryckeriägaren hävdade att det papperet inte går att skriva på eftersom ytan är glansig och inte suger åt sig färg, men jag hade redan hunnit skriva på det (med gelébläck) och kunde således bevisa att han hade fel. Men han trodde mig inte – typiskt karlar! – utan var tvungen att själv plocka fram en kul­spets­penna för att testa om texten blev suddig när man drog över den med tummen. Det blev den inte. DÅ erkände han att jag hade rätt.

Tillskott i kassan
Från tryckeriet tog jag mig till matbutiken och därifrån till Classic guld, där jag snart är stamkund efter alla inlämnade reparationer. Den här gången behövde jag reparera ett par örhängen och passade på att fråga hur det står till med min väggklocka? Det har snart gått två månader sen jag lämnade in den.

Precis då ringde urmakaren och talade om att klockan var avhämtad och på väg tillbaka till ön. Tillfällighet? Nej, såna finns inga i min värld, bara mirakel.

Det visade sig däremot att mina ringförstoringar var klara och att jag hade ett tillgodohavande på drygt 400 € för guld- och silverskrot som jag lämnade in i februari. Man niger och tackar. Då behöver jag inte lägga ut för klockreparationen och har ändå ett par hundra till godo. Finfint.

Det kallar jag en verkligt givande eftermiddag! 🙂

Jag har drabbats av kunskapsbrist, respektive hjärnsläpp och har fått ett bottenuppdrag. Mia har lärt sig gå på skare.

Kunskapsbrist
Dagens utbildning i PowerPoint 2007 blev enskild undervisning i stället. Den andra personen som hade tänkt delta fick förhinder. Men det gjorde inget, på så sätt fick vi möjlighet att anpassa utbildningen till just den här personens arbetsuppgifter.

Allt gick bra ända tills jag skulle visa fördelarna med att klistra in grafiska objekt på bildbakgrunden. Den logo vi använde visades visserligen på sidan, men så snart man skapade en ny sida med annan layout var den försvunnen. Jag satt med förvåningens finger i häpnadens mun… Vad i all sin dar var detta – det har ju fungerat i alla Office-versioner sen 90-talet?

När jag kom hem tänkte jag mig ställa frågan till Microsofts support, men ångrade mig omgående när jag såg kostnaden om man inte har supportavtal: 2.699 kronor, dvs nästan 298 €! Jag borde kanske höja mitt supportarvode om svaren är så värdefulla?

Genom att konsultera egen litteratur kom jag på lösningen och har nu mejlat den till kunden. Fördelen med elever är att man ofta får lära sig nya saker. 🙂

Hjärnsläpp
Min elev hade också en fråga som rörde Publisher 2007. Jag visste att jag visste svaret men kunde för mitt liv inte komma på det just då. Först när jag hade kommit hem ramlade polletten ner och hon har nu fått en utförlig förklaring via mejl.

Botten
Mina nya kund vill att jag tar fram en ”botten” till en speciell typ av dokument hon jobbar med. Ordet var helt obekant för mig, men jag förstod vad hon menade när hon hade förklarat varför hon behövde den.

Såna uppdrag gillar jag, dom tilltalar mitt sinne för problemlösning. I det här fallet gäller det att mallen är ”idiotsäker” eftersom det är många olika personer (med varierande programkunskaper) som ska arbeta i samma dokument.

Snabblektion
Igår kväll fick Mia en snabblektion i att gå på skare. Jag kröp på alla fyra högst upp på en snödriva så hon skulle förstå att den håller att gå på. Nä, jag skojar förstås. 😀

Eftersom det här är Mias första vinter, har hon ingen riktig koll på snöns beskaffenhet. Hon har nog upplevt att snö är synnerligen oplåtligt som underlag och har därför hållt sig till uppskottade stigar.

Igår kväll hade det frusit på när vi hjälptes åt att hämta vatten och slänga slaskfatet så jag lyfte upp henne från marken och ställde ner henne på skaren. Först gick hon lika försiktigt som jag gör på hal is, men sen kom hon på att ytan höll hennes vikt och stegade i väg en bit. I kväll har hon varit ute en god stund, så nu har hon säkert full kläm på skaren.

Jag har terroriserat Statskontoret och byns fastighetsägare samt förberett morgondagen och har en köpare på mina gamla gummistövlar.

Fortsatt fel
Jag har forftarande inte lyckats få i väg företagsdeklarationen. Efter diverse mejl till och från suomi.fi där deklarationen ligger sparad, fick jag idag följande besked: ”Hej, tack för besväret. Nu vet vi var felet ligger. Skatteförvaltningen är medveten om det här problemet. Hoppas att du får svar snart. Tyvärr kan vi inte hjälpa mer.”

Att deklarera via skattekontot fungerar således inte tills vidare. Tur att det finns snigel­post.

Detektivarbete
Igår kväll kändes det som om jag hade vuxit fast i stolen framför datorn och rygg och nacke signalerade att jag hade passerat en tidsgräns för vad dom tål. Eftermiddagen och kvällen tillbringades med att reda ut vilka som är fastighetsägare i väglaget och vilken adress dom har.

Utan dator och internet-anslutning hade jag varit chanslös. På fonecta.fi och eniro.se hittade jag en del adresser och adressregistret till skolträffen visade sig också vara en bra informations­källa. Nu är det bara enstaka adresser som behöver kompletteras.

Idag har jag kontaktat de fastighetsägare som har nyregistrerade fastigheter för att få tag på registernumren. Jag ringde också en fastighetsmäklare som befann sig på Kap Verde(!) och lokala skattekontoret för att höra om jag kunde få hjälp med en del uppgifter. Mäklaren är tillbaka på torsdag och skattekontoret lovade bistå om möjligt, så snart är förteckningen komplett.

Materialförberedelser
En del av dagens program har bestått i att förbereda morgondagens utbildning. Jag har lovat lära ut grunderna i PowerPoint på tre timmar. Det gäller alltså att jag är effektiv och väl förberedd så mina två elever får valuta för pengarna.

Begärligt gods
Idag fick jag ett roligt mejl. En kvinna som beundrar mina webbalbum upptäckte mina gamla Vikingstövlar på en av bilderna och mejlade idag att hon är förtjust i retro-grejer och gärna vill köpa dom om dom är till salu? Tänk att mina 30 år gamla ”potatislandsstövlar” är begärligt gods!?

Jag svarade henne med en varning om hur dom ser ut (plus bild) och att dom läcker, men att hon kan få överta dom mot portokostnad. Som bekant är jag välförsedd också när det gäller gummistövlar. 🙂

Igår gjorde jag både kund- och middagsbesök, idag har jag ägnat mig åt sifferexercis. Mia jagar flugor.

Kundbesök
Igår hade en av mina kunder öppet hus med anledning av avslutad husrenovering. Vid lunchtid åkte jag via blomsteraffären för att gratulera till dom nya lokalerna. Eftersom jag tidigare har blivit guidad runt huset nöjde jag mig med en snabbtitt på föremålen i utställningslokalen och ett glas saft, sen styrde jag kosan hemåt igen.

Middagsbesök
Solen värmde behagligt när jag kom hem, så Mia och jag passade på att inta en dos D-vitamin och UV-strålning under bar himmel. Vi hade nyss förflyttat oss inomhus när herr grannen junior kom med en middags­inbjudan som jag gärna tackade ja till.

Enligt önskemål från systersonen som var på besök, vankades köttsoppa. Fru grannen tyckte inte riktigt att det var lördagsmat, men hon fick inget medhåll av middagsgästerna. Nivån i kastrullen sjönk snabbt och vi tyckte alla att soppan var god.

Ett par timmar senare knallade Mia och jag hemåt igen under stjärnbeströdd himmel på den nu mån­be­lysta skogsstigen. Trädgrenar­na skapade spännande mönster över snön och det var alldeles tyst när jag stannade till för att kolla att Mia hängde med. Vår vänliga skog bjöd på magisk stämning.

Sifferexercis
Efter frukost och påklädning idag bestämde jag att det gråa vädret lämpade sig utmärkt för att ta i tu med deklarationerna. Den privata verkade enklast att börja med, jag behövde bara komplettera med ett par uppgifter.

Bortsett från mat- och kaffepaus har företagsdeklarationen tagit hela eftermiddagen i anspråk trots att jag hade en lathund från i fjol att gå efter. Ändå är deklarationen synnerligen enkel för min lilla verk­sam­het. Det mest tidsödande är förstås uträkningarna som är utspridda på diverse underlag.

Till slut var jag klar att knappa in uppgifterna på webblanketten och klicka på Skicka. Men det var som förgjort trots flera försök, jag fick bara upp ett felmeddelande som jag inte begriper:

Inget av fältena på blanketten var markerat och räkenskapsperioden var korrekt, så jag fattar noll?!? Jag har mejlat till suomi.fi som tillhandahåller rutinen och hoppas på ett svar. I annat fall skickar jag deklarationen i analog form så får den som kan rätta till den. För en gångs skull är jag ute i god tid.

Mia jagar flugor
Dom första flugorna har vaknat till liv av solvärmen. Det uppskattar Mia storligen. Om hon kunde, skulle hon flyga i kapp dom, nu får hon nöja sig med att ta sig upp så högt hon kan eller försöka fånga dom på fönsterrutorna. Gardiner och fönsterbrädor är därmed dammfria.

Igår hade hon tur och fick fatt i en rackare. Så småningom åkte den ner i magen, jaktbyten är ju till för att ätas upp.

Av någon outgrundlig anledning verkar vi människor ha lättare för att klaga och beklaga oss än att vara tacksamma för det vi har?

Väder
Tur att vi har väder varje dag. Om vi inte har nåt annat att klaga på, kan vi alltid klaga på vädret. Jag är säker på att många i min närmaste omgivning har beklagat sig över den hårda vinden och nattens och dagens snötillskott.

Vad ska då alla de japaner säga som har drabbats av det senaste jordskalvet och tsunamin? Tur att dom inte hör oss.

Världsekonomi
Som bekant är ekonomin i flera europeiska länder på ruinens brant, underskotten och statsskulderna ökar. Jämfört med USAs skuldbörda är det ändå småpotatis.

I nättidningen e24 läser jag att Förenta staternas skuld för närvarande uppgår till drygt 13 biljoner dollar (13 000 000 000 000 $)! Enligt Wikipedia ägs en stor del av USA av de utländska stater som köpt upp statsskuldpapper. Och med tanke på att dollarn används som reservvaluta kan man undra var detta ska sluta?

Det får mig att tänka på en före detta kollega som brukade säga: ”Enda skillnaden mellan en stor konkurs och en liten, är att den stora drabbar fler”.

Politik
Politikerförakt är numera ett vedertaget begrepp. Allt från media till enskilda personer kritiserar och klagar på politikerna och deras beslut. Man kan ju undra vem som har valt in alla dom här ”inkompe­tenta idioterna”?

Vad ska då medborgarna i en diktaturstat tycka? Den folkresning som pågår på flera håll i världen är väl svar nog.

Hur illa det än är med politiken som förs i vårt land kan vi röra oss fritt, uttrycka våra åsikter utan att bli bestraffade eller dödade och lever i ett fredligt och jämförelsevis välmående land.

Slutsats
Om jag jämför mig med en svältande, hemlös och utslagen person, lever jag i överflöd. Jämför jag mig i stället med någon av världens rikaste individer är jag ett socialfall. Allt handlar om perspektiv.

Som alltid är det upp till oss själva att välja hur vi vill se på saker och ting. Det vi är missnöjda med ska vi förstås försöka ändra på – liknöjdhet innebär stagnation – men att bara klaga eller beklaga oss utan att kunna presentera en konstruktiv lösning är slöseri med tid och energi.

”Om det är något du inte gillar – ändra på det! Om du inte kan ändra på det – ändra på din attityd!”

Maya Angelou

Jag är mer maskulin än jag trodde och en ”liten ängel”. Mia gillar virkat.

En viktig dag?
Att döma av uppvaktningen från manligt håll igår på kvinnodagen är jag mer maskulin än jag trodde… Inte en endaste man uppmärksammade dagen, däremot tre kvinnor.

Min ryska bekant var en av dom som ringde och gratulerade. Hon berättade att dagen är allmän helgdag i Ryssland, att presidenten håller tal till landets kvinnor, att alla transportmedel är gratis för kvinnor under dagen och att männen uppvaktar sina kvinnor med blommor och presenter. En markant kulturskillnad jämfört med vårt och andra länder.

Det kanske är viktigare att fira Fastlagstisdag eller ”fettisdag” i vårt hörn av världen?

Uttrycksallergi
Att bli kallad lilla gumman, lilla fröken eller nåt liknande gör att jag fäller ut alla taggar… Inte ens liten ängel är acceptabelt. Liten eller lilla i samband med tilltal uppfattar jag som nedsättande oavsett hur väl­ment det är.

Jag vet inte riktigt varför jag reagerar så starkt på uttrycken? Vad jag minns har ingen (vågat) kalla mig nåt sånt tidigare? Däremot har jag hört andra kvinnor tilltalas så och reagerade lika starkt på det.

Jag är tyvärr inte felfri själv. ”Men lilla vännen” är jag säker på att jag har använt till junior ibland för att uttrycka ömsint deltagande.

Jamen, där har vi det! Jag använder det för att tilltala barn, inte vuxna! Därför tolkar jag det som om jag betraktas som barn(slig) när jag blir tilltalad på liknande sätt. Enkelt, min käre Watson.

Jag kan inte påminna mig att jag nånsin hört vuxna kvinnor använda uttrycken sinsemellan, annat än mellan mor och dotter. Lilla gumman är alltså ett mestadels manligt påhitt. Frågan är om vuxna män kallar varandra lilla gubben? Det betvivlar jag starkt.

Fint med virkat
Idag fick Mia syn på den virkade duken som normalt ligger under en blomkruka, men som jag just idag hade flyttat på för att vattna blomman. Hon fångade upp duken med klorna och gjorde sitt bästa för att tugga i hjäl den tills jag ryade åt henne.