Jag har hamnat i rusningstrafik, tolkat en fråga och läst ett par intressanta nyheter. Mia beter sig ovanligt normalt.

Rusningstrafik
Gårdagens dåliga humör upphörde fram mot kvällen, tack vare en inbjudan jag gladde mig åt. För att få använda annat än snöskottningsmusklerna beslöt jag åka spark till besöksstället. Ett tunt lager snö täckte vägen, men jag kom i håg ungefär var sandfläckarna låg och tog det försiktigt. I övrigt var det kanonföre.

Efter ca 100 m mötte jag skyddslingens mor och bytte några ord med henne. Under tiden som vi pratades vid kom ”lingongrannen” körande och längre bort mötte jag en okänd man som jag hejade på.

Kors vilken trafik! Nästan som i storstan. Jag tror jag aldrig har mött så många samtidigt tidigare. Hur i all sin dar kunde dom veta att jag var ute just då? 😉

Hypotetisk fråga
Som avtalat blev jag uppringd av en läkare idag på förmiddagen. Jag talade om att jag behövde en remiss till labbet och vilka prov det gällde. Efter att ha förklarat varför jag ville ta proven frågade han om jag orkar gå och motionera?

Jag tolkade frågan som hypotetisk och svarade jakande. Hade han ställt frågan på ett annat sätt eller ställt en följdfråga hade svaret blivit ett annat. Att höja konditionen eller bevara hälsan är inte tillräcklig motivation för min del. Fysisk aktivitet ska ha ett mål eller ett praktiskt ändamål. Snöskottning är alltså helt OK, liksom att åka spark eller skidor för att få vistas i trevligt sällskap en stund.

Fotografering räcker också som ändamål, men att röra på mig bara för att röra på mig tar mig inte ur stolen. Och om jag gör det ska det vara ute i naturen. Ett gym har snarast avskräckande inverkan. Enda gången jag har satt min fot i ett dylikt var för flera år sen då jag var tvun­gen att gå på sjukgymnastik.

Minnesfrämjande
Idag hajade jag till när jag läste rubriken ”Svårläst text lättare att minnas”. Men när jag hade läst artikeln kan jag förstå att det stämmer. Att det strider mot alla typografiska regler och försämrar läsbarheten är en annan sak.

Nästan ofarligt
Jag följer också med intresse det som skrivs om strålningen från mobiltelefoner och har tidigare skrivit inlägg om ämnet. Lika lite som jag värmer huvudet i mikron tror jag på alla rapporter om att strålnin­gen är ofarlig.

En annan artikel i Ny Teknik rekommenderar handsfree för säkerhets skull och dristar sig till att konstatera att man inte vet vilka effekterna blir på längre sikt. Nä, just det! Så varför påstår nästan alla rapporter då att strålningen är ofarlig? Den frågan är ju enkel att besvara om man tittar på vem eller vilka som finansierar undersökningarna.

Mia är normal?!
Jag är förvånad. Mia har betett sig som en helt normal katt dom senaste dagarna. Undrar om hon är sjuk? 😀

Igår var hon extra snäll och kelvillig. Det kanske var hennes sätt att få mig på bättre humör?

Jag har haft tidig väckning helt i onödan, saknar en eladapter, hittar inte korttransaktioner, har NTFS-fel igen, hittar ingen urmakare och är allmänt sur och grinig. Till råga på allt kommer det mer snö.

Onödig väckning
Idag hade jag tid hos labbet på hälsocentralen 8.50 och ställde väckningen på 06.30 för att ha god tidsmarginal i fall bilen var insnöad och föret krångligt. Jag hörde en avlägsen signal ett par gånger, men vaknade först 7.22 ”på riktigt”. 8.32 var jag på plats och blev inkallad nästan omgående.

Då jag talade om mitt ärende blev jag tillfrågad om jag hade remiss. ”Nej” svarade jag sanningsenligt. ”Jamen då går det inte” sa damen jag pratade med. Mitt argument att det vore skäl att först ta prov och sen träffa doktorn köpte hon inte alls. När jag undrade varför, motiverade hon med att ”då skulle ju vem som helst kunna komma in och ta vilka prov som helst”. Ridå.

Alla landets invånare har väl rätt till hälsovård? Och vem vill ta blodprov på eget initiativ förutom hypokon­driker, andra knäppgökar och jag? ”Dessutom kostar proven” fortsatte hon. Jag förklarade att jag självklart hade tänkt betala, men fick veta att labbpersonalen inte kan ta betalt. Nehe, men kollegerna i receptionen kan ju det tänkte jag i mitt stilla sinne, men sa inget.

Hon upprepade att jag måste ha en remiss och bad mig boka läkartid i receptionen. ”Okej” svarade jag sammanbitet och gick ut. Eftersom jag inte är insatt i ”sjukbranschen” hade jag inte en tanke på att jag inte kunde få ett blodprov utan att passera ett filter. Läkare har alltså betalt för att fungera som bromsklossar har jag nu förstått.

Var är eladapatern?
Den 25.12 lovade Canal Digital skicka en ny eladapter till digiboxen ”inom 10 dagar”, men den syns inte till så jag har påmint kundtjänsten och upprepat adressen för att klargöra att jag har en c/o-adress. Under telefonsamtalet förstod jag att ”care of” tydligen är ett okänt begrepp i Sverige eller åtminstone för den mansperson jag pratade med.

Korttransaktioner?
Din Konsult har ett kreditkort som jag använder för firmans inköp men av nån obegriplig anledning kan jag inte se korttransaktionerna i nätbanken. Oavsett om jag är inloggad som privat- eller företagskund?!? Kundtjänsten har fått ett mejl.

Fellogg eller fel på loggen?
Jag blir snart vansinnig på alla diskfel som rapporteras i felloggen!! Igår fick jag ”Filsystemstrukturen på disken är skadad och oanvändbar. Kör verktyget CHKDSK på volymen Windows 7 System.” och idag ”Drivrutinen hittade ett styrenhetsfel på DeviceHarddisk2DR2”. Hur en drivrutin kan hitta ett fel är för mig en gåta. Dessutom på den splitternya disken. Och CHKDSK hittar inga fel. Nytt mejl till teknikern.

Urmakare?
Finns det verkligen ingen urmakare på ön? Förr i världen fanns det åtminstone ett företag som hette Kimito ur och guld men det har tydligen gått upp i rök. Efter tio minuters sökning hos Fonecta hittar jag äntligen ”Classic Kulta Kemiö” och ringer.

Deras urmakare finns i Helsingfors, men dom tar emot klockor och skickar för reparation. Ah, äntligen ett positivt besked! Risken är förstås att jag blir sur igen när jag så småningom får höra vad reparationen kostar. Men den dagen, den sorgen.

Mera snö?
Snöandet kom av sig. När jag började skriva kom det en ”skur”, men nu är det uppehåll igen. Tack för det! -0,1 visar termometern så med lite tur blir det kallare och torrare igen. Men för säkerhets skull går jag ut och drar kapellet över Silverpilen.

Jag har bokat tid för besiktning, en spade att hämta, skottat snö, lämpat av soporna och kokat korvsoppa. Mia har blivit instängd.

Fel dag
Av oförklarlig anledning är nästa veckas besiktning i Kimito på en onsdag? Killen jag bokade tid hos förstod heller inte varför, torsdagar brukar alltid vara besiktningsdag här på ön. Hur som helst fick jag tid på onsdag eftermiddag.

Spade att avhämta
Agri-Market ringde för en stund sen och talade om att dom har lagt undan en snöskyffel till mig som överenskommet när jag var där senast. Som vanligt favoriserade jag Fiskars’ modell. Lite dyrare men också bättre kvalitet och ergonomiskt utformad.

Fri entré
Från och med idag går det att ta sig in i vedlidret. Min fjuttiga stick-/jordspade fick göra en insats igen. Den vassa spetsen var till stor nytta. När jag väl satte i gång tog det högst en kvart innan dörren gick att öppna.

Sopfritt
Om soppåsarna hade fått stå kvar nån vecka till hade innehållet förmodligen decimerats ytterligare. Båda påsarna hade hål i sidan och en del sopor var utdragna ur påsen. Enkelt sätt att komma över föda om man inte kräsmagad.

Jag lockade på Mia för att få sällskap upp till soptunnan men hon hade viktigare saker för sig och syntes inte till så jag knallade i väg ensam. Det gick bra att ta sig fram i dom gamla spåren efter herr grannens fyrhjuling även om dom var täckta av ett snölager. Mindre roligt var duggregnet som strilade ner men jag är ju inte gjord av socker.

Matdags
För säkert hundrade gången tittade jag på väggklockan när jag kom in. Den stod kvar på samma tid som sist men magen signalerade middag. Efter koll på fungerande klocka visade det sig att magen faktiskt var lite tidig beroende på att jag i misstag steg upp tidigare än vanligt.

Datorklockan gick av nån anledning en timme fel när jag hämtade den, så jag blev lurad att lägga mig tidigare än vanligt igår och vaknade därför tidigare. Tur att den biologiska klockan fungerar. Eller otur, beroende på hur man ser det. 🙂

Med ett par påsar djupfrysta soppgrönsaker och en halv länkkorv blev middagen klar på nolltid. Korvsoppa är gott. Dom flesta soppor förresten. En annan fördel är att det blir mat till flera dar.

Hjääälp!
När jag var upp på vinden härom dagen ville Mia vara med. Efter ett par varv upp och ner hade jag ingen koll på henne längre men antog att hon var ute och stängde dörren till vindstrappan. Efter en stund hörde jag dunsar på taket så jag förstod att hon var kvar där uppe, men hade glömt att jag stängt dörren!

Först en halv timme senare eller kanske mer, upptäckte jag att dörren var stängd och öppnade den. Där satt stackars Mia och såg olycklig ut… Samma tavla gjorde jag igår, men kom lyckligtvis snabbt på att det var bäst att låta den vara öppen tills jag såg henne. Inte lätt att ha koll på en snabb och ljudlös varelse.

Jag är tacksam för halka, sandning och datorombyggnad.

I februari 2010 var föret likadant

Halka
Redan igår kväll visade termometern plusgrader och nederbörden varierade från blötsnö till underkylt regn. Idag har det följaktligen blaskat, droppat och runnit hela dan. Ich! Men tack vare halkan har jag ren tvätt och nystädat. 🙂

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att Crocs-vinterstövlarna inte är hala. Innan jag tog mig till post­lådan höll jag på att stå på öronen ett par gånger. Is med vatten ovanpå fixar dom då inte. Frågan är om det finns nån sula som gör det?

Idag var datorn klar att hämta fick jag meddelande om på förmiddagen, men insåg att Silverpilens (odubbade) galoscher aldrig skulle klara halkan. Jag ringde tillbaka och talade om vilken belägenhet jag befann mig i och sa att jag skulle komma en annan dag.

Sandning
För att göra nåt nyttigt startade jag tvättmaskinen och dammsög. När jag var klar med städ­ningen tyckte jag mig höra en traktor men såg ingen, så jag gick ut och kollade om mina goda aningar var besannade. Jomenvisst, vår eminente snöröjare hade sandat i backarna. Där fick han ytterligare ett plus i kanten, förutom Tummen upp i ÅU.

Jag beslöt omgående att åka och hämta datorn, i värsta fall skulle sanden regna bort och föret bli ändå sämre till i morgon. Jag slängde på mig kläder, sa ”hej då, kommer snart” till Mia där hon satt en bit från bilen och stack i väg. På alla strategiska ställen fanns sand, så det var inga som helst problem att ta sig fram till stora vägen.

”Nya” datorn
”Reservkillen” var på plats när jag kom fram till Zas Data. Han visade sig vara en gentleman genom att bära ut datorn åt mig. Hans pappa har lärt honom att vara kvinnor till lags sa han ”och det får jag surt äta upp” tillade han. Såna pappor gillar jag. 🙂

Första prioritet vid hemkomsten var att mata Fia. Hon höll en lååång utläggning om hur mycket försenad hennes lunch var. Sen flyttade jag över tvätten i tumlaren (jag vill inte ha maskiner i gång medan jag är borta) och värmde mina revben. Alltså inte mina egna, utan dom tjocka revbensspjällen jag tillredde i går.

Efter mat och en mugg kaffe satte jag i gång med inkopplingen av datorn. Efter att ha ställt UPSen på annan led blev kabelhärvan sanslöst rörig så jag ryckte loss alla elkablar och började om.

USB-hubben fick en ny plats och i stället för min Maxtor (extern hårddisk) som rapporterar I/O-fel i loggen har jag investerat i en LaCie på 500 GB för att slippa ängslas.

När alla kontakter satt i och jag hade startat datorn började jag med att kolla prestandapoängen. Jag har ”bytt ner mig” när det gäller grafiken (integrerad på moderkortet), men processor och minne har högre poäng än tidigare, primärdisken ligger på samma poäng som förut. Maxpoäng är 7,9, (enligt manlig logik).

Killen som lämnade ut datorn tyckte det var värst vad mycket data jag hade som behöver två interna diskar och en extern. Jag nämnde inte att jag har ytterligare en extern disk och dessutom lagrar på Dropbox, utan försvarade mig med att jag sparar på en massa. Mina äldsta datafiler är från 1997 och dito bildfiler från 2003, så det är inte så konstigt att jag behöver stor lagringskapacitet.

En regnig och ruskig dag ska jag ta mig i kragen och städa bort en del.

Dagens mål är ouppnått och tiden har stannat. Mia är pyroman.

Orealistiskt mål
Målet för dagen var att gå upp till soptunnan med soppåsarna. För att kunna göra det, måste jag först ta mig in i vedlidret för att hämta soppåsarna jag ställt in där. Det skulle kräva nån timmes snöskottning så jag beslöt att utnyttja ljuset och i stället gå upp med julpyntet på vinden och ta ner ytterligare ett par vinterjackor.

När jag efter diverse ytterligare pyssel klädde på mig och gick ut hade det börjat snöa. I den friska vinden kändes snöflingorna som nålstick i ansiktet. Lusten att skotta mig fram till vedlidret försvann i ett huj. Jag nöjde mig med att skotta stigarna jag behöver använda och gick in tillbaka.

Ovanlig tystnad
Efter en stund tyckte jag det var tystare än vanligt i huset. Väggklockan hade stannat. Alla försök att lura i gång den igen har varit förgäves.

Nån gång i mitten på 80-talet hade jag med den till Göteborg för att få den fixad av samma orsak. En av mina dåvarande kolleger var urmakare. Han konstaterade att kugghjulet var slitet och kunde inte garantera hur länge den skulle gå. Nu är det alltså sluttickat.

Men jag ger mig inte. Det måste ju gå att göra ett nytt kugghjul eller möjligen slipa om det? Jag är beredd att göra nästan vad som helst bara klockan kommer i gång igen. För mig är den en självklar del av huset och har funnits mycket längre än jag, så den kan säkert överleva mig bara den får lite hand­räckning.

Pyroman-Mia
Igår hade jag plockat i hop alla julgrejer och lagt dom på köksbordet. I en av ljusstakarna var ljusen halvbrända så jag tände dom för att ”tömma” den. Som tur var satt jag vid datorn och hörde den dova dunsen när den ramlade.

Mia hade passat på att ta en närmare titt på lågorna som fladdrade och puttade antagligen till staken med tassen. Jag skrek NEEEJJJ som en galning, rusade fram till bordet och ställde upp ljusstaken där ljusen fortfarande brann, men skägget på en tomte hade redan fattat eld. Mia tittade storögt på. Pyromaner brukar ju gilla att se vad dom åstadkommit.

Jag lyckades blåsa ut elden på tomten medan jag sprang till diskbänken med den, så nåt vatten behövdes inte. Lyckligtvis klarade sig skägget bättre än jag befarade. Tovad ull är av allt att döma rätt eldtålig eller så var den preparerad på nåt sätt.

Efter den incidenten var Mia riktigt billig ett tag. Mina bannor fick henne att gå in och lägga sig i sovrummet. När jag efter en stund gick in för att bli sams med henne, vände hon sig bort när jag försökte stryka henne över kinden.

Antingen kände hon sig osäker på att hon var förlåten eller så var hon förnärmad över mitt utbrott. Så småningom blev vi ändå sams igen. Hon kom som vanligt och la sig i min famn när jag satt framför TVn.

I kväll visas filmen ”Stealth” som handlar om jaktplan. Den kunde lika gärna handla om det kroppsliga förfallet som kommer smygande. Östrogenbrist och stigande ålder medför en hel del fysiska föränd­ringar. Dom flesta till de sämre.

Östrogenbrist
Testosteronet har tagit över i min kropp. Hjässan börjar bli tunnhårig medan näshår och ”ben­värmare” frodas. Än så länge har jag klarat mig från behåring på bröstet och i öronen, men rätt vad det är kommer väl det också.

Ålderstecken
Allt hull som tidigare var fast börjar sagga och huden tappar spänsten. Kroppsformen ändrar utseende och kräver ”ledia plagg”. Det som tidigare satt på höfterna samlar sig nu runt magen, läpparna har blivit tunna och blodfattiga, inramade av ett ökande antal rynkor.

Att sova på samma sida för länge ger påsar under ögonen och eventuella veck på örngottet lämnar avtryck som sitter kvar i ansiktet en halv dag. Händerna blir prickiga av pigmentfläckar och ådrorna får inte längre plats under huden.

Krafter och energi avtar. Allt börjar kännas tyngre och besvärligare att hantera. Skottkärran kan inte längre fyllas med råge och uppförsbackarna blir brantare för varje år.

Att slarva med sömnen eller vaka en hel natt känns i flera dar efteråt. Reflexerna blir sämre och allting tar längre tid att uträtta. Närminnet försämras (ytterligare) och avståndet mellan nervtrådarna verkar bli längre. Kroppsdelar man aldrig har känt av tidigare skickar plötsligt smärtsignaler och lederna är inte längre lika smidiga som förr.

Till tröst
Jag tröstar mig med att jag delar förfallet med mina åldrande medmänniskor och att det trots allt bara gäller mitt ”skal”. Inuti känner jag mig fortfarande ungdomlig och vital. Jag blir bara klokare(?) och mer erfaren för varje dag som går medan mitt yttre förfaller.

Det är inte längre nån som är ute efter min kropp. Jag kan helt lita på att jag har andra kvalitéer som gör mig intressant eller tilltalande i fall bekantskapskretsen utökas.

Jag har ägnat mig åt dagsrutinen, idkat samåkning och konstaterar att vårt lokala bageri har sinne för humor. Mia klagar på serveringen.

Dagens rutin
Snöskottning tillhör numera den dagliga rutinen. Idag var inget undantag även om snötäcket var ganska blygsamt så jag slapp skavsår på knäna. Min snöröjningsteknik innebär nämligen att jag skjuter på snösläden med ett knä för att få upp snön på vallen. Eftersom Silverpilen skulle luftas fick den också en ”avhyvling”.

Vår snöröjare är fortsatt guld värd. Dels hade han redan varit i gång med snöslungan och dels har han sett till att jag har ett par lämpliga ställen för mitt ”snöavfall”. Den omtänk­sam­heten uppskattar jag storligen.

Samåkning
I samma ögonblick som jag stoppade ner handen i fickan för att ta fram bilnyckeln för att stoppa den i tändningslåset ringde ”händige släktingen” och undrade om jag redan var på väg eller om han fick bjuda på skjuts? Det kallar jag perfekt tajming!

Han hade också ett par ärenden att uträtta i kommunens norra del och när vi hade stämt av respektive ställe vi skulle till, visade det sig att flertalet var gemensamma. Jag satt kvar i Silverpilen tills han dök upp för att inte störa Mia. Jag hade redan låst in henne och ville inte göra om proceduren eftersom hon ogillar att bli instängd.

Andra stoppet var gemensamt, vi skulle båda till Zas Data. Jag för att lämna den stationära datorn för överenskommen om- och tillbyggnad och släktingen för att hämta en bärbar som varit inne på felsökning.

Möjligen redan i morgon har jag en ”upphottad” dator. Nytt moderkort med inbyggd grafik, en ny, snabbare 64-bits processor, dubblerad minneskapacitet (8 GB) och ytterligare en inbyggd hårddisk på 1,5 TB. I och med utbyten och tillägg räknas datorn som ny och har tre års garanti igen (som jag skrev om redan den 10.12.2010). Håret kommer antagligen att fladdra när jag sätter mig bakom tangent­bordet. 😀

Drygt ett par timmar senare var alla våra ärenden uträttade. För min vänlige och hjälpsamma chaufför blev det tyvärr en del väntetid eftersom jag behövde storhandla. Det har jag inte gjort sen före jul, så det mesta började tryta. Men han klagade inte, varken när jag kallade honom ”slav” eller när jag bad honom stanna på ett par extra ställen. Det är alltså inte att undra på att han tillhör mina favoritkillar!

Brödhumor
I brödhyllan på S-Market hittade jag ett par produkter från öns lokala bageri. Ofta lite för söta för min smak, men idag kunde jag inte låta bli att köpa en limpa bara tack vare namnet… CORNY heter brödet.

Namnet tyder på en stor dos humor hos bagaren. Dessutom är brödet jättegott, jag har snart satt i mig en fjärdedels limpa. Jag ser framför mig en internationell reklamkampanj som förmodligen skulle öka försäljningen markant: ”Eat Corny, Get Horny”. 😀

Snålt med mat
Mia tycker av allt att döma att jag är för snål med maten. Trots en extra portion på kvällskvisten lät hon sig väl smaka av min uppvärmda laxfrestelse medan jag vände ryggen till.

Hon fortsätter också med vanan att skaka brödpåsen när hon är sugen. Hon har lärt sig att hon då får en liten brödskiva att tugga på. Sen går hon och dricker ur ”slaskvattenfatet”. Knäpp kisse.

Jag tar mig obehindrat ut och in igen, ska sluta med vedeldning ett tag, har fått bonustid och missat en uppsägning. Mia gillar ÅU.

Muskelkraft
Sen i förrgår är alla snöhinder undanröjda vid entrén och taken är snöfria, bortsett från det som har tillkommit sen dess. Det krävde både kvinnliga och manliga muskelkrafter, lövkratta(!), ett par snöskyfflar och en jordspade.

Dom manliga muskelkrafterna stod ”händige släktingen” för genom att förbarma sig över mina högar och svåråtkomliga snölass som envisades med att hålla sig fast på taket. Tusen tack än en gång!

Lövkrattan kom till användning som snöraka och jordspaden visade sig vara lagom vass för att få grepp om snölassen som dessutom blev mindre och lättare att slänga i väg. Den kallas därför ”kom­mu­­nal­arbetarspade” i fortsättningen. 😀

Slut på vedeldning
Det blir ingen mer vedeldning på ett tag bestämde jag idag. Dom snöfria taken inkluderar nämligen uthuset där all den nerrasade snön ligger orörd och blockerar ingången till vedlidret.

Hårt packad blötsnö som har frusit i hop är som bekant inte det lättaste att handskas med. Men så småningom tar jag  i tu med den också när jag känner för utmaningen.

Bonustid
Mina tisdagkvällar är obokade fem veckor framåt. Det visade sig att skolan där jag skulle hålla till med kvällskursen också hade bytt till Linux nyligen. Eftersom kursen omfattade datorhantering i Windows-miljö, måste den tyvärr ställas in. Det innebär att kursen i Publisher med start V06 inte heller blir av om det inte sker ett mirakel.

Inte hedervärt
Under mitt vuxna liv har jag både lusläst och författat en ansenlig mängd avtal. Tydligen har jag legat av mig på senare år. Jag visste att hyreskontraktet på datorn upphör den 1.2.2011 men hade inte kollat uppsägningstid och -villkor.

Till min bestörtning förlängs hyresavtalet automatiskt i 12 månader om det inte sägs upp sex (6) månader före förfallodagen. Just så. Det kunde jag väl ha kollat långt tidigare eller redan när det tecknades, men inte. Lättförtjänta pengar för finansbolaget.

Om man var det minsta serviceminded eller kundinriktad skulle man i god tid, dvs minst åtta månader innan slutdatum, påminna om att avtalet upphör och erbjuda kunden möjlighet att förlänga eller säga upp.

Tyvärr har jag också medverkat till kutymen med automatisk förlängning… Givetvis med baktanken att kunden ska missa uppsägningstiden. Nu får jag själv smaka på den beska medicinen.

Jag har ändå gjort ett krampaktigt försök att slippa förlängningen, men förväntar mig inte att det lyckas. Avtalsvillkor är till för att läsas och är helt och hållet kundens ansvar. Järnspikar. Där ryker ett antal hundralappar alldeles i onödan.

Skön tidning
Idag använde Mia ett nytt knep för att få uppmärksamhet. Just den delen jag ville läsa i dagens ÅU täcktes plötsligt av en utsträckt kattkropp. Knepet fungerade alldeles förträffligt kan jag meddela.

I stället för att bli arg, kunde jag inte låta bli att skratta och kela med henne, vilket förstås var hennes avsikt. 🙂

Igår eftermiddag var taket befriat från snö. Några timmar senare såg ingången ut så här. Men med hjälpsamt bidrag från manliga muskler är taket snöfritt igen.

Jag avskyr inte längre töväder. Jag hatar det!

Igår trodde jag det var jordbävning, jag avskyr töväder och har övervunnit min feghet. Mia är en linslus och besöker grannen.

Jordbävning?
Mia sov på soffan och jag satt nersjunken i TV-fåtöljen i vardagsrummet då vi hörde ett krasande ljud och en kraftig duns som fick huset att skälva till. Min första tanke var ”hur kan det vara jordbävning här?” innan jag kom på anledningen till ljuden. Snön hade rasat från taket.

Den blöta nederbörden och plusgraderna hade fått snömassorna att röra på sig. Halv tre i natt vaknade vi abrupt av en repris.

Fy för tö!
Idag när jag drog upp rullgardinen hade det fina vintervädret förbytts i blask och moddig sörja. Usch och fy, jag avskyr töväder! Jag insåg direkt vad dagens uppgift skulle bli.

Operation rädda taket
Om uttrycket ”den som sover syndar icke” stämmer, vilken relevans har då uttrycket ”sent vaknar syndaren”? Om jag hade varit lite förutseende, hade jag naturligtvis skottat bort snön från taket ovanför trappan så länge den var lätthanterlig. Men som vanligt väntar jag tills den blir blöt och tung och får slita därefter.

Å andra sidan har taket klarat sig under alla de vintrar jag inte har bott här… Mer än tio år. Så egentligen kunde jag ha låtit bli. Men jag hämtade stegen och segade mig försiktigt upp. Jag gillar att  flyga men att gå upp ett par meter ovanför marken får mina nackhår att resa sig.

Om jag hade haft den snöskyffel jag tänkt köpa, hade arbetet varit betydligt enklare. Den nuvarande är gräsligt tung att hantera. Speciellt med en hand. Feg som jag är, måste jag hålla i stegen med den andra. Dessutom fastnar snön trots att bladet är av aluminium?

Under tiden jag svettades och blötte ner kläderna hade jag fått ett suveränt tips av Råttan/Väduren via Facebook. Med en ”snow cutter” går jobbet som en dans.

Men jag känner mig ändå tveksam till att lägga ut ca 390 € + frakt för nåt jag använder högst ett par gånger per år och på en så liten yta som det handlar om. Ett teleskopskaft har jag redan, så jag borde kunna konstruera en egen lösning med snöskäraren som förlaga.

Linslus
Mia poserar lika villigt framför kameran som Snuttan gjorde. Idag fick jag för mig att jag skulle ta en bild på henne när jag har henne i famn. För att få en bild på hennes ansikte ställde jag mig framför badrumsspegeln.

Det lyckades så där. Hon tryckte en baktass i ansiktet på mig och ville prompt snusa på kameran. Det blev en lustigare-än-vanligt-bild.

Följa John
Herr grannen junior var på besök för en stund sen. Och precis som förra gången, följde Mia med honom när han gick hem. Fru grannen meddelade nyss att dom har ”fint besök”. Återstår att se om hon kommer hem tillbaka på egen hand eller om jag måste hämta henne?

Epilog: Jag bestämde mig för att gå ut och kolla var hon höll till och mötte henne i skogsbrynet, uppenbarligen på väg hem. Hon ”pratade” hela vägen in i köket och ligger nu och spinner i min famn. 🙂