Jag har skottat snö igen, lämnat in datorn igen, lunchat ute igen och fortsatt skotta snö. Mia har hjälpt till med snöskottningen.

Repris 1
Att skotta snö är lika meningsfullt som att diska, dvs inte alls. Dagen inleddes med snöskottning och ”avtäckande” av Silverpilen. Men jag ska inte klaga, det nya snölagret var tunt och lätthan­terligt. När jag väl kom fram till postlådan var den tom. Jag hade alltså inte fått nån morgontidning, men det kanske vi inte fick idag eftersom det var helgdag igår?

Repris 2
Mitt förslag om distansservice via fjärrskrivbord föll inte teknikern på läppen, han ville att jag skulle lämna in datorn så han kunde köra en PC-check. Så igen en gång slet jag ut alla kablar och ställde den i bilen, sa hej då till Mia och åkte i väg.

Efter diverse fel- och symtombeskrivningar överlämnade jag datorn i proffshänder. Tidigast under morgon­dagen skulle teknikern höra av sig lovade han. Vid det här laget är min externa hårddisk starkt misstänkt som felkälla, men det återstår att verifiera.

Repris 3
Klockan var lunchdags (14.30) när jag nådde Grisen/Tvillingens mack på hemvägen så jag svängde in och frågade om det fanns kvar av dagens rätt. Det gjorde det, så det blev en repris på ugnsstekt korv med potatismos som jag åt senast jag var där.

Grisen tog en paus i arbetet och höll mig vänligt nog sällskap. När jag hade hunnit till kaffet dök en gammal skolkamrat upp och satte sig på mitt förslag vid samma bord för en kort pratstund. Jag påstod att vi inte hade setts på fem år, men då protesterade han och sa att vi har hejat på varandra flera gånger sen dess…? Pinsamt.

Det visade sig att jag har trott att jag hälsat på hans bror. Så småningom hade vi rett ut hans syskon och deras åldrar och kunde övergå till aktuellare samtalsämnen som kommande julfirande, väder och vind.

Repris på repris 1
En knapp timme senare var jag hemma igen och möttes av en glad kisse. Hon var också hungrig talade hon högljutt om. Efter en portion kyckling/kalkon var hon villig att följa med ut och skotta.

Brevbäraren hade av allt att döma lyckats forcera snöhindren, men jag tyckte ändå att jag skulle skotta bort det värsta. Om jag inte är helt fel ute, är det fastighetsägarens ansvar att se till att det går att ta sig fram till postlådan?

Lekfull hjälpreda
Mia deltog aktivt i snöskottandet. Antingen åkte hon med på snösläden en bit eller jagade snö som rörde sig där jag gick fram. Hon hann också upp en sväng i närmaste tall mellan varven. Till slut var det så mörkt att jag måste ge upp. Så bra, tyckte Mia och rusade in i verandan långt före mig.

Nu ligger hon i min favoritfåtölj och tar igen sig. Om ett par timmar är det full fart igen. Energisk kisse.