Jag behöver byta topplockspackning i hjärnan och har fått en UPS-leverans.

UPS nr 1
Idag ringde rektorn för Vuxeninstitutet angående den avslutade kursen. Jag var beredd på en syrlig kommentar om min bristande ordning men blev alldeles häpen när hon talade om att jag visst hade genomfört fem veckors kurs… Jag hade bara glömt att notera ett datum på närvarolistan. Ridå.

Det innebar att lönerapporten och reseräkningen också var fel, men deltagarna har fått sina 15 timmar. Dom fick ett nytt mejl med en ny ursäkt. Vid det här laget måste dom tycka att jag är en riktig strulmaja. Jag kan bara instämma.

UPS nr 2
Tack vare mamma har jag hittat nya gardinkappor till verandafönstren. Dom som hänger där är minst 10 år gamla så det är hög tid att byta ut dom. Eller åtminstone tvätta dom. Innan jag åkte ”ner på stan” i eftermiddags mätte jag upp hur många meter jag behöver och kom fram till tre meter efter att först ha räknat fel en gång.

På hemvägen svängde jag in till mamma och bonuspappan vid kaffetid som vanligt och berättade om inköpet för mamma. Hon ifrågasatte genast mina tre meter. Om det smala fönstret är 40 cm brett, kan inte dubbelfönstren vara bara 58 cm breda tyckte hon. Jag kunde bara instämma. Möjligen 158 cm, vilket skulle göra mer än tre meter bara för dubbelfönstren. Ridå igen.

Jag behöver nog byta topplockspackning i hjärnan, den verkar gå på högst två cylindrar för närvarande. 😦

UPS nr 3
Min bristfälliga hjärnverksamhet gjorde sig också påmint när jag kom till butiken/posten och skulle hämta ut ett paket. UPS stod det på lådan. För mig betyder akronymen Uninterrupted Power Supply, dvs reservström vid elavbrott. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag hade fått en ny UPS?

Jag muttrade nåt till damen i kassan om att jag verkligen inte hade beställt nån ny UPS. På en gul tejpremsa stod det dessutom ”Öppnad av tullen”. När hon påpekade att det här var paket nummer två av åtta enligt adresslappen höll jag på att få dåndimpen! ”Men,” flämtade jag ”det är ju helt omöjligt!”.

Jag tog i alla fall med mig paketet hem och har nyss öppnat det. När jag tittade närmare på lådan framgick det att UPS också står för United Parcel Service. Då gick det upp en talgdank. Det var förstås min leverans från Dragon-Gate.

Mycket riktigt, innehållet stämde helt överens med beställningen. Mina eldhundar, det balinesiska vindspelet och ett par andra småprylar låg prydligt inpackade. Vad paket två av åtta innebär fattar jag fortfarande inte? Den här lådan innehöll hela min beställning. Möjligen kommer noteringen av att UPS Finland har lämnat in åtta paket till tullen?

Men det är inte mitt problem – förutsatt att jag inte får ytterligare sju paket förstås! 😀

Jag har bevisat min oskuld, intagit D-vitamin, sparar på vimpeln och har avslutat en kurs i förtid.

Oskyldig
I dagens post låg en faktura på nya modemet. Det som jag betalade redan den 4.10. Tur att jag hade sparat kvittot. Första tanken var att ringa upp och ”överklaga”, men jag skrev en notering på fakturan och bifogade en kopia på kvittot i stället.

Enda anledningen till att jag hade sparat kvittot var att det avsåg en utgift på firman. Hade jag köpt det privat hade jag inte kunnat styrka betalningen. Alltså bäst att ändra på den rutinen, åtminstone när det gäller den typen av varor.

D-vitamindos
Tack vare dagens ljuvliga höstväder, sol och en laber bris, bestämde jag mig för att inta en dos D-vitamin. Jag började med att plocka nerfallna ekkvistar och putsa runt trädgårdslandet. När jag hade lämpat av mitt lass och tänkte gå upp tillbaka med skottkärran landade nötskrikan en bit i från, men den hann tyvärr flyga i väg innan jag hade hunnit ställa in kameran.

Jag stod kvar en stund och väntade på att den skulle komma tillbaka men den envisades med att sätta sig i ett äppelträd och äta sitt ekollon, sen flög den bort. Kvistarna skymde den ytterst effektivt så det blev ingen bild.

Det var så vackert och doftade så gott så jag stod kvar ändå och iakttog dom andra fåglarna som lät sig smaka av nerfallna äpplen och flög omkring mellan träden. Sen kom jag på att jag stod i skuggan – om jag skulle få påfyllning av D–vitamin borde jag kanske hålla till i solen. Enda stället som solen ännu obehindrat nådde var uthuset, så jag parkerade mig på tröskeln till vedlidret och fortsatte njuta, lycklig och tacksam över att få vara där jag är.

Vimpelbesparing
I söndags frågade mamma om jag tänkte ha vimpeln uppe året runt. Hittills har jag haft det, men den tar förstås stryk av att hänga uppe jämt. För att spara på den, beslöt jag att trots allt hala den idag.

Det kändes inte alls bra. Jag associerade direkt till alla somrar jag har tagit ner den när semestern har varit slut och jag har varit tvungen att lämna Udden. På nåt sätt var det dubbel sorg, slut på sommaren och slut på vistelsen. Men nu ligger den hoprullad i en plastpåse tills jag känner för att hissa den igen.

Inbesparing
Idag fyllde jag i tjänstgöringsrapporten för kursen jag avslutade i går kväll. Och upptäckte till min bestörtning att jag hade slutat den en vecka för tidigt! Slutdatumet stämde, men antalet timmar var för litet. Jag har helt fokuserat på datum och inte tänkt efter hur jag ska få i hop 15 timmar på fyra veckor. Matte är som bekant inte min starka sida. 😉

Jag har alltså sparat in ett antal timmar åt min uppdragsgivare, men frågan är vad kursdeltagarna säger i fall dom får en faktura på 15 timmar? Jag har uppmärksammat sekreteraren på det fatala misstaget och hoppas deltagarna får en korrekt faktura.

Jag har också underrättat dom via mejl och bett om ursäkt för mitt klavertramp. Mejlet avslutade jag med: ”Jag kan bara trösta mig med att solen också har fläckar och att den enda som inte kan göra fel är den som inte gör något alls!”

Det lönar sig att vara kverulant, kundstödet fungerar och jag har fått påfyllning i barskåpet.

Lönande klagomål
Bilden och mejlet jag skickade till rodceder.se resulterade i att en vänlig dam med moderlig röst ringde upp mig förra veckan för att få ett klargörande. Hon kanske trodde att bilden (se inlägg 3.10) var manipulerad? Eller att silverfisken egentligen var död??

Hon lät sig dock övertygas om att bilden var autentisk men fortsatte hävda att doften av röd ceder är nåt som skadedjur avskyr. För att bevisa sitt påstående skulle hon skicka en förpackning med träblock och ytterligare en flaska olja. Och så ville hon ha återkoppling på utfallet.

Idag fick jag leverans och har placerat ut dom små träbitarna på lämpliga ställen. Dom doftar avsevärt mer än träkulorna, så kulorna kanske hade förlorat sin verkan? Enligt materialinfon är doften inget människor uppfattar, men småkrypen gör det. Jag kan således räkna mig till småkryp och skadeinsek­ter, jag kände doften klart och tydligt.

Fel i PST-filen
I snart en månad har jag varit förföljd av två påminnelser om icke-utförda uppgifter i Outlook. När jag försöker ta bort uppgifterna meddelar OL att objekten inte existerar. I går blev jag less och kontak­tade Microsofts support via ett formulär på deras webbsajt.

Idag hade jag ett meddelande från ”Daniel på supporten” i röstbrevlådan. Han hade också mejlat ett råd (köra filen scanpst). Det rådet har jag prövat tidigare utan resultat, men prövade det på nytt idag. Fortfarande samma fel, vilket jag har svarat honom.

Förhoppningsvis är det ändå ett problem som går att lösa utan ominstallation. I PST-filen ligger nämligen alla kontakter, sparade mejl plus alla noteringar i kalender och uppgiftslista så dom vill jag inte tappa bort.

Men om det krävs en ominstallation är jag garderad. Aktuella dubbletter ligger på Plaxo, som synkar min Outlook med jämna mellanrum. Vilket innebär att en eventuell ominstallation skapar tomma synkpunkter om jag inte passar mig kom jag just på. Nåväl, Daniel löser säkert problemet i morgon.

Vinpåfyllning
Det är nog meningen att jag ska öka min vinkonsumtion… I söndags hade mamma med sig en dunk vin som tack för hjälpen och i kväll förärade kursdeltagarna mig en flaska som tack för en trevlig kurs. Hur nu dom kunde veta att jag föredrar vitt vin? Dom kanske bara gissade. Eller så vet dom att skadeinsekter gillar vitt? 😉

Jag har brutit mot ”dom gamlas” råd och hört ekorrarna skratta, jag behärskar konsolidering igen och är klar med en ny fakturamall.

Måttet rågat
Idag stod jag inte ut längre. Min optimistiska förhoppning för några veckor sen om att jag inte skulle behöva klippa gräset flera gånger i år har kommit på skam. Det har vuxit lika snabbt som mitt hår.

Förra veckan tröstade jag mig ännu med att ”dom gamla” alltid sa att man inte skulle klippa gräset kort inför vintern enligt bonuspappan, men idag hade jag fått nog. På med arbetsbyxor och exets arbetsskor (med stålhätta).

Jag fuskade för all del och tog bara området framför huset och stigen ner till stranden, men det blev en märkbar skillnad. Bäst att inte tro att det här var sista gången så klarar jag mig kanske.

Ekorrskratt
Medan jag pysslade om uteblommorna hörde jag ”ekorrlåt” och fick syn på två som lekte kurra­gömma på en av sommar­grannens tallstammar. Snabbare och snabbare klättrade dom runt och jagade varandra, upp och ner, medan dom skrattade högt.

Jo, jag är säker på att deras läte var skratt, det var så uppenbart att dom tyckte det var roligt. Dom fick mig också att skratta och på gott humör med sin sprudlande livsglädje.

Åter till allvaret
När jag kom in ett par timmar senare var jag mogen för mat. Efter den kände jag att jag måste ta i tu med fördjupningen i Excel igen. Tack vare lösningsförslagen som följde med studiematerialet jag använder, börjar rosten flagna från mina kunskaper. Av bara farten gjorde jag i ordning två övningar till nästa träff med gruppen vana Excel-användare.

Sen var det dags att byta till ett annat kalkylprogram för att konstruera en ny fakturamall till en kund. Strax efter åtta gick den i väg via mejl för utvärdering. Material för morgondagens grupper är också klart, så det känns som om jag har läget under kontroll. En skön känsla. Eller så har jag missat nåt? 🙂

Jag har tillbringat dagen med helt annat än bröllop.

10.10.10
När jag ”startade” mobilen idag på eftermiddagen hade jag fått ett SMS som upplyste mig om att dagens datum var populärt att gifta sig på, men att avsändaren inte hade några som helst planer på det. Jag har fortfarande inte skickat nåt svar… Vad svarar man på sånt?

”Inte jag heller” vore väl enklast. Den 9.10.11 vore roligare i så fall. Eller 11.11.11 kanske? Oavsett datum har jag varken funderat på giftermål eller bröllop utan ägnat dagen åt att vara social.

Dagens frukost blev extra sen, vilket innebar att jag gjorde morgontoalett när andra dricker sitt eftermiddagskaffe. När jag hade kommit halvvägs knackade det på dörren. Min rara fru granne stack sig in och överräckte en burk aioli igen.

När hon hade gått efter en kort pratstund, fortsatte jag badrumsvistelsen och klädde på mig. Jag hade lovat hälsa på sommargrannen psykologen innan hon avvek.

Kameran följde med i vanlig ordning och fick mig att ”fastna” ett antal gånger innan jag kom fram, solen skapade en massa vackra ljuskontraster. Det föranledde en kommentar: ”Vad tog du för väg? Jag såg dig gå ner för backen för länge sen”. Jag förklarade tidsåtgången och fick en kram ”ändå”.

Den pratstunden blev också kort och hemvägen tog ändå längre tid beroende på en liten avvikelse och inkräktande på granntomterna. Höstlövens lysande färger i eftermiddagssolen kunde jag inte passera utan att föreviga.

En kvart efter att jag hade kommit hem dök mamma upp som avtalat. Med sig hade hon ugnsstekta äpplen – en av mina favoritdesserter. I gengäld fick hon av den ryska äppelpirogen till kaffet.

Av dagens bildskörd på 109 foton återstår 73 före en sista utgallring och fem bilder är jag extra nöjd med. Ju mer jag fotograferar, desto kräsnare blir jag. Men det är väl en naturlig utveckling.

På kappuppslaget har jag en knapp med texten: ”Jag blir bättre med åren”, vilket förstås kan tolkas på många sätt.

Den 10.10.10 var en vacker, generös och välvillig dag. Utan bröllop.

Hackspetten, nötskrikorna, svanarna och jag har varit flitiga. Jag har insett att det är länge sen jag jobbade med fördjupning i Excel och har kalasat på ukrainsk borsjtj.

Flitiga djur
Tiden för vistelse utomhus har hållits på ett minimum under dagen. Jag har i stort sett bara varit ut och hämtat tidningen. Och upptäckte att min flit delades av hackspetten som intog sin lunch i elstolpen, nötskrikorna som plockade i sig ekollon och svanarna som provianterade längst upp i viken.

Dom senaste dagarnas friska vindar hade mojnat och höstlöven speglade sig i vattnet, allting andades frid. En vacker dag trots att solen lyste med sin frånvaro.

Men det hade jag föga glädje av. Idag skulle övningsfilerna göras i ordning och skickas till onsdagens kursdeltagare.

Förträngda kunskaper
En stor del av tiden har jag slitit med att komma i håg hur man gör. En kapslad OM-funktion och LETARAD-funktionen fick mig att sitta minst ett par timmar och klura. Det där kunde jag ju hur enkelt som helst i slutet på 90-talet!

Det var förstås ett tag sen och tyvärr har jag inte behövt använda funktionerna sen dess, så kun­ska­pen ligger långt nere i lagren. Vilket irriterar mig. Det borde ju gå att plocka upp den ganska enkelt, men så är tydligen inte fallet. Undrar vad mer jag har glömt?

Så småningom var jag nöjd med uppgifterna som deltagarna ska lösa tills vi träffas nästa gång och fick i väg filerna. Det tog mig faktiskt hela eftermiddagen med undantag för matpausen och ett par korta telefonsamtal.

Jättegod middag
Efter besöket hos min ryska bekant i veckan, kunde jag kalasa på hemlagad borsjtj till middag. Hon försåg mig med en stor burk förutom en del annat ätbart. Smetana hade jag ingen så jag tog crème fraîche i stället och så pressade jag vitlök över och blandade i, jättesmarrigt.

I hennes ukrainska recept ingår inget i köttväg, så soppan kan med fördel ätas av vegetarianer. Vid tillfälle ska jag ställa till med storkok, soppan går utmärkt att frysa.

Måltiden avrundades med kaffe och äppelpirog, rysk också den, sen fortsatte arbetet i ett par timmar till.

Igår fick jag en överraskande kommentar och sympatiskt bemötande. Idag har jag invigt en Nokia-produkt, flyttat en sandhög, plockat svanfjädrar, surfar på två datorer och behöver en längre kabel.

Avslöjad
Igår kväll skulle kursdeltagarna få lära sig uträtta bankärenden via datorn. Enda sättet att visa hur det går till var att jag loggade in på min bank. Det innebar givetvis att jag avslöjade mina kontosaldon och såväl betalda som obetalda räkningar. Efter en stund utbrast en av dom manliga kursdeltagarna: ”Du är dyr i drift”. ”Jo, det är därför jag lever ensam, det finns ingen karl som har råd med mig” svarade jag. Då log han. Om nån dag vet väl hela ön hur min ekonomi ser ut, djungeltelegrafen brukar vara synnerligen effektiv. Men det bjuder jag på.

Te och skorpor
På vägen hem efter kursen tog jag en omväg för att hörsamma inbjudan till te och skorpor hos en av mina allra käraste vänner. Det kändes gott att bli välkomnad med en varm björnkram. Te och skorpor satt också fint, liksom pratstunden. En synnerligen sympatisk avslutning på dagen.

Invigning och sandflytt
Min samling av gummistövlar har nyligen utökats med ett par bekväma Nokia-stövlar. Idag invigde jag dom. En av dagens programpunkter bestod i flytt av en sandhög på ”parkeringsplatsen”. Arbetet krävde egentligen inte stövlar, men just idag kände jag för att inviga dom.

Sandhögen har retat mig ett bra tag och i mörkret igår kväll körde jag ner klacken i den igen en gång så nu var det dags att flytta på den. Efter tre lass med skottkärran och rensopning är den förpassad till ett lämpligare ställe.

Svanfjädrar
När jag var klar, kom junior cyklande. Han kunde tänka sig att göra sällskap ner till stranden för att ösa båten. På vägen ner passade jag på att tömma stora vattentunnan, annars skulle jag antagligen glömma den.

När båten var tömd fick jag syn på flera vita fläckar på vattenytan en bit utanför bryggan. Vi spekulerade med junior om vad det kunde vara, men kom inte fram till nåt vettigt så jag rodde ut och kollade medan junior stod kvar på bryggan och gjorde vassbåtar.

Det visade sig vara svanfjädrar. Svanparet gör sitt sedvanliga höstbesök i viken och har ägnat sig åt fjäderputsning under matpauserna. Jag plockade upp två som nu pryder min fjäderkollektion.

Datorleverans och kabelbehov
Jag kände ju på mig att jag skulle få min uppfräschade bärbara dator senast idag! Mycket riktigt, vid fyra-snåret ringde teknikern. Han var i mina trakter och sa sig vara villig att göra hemleverans. En knapp timme senare dök han upp.

Första åtgärden var att plugga in den till modemet för att kolla att jag kunde ha uppkoppling till två datorer samtidigt. Det funkade finfint. Skam vore det annars, modemet har faktiskt fyra portar.

Nästa steg var att installera program för antivirus och brandvägg. Jag lever som sagt som jag lär. Efter en del annat bra-att-ha fick jag för mig att jag också skulle ha Skype på den, men det gick åt pipsvängen. Varför vet jag inte riktigt? Möjligen för att jag redan har ett konto på en annan dator? Hur som helst har jag nu en fullt fungerande reservdator och slipper få ångest i fall den stationära bryter i hop. Riktigt snajsigt. 😀

Det enda jag behöver komplettera med är en längre modemkabel. Den nya är hälften kortare än den gamla (som nu behövs för den bärbara) och gör det omöjligt att placera modemet som jag hade tänkt mig. Men det är ett lättlöst problem bara jag tar mig till Kimito.

Idag har jag varit i rätt tid på fel ställe och sent ute på rätt ställe. Vid dagens slut var jag äntligen i fas igen.

I rätt tid på fel ställe
Dagens kurs började klockan två, så för att vara i god tid lämnade jag Udden redan 13.04 och styrde kosan mot Dalsbruk. Dagens kurslokal var kommunkansliet, men i receptionen fanns ingen deltagar­lista så jag ringde VIs sekreterare. ”Oj, är du redan här” utbrast hon. ”Då kommer jag ner om en stund med listan”.

Vadå ner?? Jag kollade för säkerhets skull med damen i receptionen att sekreteraren sitter i Kimito? Jodå, det gjorde hon. Jag ringde upp på nytt och förklarade att jag stod i Dalsbruk. ”Men i våra papper står det att kursen är i Kimito” hörde jag i andra änden. I Kimito!?! Jag var alltså i god tid men på fel ställe.

Det blev lite mer gas än vanligt och riktning norrut. När jag kom upp i kommunens konferenslokal fanns det ingen dator, men just när jag var på väg att ringa, hörde jag steg och röster. Det dök upp en bärbar som med van hand pluggades in på nätverket när datorägaren väl hade fått upp locket. Nu behövde jag bara tanka över mina filer från minnespinnen.

Jag provade alla fyra USB-portar – utan resultat. Och för en gångs skulle hade jag inte skickat exempelfilerna till mig själv via mejl. Enda lösningen var att använda en annan dator och bifoga dom till min gmail-adress. Sagt och gjort. Min närmaste chef var vänlig nog att assistera.

När jag loggade in på mejlen och försökte hämta filerna hängde webbläsaren sig. För att vinna tid, hälsade jag deltagarna välkomna och prickade av namnlistan medan jag kastade ett getöga på datorn. Den stod kvar i samma läge. Lustigt nog kände jag mig varken nervös, jäktad eller irriterad. Det måste vara Uddens förtjänst att min harmoni är svår att bryta. 🙂

Till slut hade jag inget annat val än att avbryta programmet och starta om försöket medan jag underhöll kursdeltagarna. Den här gången gick det lyckligtvis vägen och jag kunde äntligen sätta i gång med det jag var där för. Dock fyra minuter sen, men när jag förklarade varför tror jag deltagarna förlät mig.

Sen till rätt ställe
Då jag hämtade datorn efter diskbytet förra veckan, lämnade jag in min gamla bärbara för att få disken omformaterad, Windows XP ominstallerad och uppdaterad, respektive nätverkskortet rätt inställt för Internet-anslutning. Den skulle vara klar om en vecka fick jag besked om.

När jag hade avslutat kursen konstaterade jag att det hade gått en vecka och att jag nu stod i Kimito, men att klockan var 17.00. Jag kastade mig på telefon och fick svaret att det gick bra att komma in. Jag nämnde inte vad saken gällde, det förutsatte jag var självklart.

Jag kunde inte annat än le roat när jag såg teknikerns kroppsspråk upprepa sig från veckan innan efter att jag hade talat om mitt ärende. Axlarna sjönk ner och han tog sig för pannan medan han nästan viskande erkände ”åh nej, det har jag glömt”.

Det roligaste av allt är att det var han som bestämde leveranstiden. Då jag lämnade in den sa jag att det inte var nån brådska, men han propsade på att sätta ett datum, annars skulle den aldrig bli klar… Det finns alltså fler än jag som jobbar bäst under press. 😀 Fast det sket sig ändå. Nu skulle han se till att jag kunde hämta den på närmare håll så snart den var klar.

Hans dåliga samvete fick honom tydligen att sätta i gång omedelbums, för han ringde en kvart senare och frågade om lösenordet. Han skulle ringa när den var klar för avhämtning. Jag har en känsla av att det blir senast fredag. Men den här gången får han ingen blomma.

Åter i fas
Klockan 17.24 parkerade jag i Dalsbruk utanför dagens sista besöksställe. Jag hade lovat vara på plats mellan fem och halv sex, så jag klarade det med minimal marginal. På rätt ställe var jag faktiskt också. 😀

Hon är en sann levnadskonstnär, för hon älskar livet. Sitt eget.

Grethe Heltberg