Igår var jag stressad och hade kärt besök, idag har jag självmant lämnat Udden i flera timmar och Emil har flyttat in.

Stressigt värre
För att kunna sätta nytvättade mattor på golvet i köket kände jag mig tvungen att torka golvet först. Det hör till liksom. Jag fick min belöning när jag bredde ut den solvarma, såp-doftande mattan på ett fräscht golv. Ett alldeles gratis nöje om jag bortser från arbetstid och tvättmedel.

Därefter övervägde om jag verkligen skulla hinna tvätta dom tre återstående mattorna innan det var dags att förbereda kvällens besök? Men sen kom jag på att vi skulle använda ”skurbordet” när vi satt på bryggan och jag hade ingen lust att bära det fram och tillbaka. Lättjan vann (igen) – skurandet gick på högvarv.

Till råga på allt tappade jag greppet om sista mattan när jag slutsköljde den i sjön. Förtvivlad såg jag den sakta sjunka ner i dyn, på tok för långt bort för att kunna nå den med handen. Som tur var nådde skaftet på sopborsten jag brukar tvätta båten med fram. När jag hade halat in den gällde det att skölja bort grumset som hade fastnat, men den här gången höll jag den i ett stadigt grepp.

Prick 17.37 var jag klar. Då hade jag också hunnit med en simtur och ställt tillbaka bordet ute på bryggan för att torka. 17.50 hade jag fått på mig kläder och rafsat händerna genom håret och 17.57 såg jag en välbekant figur med en blåvit blombukett dyka upp på skogsstigen. Perfekt tajming och en mycket punktlig gäst.

Barndomsvän
Vi har känt varandra sen barnsben, Råttan/Väduren och jag. Under några år hade vi bara sporadisk kontakt, men ”fann varandra” igen, vilket jag upplever som ganska ovanligt. Numera ses vi bara när hon är hemma på semester men kommunicerar digitalt med ojämna mellanrum. I fjol sågs vi inte alls, så vi hade en hel del att ta igen.

Vi satt kvar på bryggan tills det började kännas kyligt, sen flyttade vi in och fortsatte pokulera tills timern stängde av fönsterbelysningen. Vid det laget beslöt hon bryta upp. För att se till att hon kom hem välbehållen följde jag henne till hemtrappan och kramade varmt om henne en gång till.

Tid att passa
Jag hann nätt och jämnt bli klar för avfärd till halv två idag. Men jag uträttade inte ett smack. Tiden gick åt till frukost, blomvattning, dassbesök, tidningsläsning, morgontoalett och påklädning. Makalöst hur jag kan få tiden att gå.

Jag hade tid hos frissan klockan två men hade tid över för att sticka mig in i butiken en snabbis. När jag var hemma tillbaka hade klockan hunnit bli halv sex. På hemvägen åkte jag med utlovade rädisor och några gamla fotografier till Råttan, lämnade tillbaka en bok hos skyddslingen och hade prickat in eftermiddagskaffe hos turturduvorna.

Emil
För ett par dar sen ringde mamma och sa att hon hade hittat en son till mig! Honom fick jag med mig hem idag, han var redan döpt till Emil. Till skillnad från andra barn, är han tyst och lugn. Han behöver heller ingen mat eller skötsel. Utom möjligen en avdammning då och då. En helt idealisk liten son med andra ord. 😀

Regnmakeriet lyckades över förväntan, tvättivern har övergått till mattor, jag har fått en ny ”kompis” och iakttagit två mårdhundar.

Regn
Natten bjöd på sju millimeter regn. Mitt regnmakeri lyckades alltså igen, tack för det! Två dagar dröjde det till verkställning, den 5.7 fyllde jag på vattentunnan.

Tvättiver
Fönster kan man ju putsa i nästan vilket väder som helst, men mattor måste man skura när vädret medger resonerade jag igår. I en av verandabänkarna gjorde jag för ett tag sen ett ”fynd” – en sopsäck märkt ”Små mattor att tvätta”, daterad 9.8.2007. Det var alltså hög tid att verkställa.

Sex mattor hann jag med igår, idag nöjde jag mig med den långa köksmattan och har lagt ytterligare tre i blöt. Lyckligtvis hann jag rädda den matta som var nästan torr igår kväll undan regnet, dom övriga var så blöta så dom fick hänga kvar ute. I morgon skurar jag dom sista (tror jag?).

Respektingivande kompis
För att få plats med fler mattor på bryggräckena, hämtade jag ett par för att hänga på piskställningen i eftermiddags. En bit från ställningen såg jag nåt svart som närmast påminde om en hög med avföring, men en bråkdels sekund senare insåg jag att det var en orm som låg och vilade.

Min första tanke var förstås att det måste vara en snok eftersom den var svart, men dom gula fläckarna saknades, det var alltså en huggorm. Jag vände bums, la ifrån mig mattorna och skyndade in för att hämta kameran. Ormen låg snällt kvar, men tittade upp när jag närmade mig och tyckte tydligen att jag blev för närgången så den kröp raskt i väg under granen.

Jag gjorde mitt bästa för att förklara att jag var helt ofarlig, men ormar litar förstås mer på instinkten än på oss människor. När jag hängde upp mattorna såg jag bara en skymt av den i gräset under granen.

Det förklarar den svarta svanstipp jag såg härom dagen när jag öppnade dörren till boden. Då trodde jag att det var en ödla även om färgen inte stämde riktigt. Antagligen bor min kompis där under golvet nånstans.

Vi sågs en gång till efter en stund. Efter att jag hade betygat min ofarlighet och lugnet åter hade sänkt sig tyckte ormen tydligen att det var riskfritt att fortsätta sin vilopaus. Den låg hoprullad på samma ställe som när jag först såg den. Den här gången försökte jag smyga mig fram för att få en närbild, men då jag var ett par meter bort lyfte den på huvet och iakttog mig stint. För att inte störa den stannade jag där och tog min bild.

Mårdhundsmöte
Jag kan bara önska att jag hade haft kameran till hands också när jag tog dagens sista simtur vid halv nio-tiden. Jag stannade till vid min skurplats och övervägde om jag skulle hinna tvätta resten av mattorna i morgon? Medan jag stod där och funderade, fick jag syn på en fyrbent varelse som av allt att döma letade efter ätbart på den övervuxna gamla bastugrunden.

Först såg jag bara bakdelen och undrade vad i allsin dar det kunde vara för djur. Pälsen var mörk och verkade korthårig. Sen såg jag hela kroppen och konstaterade att det var en mårdhund. Troligen en valp av färgen och den korta svanstippen att döma. Strax därefter såg jag en till!

Jag hann också se ansiktet tydligt på den ena. Teckningen ser ut som på en tvättbjörn och påminner om en bandit i Kalle Anka. Den stod och spejade åt mitt håll och kände till slut min vittring. Det fick den att vända om och gå sin väg. Kompisen märkte inget först, men gjorde sen sällskap när den också upptäckte mig.

Jag kunde inte låta bli att undra hur Snuttan hade reagerat, både på ormen och mårdhundarna. Troligen hade hon försökt jaga/fånga ormen, men frågan är hur hon hade hanterat mårdhundarna? Sett dom som hot kanske och tagit till flykten? Dom frågorna är och förblir obesvarade. Usch, vad jag saknar henne fortfarande.

Det är tydligen fler än jag som gillar harklöver 🙂

Jag har mest ägnat mig åt att låta bli att svettas och försöker vänja mig vid en ny färg i sovrummet.

Toppnotering
När jag steg upp ca 9.30 låg temperaturen redan på 22,2 och fyra timmar senare hade jag 26,8 grader i skuggan. Minsta lilla kroppsansträngning fick svetten att bryta fram. Alltså tog jag det lugnt och fint och höll mig till husets skuggsida i möjligaste mån.

Idealiskt verktyg
Verandafönstren låg bra till ur skuggsynvinkel och behövde putsas på utsidan. Dess värre är jag kortare än jag tror märkte jag och var tvungen att hämta hushållsstegen. Men att få den att stå stadigt gick tyvärr åt skogen så jag hämtade Sini-Piikan i stället. Lätt som en plätt gick det nu att putsa. Resultatet skulle säkert inte godkännas av nåt proffs, men det duger gott åt mig.

Positiva och negativa biverkningar
Jag blev så inspirerad att jag beslöt fortsätta med ett sovrumsfönster. Men då började cirkusen. Om jag fick ett rent fönster kunde jag ju passa på att tvätta gardinerna och kanske putsa fönstren på insidan också?

Jag började med att ta ner gardinerna och höll på att storkna i dammolnet. Om jag minns rätt har dom suttit uppe dom fem senaste åren… I fall jag skötte min privata hygien lika illa skulle nog ingen vilja umgås med mig. Jag var tvungen att gå ut och damma av dom innan jag stoppade ner dom i tvättmaskinen.

Konsekvenserna av min inspiration ledde till att bokhyllan i vardagsrummet är dammtorkad, att jag så småningom hittade mina gardiner och lampskärmar, att det gick en säkring, att vattentunnan är fylld och att fönstret faktiskt blev putsat på utsidan till slut. Insidan återstår, inspirationen tog slut innan jag kom så långt.

Ny färg
Gardinbyte är inget jag ägnar mig åt speciellt ofta, men idag kom jag på att jag för nåt år sen köpte ”höstgardiner” till köket. Dom har aldrig blivit upphängda för jag tyckte inte dom passade trots allt. Men i sovrummet kanske jag kunde ha dom?

Från grågrönt till mörkt vinrött gör att jag hajar till varje gång jag tittar in i rummet. Antagligen vet jag inte var jag är när jag vaknar i morgon. Men jag vänjer mig väl. Ombyte förnöjer.

Nästan det nyttigaste jag har gjort idag är att klippa tånaglarna. Plus lite annat.

Telefonväckning
Jag hade glömt att stänga av telefonen igår kväll och blev väckt av att den ringde vid halv elva. Jag stapplade i väg till köket på fötter och ben som kändes som om dom var gjorda av trä. Gårdagens träning hade satt sina spår.

Dubiös nytta
Ett par timmar senare hade jag ätit frukost, dragit på mig bikinin och hängt tvätt på tork i det fortsatt varma och soliga vädret. Nästa åtgärd blev att skrapa målning från verandafönstret där jag bytte glas senast. Men det var inget roligt så jag gav snart upp. Dessutom klantade jag mig så att jag lyckades få bort en del målning från kittet och det var ju inte alls roligt. Nu måste jag måla om, klottar på fönstret igen och måste skrapa på nytt.

Det fanns roligare saker att göra. Plocka blommor till exempel, malvan har slagit ut. En liten bukett pryder nu köksbordet. Därefter satte jag i gång med att klippa bort resten av fröstänglarna på lupinerna, respektive dom vissna blommorna på plymspirean.

Mest underhållning
När jag var klar med det och på väg att tömma skottkärran kom mamma åkande för att få sig ett dopp. Perfekt tajming, nu fick jag ju ta ledigt för att hålla henne sällskap.

Vattentemperaturen har stigit till 23 grader så jag beslöt att också ta en simtur. Sen satt vi på bryggan och soltorkade tills jag föreslog eftermiddagskaffe med glass. Det tackade hon ja till, så vi förflyttade oss till skuggan på trappan.

Innan hon hade hunnit ge sig av kom herr grannen junior cyklande. Jag frågade om han också ville ha glass. ”Vad har du för sort?” fick jag som vanligt som motfråga. Nutidens bortskämda barn.

När jag var i hans ålder var glass en sån lyx att man var salig om man blev bjuden på det oavsett vad det var för sort. Det fanns för den delen inte så många att välja på, oftast var det vanilj, men hade man tur kunde det vankas jordgubbs- eller chokladglass.

Den här gången råkade jag ha tre sorter att välja mellan och en av dom föll lyckligtvis unge herrn på läppen. Fast han ifrågasatte om det verkligen var tranbärssylt som det stod på förpackningen. Det hade mamma och jag också gjort talade jag om för honom. En observant gourmet.

Smått och gott
Resten av dagen/kvällen har gått åt till att stötta ett par kejsarkronor, vattna blommorna, plocka jordgubbar och sist men inte minst, klippa tånaglarna och måla dom. Solbrända fötter med röda tånaglar som sticker fram ur sommarsandalerna är snyggt tycker jag.

Regnmakare
Det börjar bli dags att fylla på vattentunnan. Hittills har jag fyllt på den två gånger och båda gångerna har det börjat regna strax efter. Det skulle inte skada med ett stilla sommarregn, fast helst nattetid då förstås. En del av växterna i trädgårdslandet börjar se rätt törstiga ut.

Alternativet är att hämta vatten i sjön. Men det ska till rätt ansenliga mängder för att göra nån nytta, annars lurar jag bara rötterna att krypa upp. Om veckoprognosen håller lär jag få chans att träna armmusklerna.

Jag har varit bortest ett dygn, gullat med grodyngel och utsatt min kropp för hårda prövningar.

På annan ort
Sent igår eftermiddag slängde jag ryggsäcken i Silverpilen och satte av mot öns norra del. Bonussystern och jag kom fram till att det var bäst att jag infann mig redan kvällen innan för att klara av att komma upp i tid nästa morgon.

Jag fick ett varmt mottagande. ”Jag har väntat på dig hela daaan” sa bonussystern när hon mötte mig vid bilen. Sånt värmer. I en idyllisk miljö på bryggan vid dammen som finns på godset blev jag trakterad med mat och dryck. Medan kvällssolens sista strålar värmde oss åt vi nygrillat, drack vin och pratade bort flera timmar.

Kittlande upplevelse
I nämnda damm bor bland annat en otalig mängd grodyngel. Så här års är dom redan stora och många hade hunnit utvecklat sina bakfötter. Grodor känner jag varmt för, oavsett storlek, så jag kunde inte låta bli att ta upp en liten krabat och heja på den på nära håll. Jag fick inget svar, men den viftade glatt med bakkroppen så jag förstod att sympatin var ömsesidig. 😉

När jag stack ner handen i yngelstimmet flockades en hel rad yngel vid vattenytan och satte sig längs min hand. Dom trodde antagligen att jag var nåt ätbart och pussade mig oändligt med sina små munnar. Munrörelserna på huden kittlade behagligt. Min tur att bli pussad i stället för grodorna.

Heldagstur
04.30 i morse(!) var det väckning för att vi skulle hinna få i oss lite frukost innan vi gav oss av till dagens utfärdsmål. ”Vi” bestod av bonussyster, -svåger och -systerdotter. Övriga i familjen, två fyrbenta lurvtussar, lämnades hemma på grund av värmen och av hänsyn till den ena hundens hälsa.

Jag uppskattade den tidiga väckningen när vi började dagens vandring ca 05.40. Det var fortfarande svalt, ljusförhållandena var fotovänliga och naturen var nymornad. Första sträckan gick över myrmark och bjöd på en fantastisk upplevelse – livs levande sileshår! Botanisera gärna i dagens bildfångst  (exklusive personporträtt).

Uppskattningsvis hade vi avverkat minst 12 km när vi sju och en halv timme senare var tillbaka vid startpunkten. Dagen bjöd på strålande väder med snudd på bastuvärme och lunchpausen medgav en simtur i ljummet, vinfärgat vatten. Smaken var däremot inte vinaktig, men heller inte så ”sumpig” som jag hade föreställt mig.

Kroppen kändes behagligt trött när vi lastade av ryggsäckarna och satte oss i bilen för återfärd. Alla fötter var välbehållna och inga ben brutna. Än en gång ett hjärtligt tack till mina ”guider” för den naturnära dagen!

Hem, ljuva hem
Framåt fyra-snåret var jag tillbaka på Udden. Det kändes som om jag hade varit borta i en vecka! På dörren satt i vanlig ordning en hälsning: ”Just så, ingen hemma”.

Efter att ha packat upp, vattnat blommorna och fyllt på kroppsbränslet, parkerade jag mig i gungan med dagens tidning och somnade in efter en stund. Det oaktat blir det skönt med några timmar till så småningom.

Jag har lidit av skrivabstinens och provätit av egen skörd. I morgon ska jag packa ryggsäcken.

Död och återuppstånden
I måndags kom fru grannen över för att höra det senaste i stället för att läsa. Det gick inte att komma in på min blogg talade hon om. Jag var övertygad om att det var högst tillfälligt men insåg allvaret när jag läste meddelandet på bloggsajtens första sida och läste om haveriet i ÅU.

Kvällarna har varit längre än vanligt och jag har saknat att inte få skriva av mig under dom senaste dagarna. Att bloggen skulle vara i gång igen på utsatt tid trodde jag inte mycket på, men det grejade dom minsann. Bra jobbat!

Fast nu har jag glömt hur bloggdesignen såg ut och vilka länkar och rubriker den innehöll… Och hur jag gjorde för att få till Drakbilden i högerkanten, osv. Jag får komplettera efter hand. Allt måste göras om från början och tidigare inlägg finns inte kvar.

Det stora dilemmat är att bloggadressen numera måste ha ett namn på minst fyra tecken, därav mof2. Det innebär att ingen i hela världen hittar den längre. Men jag får skicka mejl till alla nära och kära med den nya adressen.

Från örtagården
Idag skördade jag bladspenat, rädisor och rabarber. Kålgryta med färsk spenat och rädisor har jag aldrig kombinerat tidigare, men det gick utmärkt. En härlig känsla att få äta nåt som kommer direkt från grönsakslandet. Desserten bestod av rabarberkräm med grädde.

Friluftsliv
I morgon ska jag hämta ryggsäcken på vinden och börja packa för en heldagsutflykt. Tillsammans med bonussystern och -svågern ska jag traska omkring i ett närliggande naturreservat. Enligt utsago en fantastisk upplevelse. Återstår att se.