Jag irriterar mig på tidsomställningen och har haft tur igen. Mia har träffat sin hundkompis.

Vintertid
Visst är det väl urfjantigt att vi ska ställa om klockan två gånger per år? Hur mycket kostar det samhället i form av extra administration? Årstiderna har ju sin gilla gång, kan vi inte nöja oss med det? Det vore oerhört intressant att träffa den som kom på idén och höra argumenten för införandet.

Tur igen
Idag hade jag den makalösa turen att bli bjuden på middag igen. Den avnjöts vid ett bord med sjö­utsikt och som alltid i trevligt sällskap. Kocken hävdade anspråkslöst att den enkla rätten inte var värd mina ovationer men det är ju inte måltidens komplexitet som avgör om det smakar bra eller hur?

Att jag fick ont i magen och att tårarna rann hade inget med maten att göra. Det berodde på att jag skrattade så gott åt en travestering att jag höll på att ramla av stolen. Roande underhållning ingick således. En middag som lyste upp den i övrigt gråmulna och regnsjuka söndagen.

Kompis på besök
Efter lunchtid ringde sommargrannen psykologen och frågade vad jag gör. ”Brer en smörgås så jag ska överleva till middagen jag är bjuden på” svarade jag. ”Du kan väl komma ut och äta din smör­gås?” tyckte hon.

Hon stod alltså redan utanför ytterdörren och eftersom hon bad mig komma ut förstod jag att hon hade Mias kompis med sig.

Mia följde intet ont anande med ut, men hajade till lite när hon såg Kasper genom kattingången. Sen kom hon tydligen på vem han var och gick ut och satte sig på trappan.

Doften av min smörgås lockade in Kasper på trappan så han kom att sitta bakom Mia men det hade hon inget emot. Men när han skulle gå tillbaka till matte tyckte Mia uppenbarligen att han kom för nära. Hon lyfte ena framtassen för att signalera att han höll på att överskrida ”integritetsgränsen”. Som den gentleman han är, stannade han till och tog sen en lite vidare sväng. En vacker dag kanske dom rentav möts nos mot nos?