Jag har ”nostalgiserat”, förberett för morgondagen och är sårad. Mia har haft en traumatisk upplevelse.

Nostalgitripp
Dagen började med Backstreet Boys på hög volym. Jag lyssnar på musik ca fyra gånger per år, men när jag väl lyssnar är det fullt ös. Tur att jag inte bor i lägenhet längre. 😀

Mia kom in och såg undrande ut då det lät från vardagsrummet. Hon härledde ljudkällan, men tydli­gen gillar hon inte BB, för hon gick genast ut igen.

Medan musiken skvalade provade jag kläder. Jag har ny rutin. Varje gång jag åker ”på byn” tar jag med mig en kasse till klädinsamlingen. Igår försvann två jackor, i morgon blir det långbyxor och en skir liten sak i blekturkos som missklär mig.

Jag hann övergå till Absolute 80’s innan jag var klar med garderobsinventeringen. Sen var det dags för fysiskt arbete av annan kaliber.

Klart för i morgon
I morgon är det årsservice och däckbyte. Jag hade mycket väl hunnit lasta i däcken i morgon, men beslöt att göra det redan idag.

Jag passade samtidigt på att städa bort vinterprylarna ur bilen. Det börjar kännas onödigt med ratt­muff, kupévärmare och isskrapa.

Taggdust
Sen var det dags för beskärning. Jag beskär ju hellre bilder än taggiga rosor… Innan jag var klar var händerna perforerade och blodet rann. Jag började med trädgårdshandskarna, men för att smidigare komma åt ogräset som växer längst in föredrog jag ”avklätt”.

Efter ansning fick både rosor och ribesbuskar hästgödsel och ett lager ny mull. Nu hoppas jag dom växer och frodas.

Traumatisk upplevelse
För några minuter sen kom Mia äntligen till rätta. I drygt tre timmar var hon försvunnen.

Vid sju-tiden såg jag henne då jag började plocka i hop för att avsluta arbetsdagen, men efter det var hon borta. Jag var ut och lockade ett par gånger, men ingen kisse syntes till ännu vid 22-nyheterna. Jag höll förstås på att gå upp i limningarna. Så här sent brukar hon aldrig vara ute.

Efter nyheterna klädde jag på mig och tog med mig ficklampan för att gå ut och leta. Jag hade förstås ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå, men beslöt att för säkerhets skull kolla om hon eventuellt hade blivit instängd i boden. Nej, ingen kisse där.

Då hörde jag henne kurr-jama lite avlägset. Var i all sin dar höll hon till? När ljuskäglan svepte förbi vedlidersdörren såg jag henne. Jag hade stängt in henne i vedlidret! Stackars kisse, vilken traumatisk upplevelse! 😦

Återseendets glädje var stor på bägge håll. Hon följde direkt med mig in och efter en extra sen mid­dag har hon nu kurat i hop sig i korgstolen.

Jag kunde för mitt liv inte begripa hur hon hade blivit instängd där förrän jag kom på att jag öppnade dörren för att leta efter en tyngd att sätta på mullsäcken innan jag gick in. Helt obegripligt att jag inte såg henne smita in, men det räcker ju att man vänder ryggen till ett tag. Slutet gott, allting gott. 🙂