räddningsaktion

av

2.9 – Värmealstrande

Stora lampan är tänd igen, jag har lyckats med räddningsaktionerna, eldat, städat, haft besök och svettats.

Stora lampan tänd
Igår tändes stora lampan igen. Klockan 5.50 syntes den inte, men efter sju kunde jag konstatera att jag borde putsa fönstren. Förmiddagens solsken idag var ytterst blygsamt men på eftermiddagen kunde vi njuta av dom gyllene strålarna och termometern gick upp till 18 grader som mest.

FågelungeRäddningsaktioner
Gårdagens räddningsaktion bestod i att befria en liten röd­ha­ke från Mias käkar. I två omgångar dessutom. Den lilla pippin förstod inte att hålla sig tillräckligt högt upp sen jag släppt den, så inom några minuter hade Mia fångat den igen. Som tur lyckades också den andra räddningen. 🙂

Eldat i kakelugnen
Det är sååå roligt att elda i kakelugnen. I förrgår bestämde jag mig för att det kändes kyligt och tände upp en brasa. Ännu i igår kväll kändes kakelugnen ljummen så den är synnerligen ”värmebeständig”.

Storstädning
Dammsugaren har stått i vardagsrummet i minst ett par veckor för att jag skulle komma i håg att städa. Och så var det ju det där med smutsiga fönster.

FönsterputsningGlad i hågen putsade jag fönstret som vetter mot söder, sen var jag less. Dom andra två torkade jag bara på insidan innan jag tog i tu med dammsugning och -torkning. Konstigt vad huset känns stort varje gång man ska städa?

Besök
Jag hade nyss vaknat efter en liten lur i syfte att sträcka ut min ömma rygg då skyddslingens syster knackade på. Besöket var aviserat men inte tidpunkten så hon kom lagom till kvällste.

Sommarjobbet på Åland var avslutat och studierna börjar igen fick jag bland annat veta. Det kändes oerhört skönt att vara i den ålder jag är när jag hörde om hennes långa arbetspass och skolarbetet. Ibland är det extra trevligt att vara pensionär.

Svettats
I eftermiddags kände jag för ett gympass – gräsmattan behövde klippas. Trots shorts och luftig T-tröja blev det svettigt men det kanske berodde på att jag inte har klippt på länge? Den 30 juli hade gräset torkat bort på alla solbelysta ställen men sen dess har Udden fått 149 mm regn så nu var det grönt och klippmoget igen.

GräsmattaMin högra hand famlade förgäves efter självdragsspaken i uppåtluten eftersom jag använde den nya gräsklipparen men på så sätt fick ben och armar förstås lite extra träning. Utan att tänka mig för beslöt jag klippa stigen ner till stranden också. Nervägen gick ju bra, sen insåg jag min tabbe när jag skulle upp tillbaka.

Som vanligt uppstod blodvite utom svettdropparna. Jag gjorde ett nytt försök att justera klipphöjden men det är järnspikars omöjligt för mig att rubba fjädrarna. Det enda jag lyckades med var alltså ett jack i tummen. Varför i all världen måste dom vara så fruktansvärt hårt spända? 😦

av

28.9 – Liv och pengar

Gårdagen innehöll en räddningsaktion och hjärtsnörp. Idag har jag köat med dom andra åldringarna och fått spargrisen inväxlad.

Snuttans fladdermus hösten 2009

Räddningsaktion
När jag gick ut och hämtade tidningen igår upptäckte jag ett litet pälsklätt knyte på skostället i veran­dan. Jag antog att det var ett mus- eller sorklik ända tills jag petade på det och konstaterade att det var en med­tagen men högröstad fladdermus. Förstås en som Mia hade fått tag i.

Stackars liten, eftersom den inte kan lyfta från marken hade den tillbringat hela natten i verandan. Jag hörde pipen på kvällen, men förutsatte att dom kom från näbbmusen som jag tidigare hade förpassat till ”krematoriet”.

Med varlig (handskbeklädd) hand lyfte jag upp den och fick höra lätet på nära håll. Trots att den är så liten har den ett imponerande garnityr. Så gott det gick undersökte jag hur skadad den var, men hittade inga blodspår så jag bedömde att den skulle klara sig. Den fick finna sig i att bli placerad i ögonhöjd på en gren i stora granen.

När jag kollade en stund senare var den borta så förhoppningsvis hade den satt sig i säkerhet och lever länge än.

Hjärtsnörp
Mia sov ända till kvart över sju, sen ville hon givetvis ut. För det mesta kommer hon in tillbaka inom en timme för att äta frukost. Men den regeln gällde inte igår.

Timmarna gick men ingen kisse syntes till trots att jag ropade på henne i flera omgångar. När klockan blev över tolv var jag som vanligt i upplösningstillstånd men försökte intala mig att hon skulle dyka upp så småningom om hon kunde och ville. Framför allt det senare.

Kvart i två kom hon – äntligen! Det var ju ingen idé att fråga var hon hade varit så länge men jag gjorde det ändå, samtidigt som jag berömde henne. Hon verkade trött och fjäskade inte alls som hon brukar så jag förstod att hon hade varit ute på ett påfrestande äventyr.

Så snart hon hade fått mat och blivit påtvingad ett antal pussar och kramar gick hon raka spåret ut. En kort stund satt hon på trappan och tvättade sig, sen var hon puts väck igen ett par timmar. Men det gjorde inget, nu visste jag ju att hon var välbehållen.

När ska jag vänja mig vid att vissa jaktturer tar mer än ett halvdussin timmar i anspråk?

Matkö
Idag köade jag hos ”Mat-Kerstin” igen tillsammans med dom andra åldringarna. 😀 Jag hade beställt två av veckans rätter den här gången. Redan då jag kom innanför ytterdörren insåg jag att jag skulle ha med mig annat än mat hem. Hela entrén doftade av nybakat bröd.

Mycket riktigt. Ner i påsen åkte också grahamssemlor, wienerbröd och en liten form med äppel­kaka. ”Då blir det nio euro” sa Kerstin glatt. Maten hade jag betalat redan förra veckan. Helt fantastiskt – hädanefter kommer jag inte ens att överväga att baka själv!

Spargrisen tömd
För ett par dar sen lämnade jag in innehållet i spar­­grisen till butiken i Kärra. Spargris är kanske att ta i, den består av en glasburk som har innehållit nåt gott som jag köpte hos Moose Garden i Östersund för mer än fem år sen. Burken har jag behållit som souvenir och använder alltså till myntförvaring.

Idag då var jag in och handlade lite småsaker frågade jag om hopräkningen var klar. Jag hade sorterat varje valör i en egen påse och summerat för att underlätta hopräkningen. Efter lite letande hittade butikskollegan påsen med mina påsar och överräckte den. Hon tog inget ansvar för innehållet i den påpekade hon.

Enligt mina uträkningar skulle burken innehålla 125,55 € och det var faktiskt samma belopp som låg i en av påsarna. För en gångs skull hade jag räknat rätt.

Det känns lustigt nog som ett kassatillskott fast jag har haft pengarna hela tiden? På nåt sätt har mynt inte samma värde som sedlar längre. Annat var det när man var barn – ju fler mynt desto rikare kände man sig.

av

19.2 – Snöigt

Jag har skottat snö, firat en födelsedag, skottat mera snö och företagit en räddningsaktion.

Snöskottning och födelsedagsfirande
Idag hade jag turen att vara inbjuden till skyddslingens födelsedagsfirande. Födelsedagen avverkades för flera dar sen, men ”hemmafirandet” gick av stapeln idag.

Innan jag tog på ”gå bort-klädseln” beslöt jag fylla på vatten. En blick ut genom ytterdörren räckte för att inse att stövelskaften inte skulle räcka till för att ta sig fram till pumpen. Av dom andra gångarna syntes heller inga spår längre, nattens sydostliga storm hade utplånat dom fullständigt. Snösläden nästa.

Eftersom snöfallet fortsatte struntade jag i att skotta resten tills vidare. Det kunde jag ”roa” mig med när jag kom hem.

Stormen hade visserligen bedarrat men vinden var fortsatt frisk så det gällde att klä sig praktiskt för promenaden upp till byn även om termometern stod på -0,8. Kappa, mössa och arbetsstövlar blev en utmärkt lösning.

Förutom mig bänkade sig ett halvdussin personer runt köksbordet. Ett lagom stort säll­skap i mitt tycke. Bland andra godsaker vankades fastlagsbullar (semlor) – mycket lämpligt med tanke på att det var Fastlagssöndag. Som tur fick man välja mellan sylt eller mandelmassa som fyllning. 🙂 Mandelmassa avstår jag gärna.

Efter ett par timmar kändes det lagom att pulsa hemåt igen för att ta i tu med resten av snö­skott­ningen.

Räddningsaktion
Den tunga snön fick mig att avstå från genvägen till uthuset. Huvudsaken är att jag tar mig upp till ”parkeringen”.

Sen slogs jag av tanken på att sparken stod kvar i stranden. Med det här snötillägget finns det då ingen risk för att det går att åka spark på isen så jag pulsade ner för att hämta den.

Sparken syntes tydligt där den stod lutad mot båten, men var fanns skidorna? Dom mindes jag be­stämt att jag hade ställt mot stammen på den stora alen efter min senaste och hittills enda skidtur den 5 februari. Stavarna stod kvar som bevis.

Stormen hade naturligtvis fått dom att kantra och nu låg dom under en halv meter nysnö. Frågan var var nånstans? Efter flera minuters grävande lokaliserade jag till slut båda två och lutade dom mot båten i stället. Sen drog jag sparken upp för backen och ställde den mot uthusväggen där den brukar stå vintertid.

Vilken himla tur att jag kom på att jag skulle hämta sparken! I annat fall hade jag väl inte hittat ski­dorna förrän nån gång i april. 😀