Jag är inne i en läsperiod som består av självupplevda berättelser om barn och unga som farit fruktansvärt illa. Det känns fullständigt ofattbart att föräldrar kan behandla sina barn så brutalt. 😥

Den första boken, Bilden av pappa, har jag läst tidigare, men hade glömt vad den handlade om så jag läste om den. Att ha en far som är pedofil och en mor som inte bryr sig gör systrarnas liv till en mardröm.

Nästa bok, 3096 dagar, handlar om en 10-årig flicka som blir kidnappad och inlåst i en källare. Förövaren misshandlar henne både fysiskt och psykiskt tills hon äntligen lyckas fly efter åtta år.

Just nu läser jag Ungen som beskriver författarens oerhört tragiska uppväxt. Båda föräldrar misshandlar honom svårt och han blir mobbad i skolan.

Sen återstår att läsa Bakom stängda dörrar som utspelas i Sverige. Pappan våldtar sin 14-åriga dotter, vilket resulterar i att hon föder två barn.

Tidigare har jag läst Pojken som kallades det, som också beskriver en fasansfull upp­växt. Författaren Dave Pelzer har skrivit en fristående fortsättning med titeln Pojken som inte fanns där vi får följa hans öden i olika fosterhem och hans liv som vuxen.

Psykisk sjukdom och/eller drogberoende är oftast orsaken till att barnen misshandlas, men om bara pappan eller mamman är förövare kan jag undra varför makan eller maken inte ingriper?

Och så kan jag undra hur de sociala myndigheterna fungerar? Eller inte fungerar rättare sagt. Jag förstår att steget är långt till ett omhändertagande, men i samtliga fall ovan framgår att deras agerande brister på alla punkter. ☹