21.10 – Socialt veckoslut

Jag har varit på privat visning, tagit en nostalgitripp, tvättat arvegods, fått en datorspekulant och har haft tebesök.

Privat visning
Igår var jag inbjuden på eftermiddagskaffe till händige släktingen. I besöket ingick en privat visning av det nybyggda vedlidret som blev klart i somras.

Som vanligt var allting byggt med omsorg och eftertanke in i minsta detalj. Kronan på verket var hållarna till takrännan. Jag kan inte minnas att jag nånsin har sett såna gjorda i trä? Men det var inte nog med det – varje hållare hade ett unikt mått för att rännan skulle få rätt lutning. De’ ni!

Om jag hade haft kunskap och förmåga att göra dom i trä, hade jag utan tvekan tillverkat alla hållare i samma stor­lek och varierat höjden i stället. Men såna simpla konstruktioner gills förstås inte av den här bygg­herren. 😀

Inne i vedlidret rådde militärisk ordning, både på verktyg och ved. Den var lika noggrant placerad som pusselbitar i ett färdigt pussel. Vedstöttorna gick att ta bort efter hand som veden förbrukades för att skapa bättre sväng­rum när man fyllde på. Som sagt, genomtänkt och noggrant, ett nöje att se och inte den minsta likhet med mitt vedlider.

Nostalgitripp
I stället för att ta i tu med det jag borde i morse, satte jag i gång med att skanna gamla fotografier efter fru­kost. Dels foton från mitten av 60-talet och dels foton i gamla album. Bland annat hittade jag en bild på mor­mors morfar och mormor där dom är 86 år gamla enligt mosters notering.

Arvegods i tvätten
Strax före tolv blev jag avbruten av ett SMS där jag fick frågan om det passar med det avtalade be­söket? Jisses, det hade jag helt glömt bort, idag skulle ju datorspekulanten komma!

Jag bad om en timmes respit och skyndade mig att tvätta mig och klä på mig efter att ha fyllt tvätt­maskinen med gardiner. Och minsann inte vilka gardiner som helst! Mormor använde dom först i ett antal år och efter hennes död (1991) övertog mamma dom. Nu är dom hos mig för att hängas upp i sov­rummet. Mormor småler säkert i sin himmel. Eller skrattar gott kanske?

Datorspekulant
Vår invandrare i byn (”amerikanen”) nämnde för ett tag sen att han övervägde att köpa en begagnad bärbar dator. Just då tänkte jag inte så mycket på det, men senare kom jag på att jag gott kan avvara min gamla HP som gjordes om till ”surfdator” för nåt år sen, så jag meddelade honom förra veckan att han var välkommen att ta en titt.

Efter kaffe med medhavd glass och en pratstund fick han fakta om den gamla häcken (inköpt 2005) och den utlovade titten. Han tyckte att den nog skulle bli lämplig för hans behov, men ville gärna konsultera sin son innan han fattade ett slutgiltigt be­slut och undrade om jag kunde vänta till dess? Det kunde jag själv­klart, det är ju inte så att folk står i kö för att få köpa den.

Om sonen mot förmodan avråder honom, tror jag att jag lägger ut den på öns bytesbörs på FB. Eller så behåller jag den som reserv till reserven, återstår att se. Den begär ju inte mat.

Tebesök
En stund innan vi var klara med ”förhandlingarna” knackade Grisen/Tvillingen på. När hon ringde igår föreslog jag ett besök idag om hon inte hade nåt roligare för sig. Hon lovade inget utan skulle se vad hon kände för. Roligt att hon kände för ett besök.

Eftersom jag nyligen hade stigit upp från kaffebordet, nöjde jag mig med att se på medan hon drack te och åt glass. Fel, jag pratade medan hon åt och drack. 😀

Hon satt snällt kvar och höll mig sällskap tills det började skymma, sen tyckte hon det var dags att åka hem och se till sitt hus. Fint att avsluta dagen med en trivsam pratstund.

 

25.4 – Från ljuv musik till trauma

Jag har ”nostalgiserat”, förberett för morgondagen och är sårad. Mia har haft en traumatisk upplevelse.

Nostalgitripp
Dagen började med Backstreet Boys på hög volym. Jag lyssnar på musik ca fyra gånger per år, men när jag väl lyssnar är det fullt ös. Tur att jag inte bor i lägenhet längre. 😀

Mia kom in och såg undrande ut då det lät från vardagsrummet. Hon härledde ljudkällan, men tydli­gen gillar hon inte BB, för hon gick genast ut igen.

Medan musiken skvalade provade jag kläder. Jag har ny rutin. Varje gång jag åker ”på byn” tar jag med mig en kasse till klädinsamlingen. Igår försvann två jackor, i morgon blir det långbyxor och en skir liten sak i blekturkos som missklär mig.

Jag hann övergå till Absolute 80’s innan jag var klar med garderobsinventeringen. Sen var det dags för fysiskt arbete av annan kaliber.

Klart för i morgon
I morgon är det årsservice och däckbyte. Jag hade mycket väl hunnit lasta i däcken i morgon, men beslöt att göra det redan idag.

Jag passade samtidigt på att städa bort vinterprylarna ur bilen. Det börjar kännas onödigt med ratt­muff, kupévärmare och isskrapa.

Taggdust
Sen var det dags för beskärning. Jag beskär ju hellre bilder än taggiga rosor… Innan jag var klar var händerna perforerade och blodet rann. Jag började med trädgårdshandskarna, men för att smidigare komma åt ogräset som växer längst in föredrog jag ”avklätt”.

Efter ansning fick både rosor och ribesbuskar hästgödsel och ett lager ny mull. Nu hoppas jag dom växer och frodas.

Traumatisk upplevelse
För några minuter sen kom Mia äntligen till rätta. I drygt tre timmar var hon försvunnen.

Vid sju-tiden såg jag henne då jag började plocka i hop för att avsluta arbetsdagen, men efter det var hon borta. Jag var ut och lockade ett par gånger, men ingen kisse syntes till ännu vid 22-nyheterna. Jag höll förstås på att gå upp i limningarna. Så här sent brukar hon aldrig vara ute.

Efter nyheterna klädde jag på mig och tog med mig ficklampan för att gå ut och leta. Jag hade förstås ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå, men beslöt att för säkerhets skull kolla om hon eventuellt hade blivit instängd i boden. Nej, ingen kisse där.

Då hörde jag henne kurr-jama lite avlägset. Var i all sin dar höll hon till? När ljuskäglan svepte förbi vedlidersdörren såg jag henne. Jag hade stängt in henne i vedlidret! Stackars kisse, vilken traumatisk upplevelse! 😦

Återseendets glädje var stor på bägge håll. Hon följde direkt med mig in och efter en extra sen mid­dag har hon nu kurat i hop sig i korgstolen.

Jag kunde för mitt liv inte begripa hur hon hade blivit instängd där förrän jag kom på att jag öppnade dörren för att leta efter en tyngd att sätta på mullsäcken innan jag gick in. Helt obegripligt att jag inte såg henne smita in, men det räcker ju att man vänder ryggen till ett tag. Slutet gott, allting gott. 🙂