Jag har smörjt kråset, ställt fram utemöblerna, satt potatis och spionerat på grodor.

Valborgsfirande
Jämfört med mina frugala måltider var valborgsaftonens middag en veritabel matorgie inledd av ”bubbel” och chokladtoppade jord­gubbar. Herr och fru grannens bord dignade av väl­smakande rätter. Kvällen till ära var maten uppdukad i lusthuset och jag fick nöjet att inta den i den smakfullt renoverade före detta Udden-soffan.

Solen behagade förgylla kvällen, men det var skönt med brasa i den lilla kaminen. I synnerhet då hagel­skuren drog förbi. Det sista av aprilvädret kan man hoppas.

Sommarmöblering
Igår firade jag 1 maj och det finländska arbetets dag med att ställa fram utemöblerna i syrenbersån. I det klara solskenet framgick tydligt att det är dags att måla om dom. Inget gott som inte har nåt ont med sig eller hur det nu var.

Potatissådd
”Spikarna” i sättpotatisen har i ett par veckor skvallrat om att det är dags att få komma ner i jorden. Efter möbleringen svängde jag jorden i mitt lilla potatisland, drog upp sex fåror och satte sex potatis i varje fåra.

Det kändes inte bra att slänga resten av sättpotatisen men fem kilo är dess värre minsta för­pack­ningen som finns att köpa om man inte köper direkt av en odlare förstås. Nu hoppas jag på varma nätter, lagom med regn och soliga dagar i ett par månader framåt.

Grodspionage
Under dagen hann jag se totalt fem grodor. Mia såg lyckligtvis ingen. Alla korsade tomten på lite olika ställen, troligen på väg ner i ”flyet” för att para sig eller lägga ägg. Först trodde jag att jag såg samma groda flera gånger, men teckning och färgnyans skilde sig åt.

På eftermiddagen krattade vid den östra tomtgränsen nere vid stranden. Där fick jag syn på den fjärde i ord­ningen. Eller rättare sagt hörde jag den. Ett lågt kurrande ljud, inget högljutt kväkande. Den satt tålmodigt och väntade på att jag skulle flytta på mig, vilket jag också gjorde.

När den hoppade i väg upptäckte jag att den hade sällskap. Några meter bakom kom groda nummer två. Möjligen ett par?

Jag beslöt följa efter för att se vart dom tänkte ta vägen. Det tog sin rundliga tid att snedda tomten. Med jämna mellanrum stannade dom och vilade eller kanske rekognoserade? Ibland var dom långt i från varandra och ibland hoppade dom på varandra så jag uppfattade det som ett kärlekskrankt par.

Färden slutade inte helt oväntat i vattnet på västra sidan av huset. Uppenbarligen var dom också på väg till sjöinloppet vid vägen där jag brukar se grodyngel.

På kvällen hörde jag tydligt en grodkonsert från grannstranden. Varje gång jag hör eller ser grodor blir jag lika glad. Enligt vad jag har läst, är grodorna dom första djuren som försvinner om vattnet är förorenat så det är ett gott vattenbetyg för vår vik. 🙂