Min kropp har fått en chock, jag har lånat en bok och blivit snusad på.

Chock för kroppen
Strax efter halv två greppade jag gåstavarna, låste ytterdörren och ropade hej då till Mia. Jag hade bestämt att jag skulle stavgå bort till händige släktingen för att hämta boken jag ville låna.

Senast jag använde stavarna var visst i fjol vintras så jag förstår att kroppen fick en chock av det ovana rörelsemönstret. Dom första hundra metrarna fick jag inte till rytmen, men så småningom lyckades jag röra stavar och ben parallellt.

Undrar om det verkligen är så nyttigt som det påstås? Det går väl lika bra att röra armarna på samma sätt utan stavar? Sen några år tillbaka finns det dessutom en modell med fjädring som ska vara ändå bättre.

Runt stavarna har man (förstås!) byggt upp en diger arsenal med kläder och tillbehör. Jag var ju fullständigt felklädd förstår jag nu. Inte ens ”vand­rings­strum­por” hade jag men det gick faktiskt alldeles utmärkt med vanliga ankelsockor.

The Black Book
Efter kommentarerna om en bild som mina kolleger i fotoklubben utvärderat, vände jag mig till min ”fotoguru”, det vill säga händige släktingen, för att få en förklaring till en av kommentarerna. Det blev en lång och komplicerad redogörelse. Jag ramlade av vagnen redan halvvägs på grund av bristande kunskaper.

För att ändå ge mig påbyggnad erbjöd han sig att låna ut The Black Book som förklarar begreppen. Förhoppningsvis kan jag tillgodogöra mig in­for­ma­tio­nen.

Just precis nu kom jag på att jag har en egen bok! Inköpt den 8.10.1993 ser jag, alltså långt innan jag ägde min första digitala kamera. ”Världens mest lästa fotoförfattare lär dig ta bättre bilder” står det på framsidan och fotoförfattaren är John Hedgecoe.

Den borde jag ha läst för länge sen men den doftar fortfarande trycksvärta. Bättre sent än aldrig. Båda böckerna är skrivna för analoga kameror, men en del praktiska kunskaper lär dom ju innehålla.

Snusoffer
På vägen hem ”fastnade” jag framför ett par bildmotiv. Plötsligt hörde jag ett flåsande ljud bakom mig, men vände mig inte om eftersom jag just hade ställt mig halvhukande i lämplig vinkel för att få en vissen rölleka på bild.

När jag väl såg mig om upptäckte jag ”Spede”, en labradorkille som bor i närheten. Han stod och tittade på mig med undrande blick. Jag hejade på honom, satte mig på huk och fortsatte med foto­gra­fe­randet.

Jag vet inte om han kände igen min röst? Hur som helst snusade han mig i håret ett ögonblick senare. Det avgjorde saken tyd­li­gen. När jag tittade upp hade han förflyttat sig ett par meter bort. Antingen luktade jag skunk eller så hade han identifierat mig, alterna­tivt betraktade han mig som ofarlig.

Nästa gång jag tittade upp såg jag bakdelen på honom och ryggen på hans matte och husse. Dom måtte ha undrat vad det var för kuf som satt på huk vid vägkanten. Dom kanske trodde att jag satt och kissade och ville därför inte heja?

Nästa gång jag ser dom får jag förklara vad jag hade för mig. 😀