födelsedagsfirande

av

1.6 – Nästan full rulle

Igår hade jag besök i vedlidret, uppvaktade en glad pensionär och bevistade ett möte. Idag har jag glatt mig åt regnet, hämtat Elvira och motionerat under huset.

Oväntat besök
Då jag skulle hämta posten igår förmiddag upptäckte jag att det stod en okänd bil framför sommar­grannens garage. Vid bilen stod en dam med kamera runt halsen. Jag antog att det antingen var en husspekulant eller en fastig­hets­mäk­lare och beslöt att pyssla med mina blommor tills hon hade åkt. Det verkade så nyfiket annars.

Strax efteråt såg jag henne öppna dörren till vedlidret. Mitt vedlider! Då reagerade uddmor. ”Kan jag hjälpa till med nåt?” ropade jag. Jag fick inget svar så jag avfyrade nästa fråga: ”Vad söker du?”.

Damen hade nu funnit sig och talade om att hon bara talar finska och att hon letade efter nyckeln till sommar­gran­nens hus. ”Men det där är mitt hus” påpekade jag på finska, ”det är därför det står 76 på väggen”.

Hon bad så mycket om ursäkt och förklarade att hon bara följde anvisningarna hon fått. Då gick jag upp till henne och visade vilket hus det gällde. Hon tackade för hjälpen, talade om varför hon var här och kommenterade vår lantliga idyll medan hon letade. Hon undrade också om jag bodde här året runt, vilket jag bekräftade. Efter en stunds letande hittade hon nyckeln till slut och tackade än en gång för hjälpen. Tänk så fel det kan bli ibland. 🙂

Grattisdags
Igår hade gått ett år sen Grisen/Tvillingens förra födelsedag. Hon fyllde dessutom pensionär, så det fanns all anledning att fira. Av uppdukningen att döma kunde man tro att hon fyllde 100 minst. 😉

Jag hade tur som råkade komma när alla trevliga gäster var där. Inga som jag kände, men ett par av damerna var åtminstone bekanta till utseendet. Efter nån timmes samtal var vi redan ganska väl be­kanta och skrattade gott åt samma saker.

Styrelsemöte
På kvällen hade ordföranden i väglaget kallat till möte. Den här gången hölls det hos den senast invalda styrelseledamoten.

Efter drygt två timmars mer eller mindre sak­liga diskussioner och kaffe med tilltugg kunde jag ta min pärm under armen och knalla hem igen. Under helgen ska jag skriva rent anteckningarna.

Regn!
Klockan 10 i dag kom det första regnet efter elva(!) dagar med idel solsken. Potatisen och alla andra grödor jublade.

Det behövdes verkligen. 11,5 mm tömde jag ur regnmätaren sent i eftermiddags och mer är att förvänta under dom närmaste två dagarna enligt prognosen.

Elvira på plats
I onsdags fick jag ett gulligt mejl: ”Nu har Elviira anlänt till ön och kan hämtas från Kimito Garden Center Kassandra. Vi har satt undan henne och sköter om henne tills du kommer och hämtar henne till sitt nya hem.”

Jag tackade för det glada beskedet och svarade att jag skulle dyka upp idag. Det var mitt första besök hos Kassandra. Jag blev helt överväldigad… Det kändes nästan som om jag hade kommit till tropikerna. Dels tack vare växtsortimentet och dels för att försäljningen sker inne i ett växthus där det var varmt och fuktigt.

Jag fick välja mellan två Elviror och tog den som hade nya skott. Den kändes liksom mer rätt på nåt vis. Man ska alltid följa sin intuition har jag lärt mig den hårda vägen.

Just nu får hon se sig om i sin nya miljö, men i morgon ska hon få sitt eget ”rum” mellan oxeln och jättevallmona. Där hoppas jag hon ska trivas och må gott.

Udda motion
Medan jag var på väg till frissan ringde den unga damen som ville ta hand om Uddens gamla fönster. Hon undrade om jag var hemma idag så jag talade om att jag var på plats en timme senare.

Vid 18-snåret dök hon upp. Jag erbjöd mig att krypa in i förrådet under huset och skicka fram fön­stren så kunde hon lasta dom i bilen. Enda sättet att stå ut under den låga takhöjden var att ligga på knä men det hade en hämmande inverkan på lyftförmågan märkte jag. Varför känns tyngden mer när man står på knä? Lustigt fenomen.

Bilen var redan välfylld med andra gamla fönster som hon hade hämtat, men hon lyckades ändå pula in alla 26 som jag hade. Snyggt jobbat. Då var jag av med dom.

Undrar om det är nån som behöver ett halvdussin taktegel också? Eller ett gäng gamla blomkrukor i lergods kanske?

av

19.2 – Snöigt

Jag har skottat snö, firat en födelsedag, skottat mera snö och företagit en räddningsaktion.

Snöskottning och födelsedagsfirande
Idag hade jag turen att vara inbjuden till skyddslingens födelsedagsfirande. Födelsedagen avverkades för flera dar sen, men ”hemmafirandet” gick av stapeln idag.

Innan jag tog på ”gå bort-klädseln” beslöt jag fylla på vatten. En blick ut genom ytterdörren räckte för att inse att stövelskaften inte skulle räcka till för att ta sig fram till pumpen. Av dom andra gångarna syntes heller inga spår längre, nattens sydostliga storm hade utplånat dom fullständigt. Snösläden nästa.

Eftersom snöfallet fortsatte struntade jag i att skotta resten tills vidare. Det kunde jag ”roa” mig med när jag kom hem.

Stormen hade visserligen bedarrat men vinden var fortsatt frisk så det gällde att klä sig praktiskt för promenaden upp till byn även om termometern stod på -0,8. Kappa, mössa och arbetsstövlar blev en utmärkt lösning.

Förutom mig bänkade sig ett halvdussin personer runt köksbordet. Ett lagom stort säll­skap i mitt tycke. Bland andra godsaker vankades fastlagsbullar (semlor) – mycket lämpligt med tanke på att det var Fastlagssöndag. Som tur fick man välja mellan sylt eller mandelmassa som fyllning. 🙂 Mandelmassa avstår jag gärna.

Efter ett par timmar kändes det lagom att pulsa hemåt igen för att ta i tu med resten av snö­skott­ningen.

Räddningsaktion
Den tunga snön fick mig att avstå från genvägen till uthuset. Huvudsaken är att jag tar mig upp till ”parkeringen”.

Sen slogs jag av tanken på att sparken stod kvar i stranden. Med det här snötillägget finns det då ingen risk för att det går att åka spark på isen så jag pulsade ner för att hämta den.

Sparken syntes tydligt där den stod lutad mot båten, men var fanns skidorna? Dom mindes jag be­stämt att jag hade ställt mot stammen på den stora alen efter min senaste och hittills enda skidtur den 5 februari. Stavarna stod kvar som bevis.

Stormen hade naturligtvis fått dom att kantra och nu låg dom under en halv meter nysnö. Frågan var var nånstans? Efter flera minuters grävande lokaliserade jag till slut båda två och lutade dom mot båten i stället. Sen drog jag sparken upp för backen och ställde den mot uthusväggen där den brukar stå vintertid.

Vilken himla tur att jag kom på att jag skulle hämta sparken! I annat fall hade jag väl inte hittat ski­dorna förrän nån gång i april. 😀