familjevård

av

26.10 – Orubricerat

Igår var jag (också) uppe i gryningen, fick instämmande kommentarer och blev erbjuden familjevård. Grön(a) Anna blev oköpt. I natt var det frost och jag har löst ett tekniskt problem. Mia har lärt sig vika tvätt.

Fortsatt tidig väckning
Mia har flyttat fram väckningen med en halv timme. Redan 20 över 6 börjar hon rafsa på grejerna som hänger på dörrhandtaget. I gengäld kommer hon in lite tidigare på kvällarna.

I förrgår gick jag tillbaka och la mig ett par timmar, men igår morse beslöt jag försöka vakna. Mina dagliga vädernoteringar inskränker sig numera till ”Mörkt” och aktuell temperatur.

Instämmande kommentarer
I gårdagens ÅU fanns min insändare med samma text som i blogginlägget den 23.10. Många hade tydligen läst den och tyckte den var bra. Alltid roligt att höra.

Alla som hade läst den delade också min uppfattning om den s k vården. Återstår att se om in­sän­da­ren kommer att bemötas av nån som vill försvara idén?

Vänligt erbjudande
Igår kväll ringde jag herr grannen i ett ärende. Innan jag fick en syl i vädret erbjöd han mig fa­mil­je­vård (han är knappt tio år yngre än jag). Jag kunde få eget rum en trappa upp, men var tvungen att ta mig upp och ner utan hjälpmedel. På övervåningen fanns också en toalett jag kunde disponera.

För säkerhets skull frågade jag om jag förväntades hjälpa till i hushållsarbetet? Jag tolkade hans svar så att det berodde på om jag var kapabel att ta mig upp- och nerför trappan. Diplomatiskt svar. 😀

Tji servis
Jag får dess värre fortsätta sukta efter Grön Anna… Den tredje damen på ön med samma namn som säljaren, hade heller ingen servis att sälja.

Så småningom fick jag ett svarsmeddelande på Facebook om att servisen fanns att hämta på en ad­ress i Åbo. Och dit åker jag ju inte om jag inte är nödd och tvun­gen.

Nattfrost
I morse frasade det under Croqsen när jag hämtade tidningen och det kändes ovanligt kallt i morgon­rock. Inte så konstigt, termometern stod på 2,2 grader. Det börjar väl bli dags för kallare väder och varmare kläder.

Tekniskt problem
Under gårdagens kurs kunde jag tyvärr inte använda datorprojektorn. Hur jag än bar mig åt syntes bara skrivbordets bakgrundsbild. Till slut var jag tvungen att ge upp och fick nöja mig med bläd­der­block och penna.

I morse beslöt jag mig för att göra nya försök. Samma resultat. Men sen kom jag på lösningen. Da­torn har tydligen varit kopplad till en extern skärm tidigare och var därför inställd på dubbla skärmar. När jag tog bort bocken vid ”Utöka Windows skrivbord till den här bildskärmen” funkade allt som det skulle. Tur det då, annars vore jag varit väldigt handikappad när jag ska visa kursdeltagarna hur det ska se ut på skärmen eller var dom ska klicka.

Mia har lärt sig vika tvätt. 😉

 

av

Åldringar som handelsvara?

Nya grepp
En artikel i ÅU den 21.10 med rubriken ”Vård i familj ny satsning inom äldreomsorg” fick mina nackhår att resa sig. Jag såg med fasa framför mig hur jag på ålderns höst blir inhyst i en skrubb hos en vilt främmande familj och satt i slavarbete. Och om värdfamiljen inte gillar mig kan dom dumpa mig och byta ut mig mot en annan åldring.

”Familjevård lämpar sig för äldre som inte längre klarar sig ensamma hemma, men som inte heller behöver ett effektiverat serviceboende” står det som förklaring till den nya vårdformen och i fakta­rutan läser jag: ” Vårdersättningen till familjen som tar emot en äldre människa i sitt hem är 1000‑1200 € per månad per klient. Ersättningarna för omkostnader, som mat och bostad, är omkring 550 € per månad.”

Det finns alltså ett pris på mitt huvud. Om en värdfamilj kan ta hand om ett halvdussin åldringar börjar ersättningen närma sig en årsinkomst. Vilken affärsidé! Mor eller far i familjen behöver inte längre jobba utanför hemmet.

Och ifall familjen tröttnar på mig eller är missnöjd med mig kan dom slänga ut mig och skaffa en ny åldring. Det lär inte råda nån brist på ”klienter”. Bara ordet klient får mig att må illa.

Idén är också att åldringen i famil­je­vård ”kan laga mat och delta i hushållsarbetet enligt förmåga.” Det är där slavarbetet kommer in. Så länge jag kan gå och stå, blir jag tvungen att passa ungar, gå ut med hunden, städa, diska, tvätta och laga mat åt familjen. I bästa fall får jag också mat.

När jag är klar med dagens arbete blir jag inlåst i den mörka skrubben som ska föreställa ”eget rum” och lyset släcks senast klockan 21. Ficklampa eller stearinljus får jag förstås inte ha på grund av s k säkerhets­skäl och mina personliga tillhörigheter är begränsade till en kam och en tvål.

Kommunen som ska övervaka värdfamiljen blir givetvis visade ett trivsamt litet rum när dom kommer på inspektion och jag visas upp i finaste klänningen med rouge på kinderna för att se välmående ut. Alla mina försök att beklaga mig hindras av att jag har fått en kraftig dos med lugnande medel.

Om jag inte var förvirrad eller dement när jag flyttade in, lär jag bli det på nolltid, vilket resulterar i att jag blir omyndigförklarad och fråntagen mina sista medborgerliga och mänskliga rättigheter i sam­hället.

”Det är en mycket mänsklig form av vård!” anser Kirsi Ollonqvist, medlem i planeringsgruppen för familjevård i Egentliga Finland. Det får stå för henne, mig övertygar hon inte.

Jag kan bara hoppas att jag dör hux flux i min egen säng på Udden innan jag ”kvalificerar mig” för familjevård!