Idag var det himla synd om mig. Jag var ute då matte försvann strax efter ett, men hörde tydligt att hon ropade ”hej då Mia, kommer snart” som hon brukar innan mullret från den där stora plåtlådan satte i gång. Det var ju lugnt. Jag hade fullt upp.

Efter ett par timmar gjorde jag en koll ifall hon hade kommit hem. Nehe, det hade hon inte, ingen öpp­nade när jag ringde på. Jag åt lite av maten hon hade ställt fram på bordet i verandan och gick upp på vinden för att ta mig en middagslur.

När jag vaknade var jag bergis på att hon var hemma. Det kändes så. Men ingen brydde sig om mig nu heller fast jag både ringde på klockan och pillade av locket från vattendunken som stod vid inner­dörren. Det var bara att ge upp.

Jag beslöt ta en tur runt tomten för att inte vara så långt borta ifall hon dök upp snart. Tiden gick. Och gick. Ingen matte syntes till fastän solen gick ner och det började kännas kyligt.

Tänk om hon hade glömt bort mig och aldrig mer kom hem igen? Eller tänk om hon kanske var hemma trots allt?

Jag tog med mig en present som jag la utanför köksdörren och tippade ner matskålen på golvet så hon säkert skulle höra att jag ville in. Men nej, ingen öppnade. Jag gick upp på vinden igen och la mig på samma ställe som förut, rengjorde pälsen och somnade.

Halv sju-tiden vaknade jag av motorljud. Kunde det vara matte tro? Så här länge har hon aldrig nån­sin varit borta tidigare!

Jag sprang fort nerför vindstrappan och satte mig på trappan. Jajamen, nu hörde jag alldeles säkert att det var matte som kom uppför backen. Äntligen!

Så fort plåtlådan hade stannat sprang jag fram. Matte öppnade genast dörren och lät jätteglad på rösten då hon såg mig. Jag blev minst lika glad jag och tog ett skutt upp i hennes famn innan hon hade hunnit stiga ut. Nu måste hon väl förstå att jag hade väntat och väntat och undrat var hon höll hus.

Hon pratade oavbrutet så jag uppfattade inte riktigt vad hon sa utom ”borta länge” och ”hungrig”. Just det, jag var jättehungrig! Innan hon hann låsa upp ytterdörren stod jag redan framför köks­dörren och trampade.

Jag försökte säga åt henne att skynda sig och det fattade hon för hon svarade ”jag kommer, jag kommer”. Och så, äntligen, öppnade hon dörren in till värme och mat. Fast innan jag fick nån mat blev jag upplyft i famn och pussad och kramad en massa gånger. Det kändes jättemysigt.

Skönt att ha henne hemma igen och bli ompysslad. 🙂