Jag är klar med Indien och befinner mig i 60-talet.
Bildkälla: shantaram.com
Klar med Indien
Vid halv tre-tiden i natt kom jag till sidan 938. Där slutar första delen av Shantaram ganska abrupt och man undrar vad som hände sen? Följde Lin med Karla för att söka upp Khaled och åkte han till Sri Lanka som planerat?
I en intervju med författaren nämner han att Shantaram är den första boken av fyra så det kommer mer. Del två är publicerad men finns av allt att döma inte på svenska och de engelska upplagorna är slut hos Adlibris så jag får ge mig till tåls ett tag.
60-tal
Under eftermiddagen har jag roat mig med att plocka fram mina dagböcker från 60-talet framåt. Underst låg minnesboken med glansbilder (bokmärken) som är påbörjad 1959, samma år jag började i ”småskolan”.
De flesta verser och rim är skrivna av skolkamrater, men jag hittade också ett par visdomspärlor som vuxna har skrivit. Så här skrev en av mina lärarinnor 1960:
”Du som söker – tveka ej i valet
mellan verklighet och återsken!
Älska kärnan – ej det fagra skalet.
Må din kärlek vara stark och ren!”
En annan tänkvärd strof (ur Topelius’ sånger 1867) har min fosterfar skrivit 1961:
”Stå fast om än all tidens nöd
vill rycka hän från dig ditt stöd.
Var oförskräckt om ock en värld
i otro snärd till kamp du väckt.”
Det var drygt att plöja igenom dagboken från 1961 till 1965. Dom första två åren är ganska ointressanta och på slutet handlar det bara om killar.
Den 5.3 1963 har jag av nån anledning skrivit ”Jag hoppas att Gud snart tar upp mig till himlen”. Jag måtte ha haft en dålig dag. Den kommentaren är nog det mest religiösa jag nånsin har skrivit.
Mitt livs första kyss fick jag den 23.3.1964. Inom kort kan jag fira 49 års jubileum. Killen som hade den äran trodde att jag skojade då jag talade om att jag var 11 år. Stackars kille, han måtte ha blivit chockad när han insåg att jag menade allvar.
Samma år sjöng jag i skolans julfestkör. Hur i all sin dar jag nu blev utvald till den? Musikalitet är verkligen inte mitt mest utmärkande drag.
1965 var ett internationellt år. Jag var stormförälskad i en (svensktalande) jugoslavisk pressfotograf, agerade guide till en kille från Nya Zeeland och blev bekant med två italienska tennisspelare som tävlade i Finland. I november gjorde jag mitt andra besök hos mormor och styvmorfar i England då jag följde med mamma för att hälsa på.
Det framgår att jag var en ganska framfusig, orädd och självsäker liten odåga på den tiden. Förhoppningsvis har jag ändrat mig till det bättre?
Uddmors betraktelser 