Det har varit en bråd vecka, jag har lånat stövlar, hälsat på en ungdom och fått min andel. Mia tycker jag visar bristande uppskattning.

Bråd vecka
Silverpilen har bara fått vila en dag den här veckan, det har varit ett himla rännande.  I måndags datorsupport, i onsdags möte, igår sopleverans och veckohandling och idag loppisavslut. Tisdagen var enda dagen Silverpilen fick stå orörd och jag fick vara hemma en hel dag. Men det lugnar väl ner sig så småningom.

I lånta stövlar
Igår efter sopleveransen fick jag en guidad tur längs en del av Söderbybäckens sträckning. Som guide fungerade en av­lägsen släkting som jag inte har träffat på år och dag. Att vi råkar ha samma sko­stor­lek var en fördel, jag var inte utrustad för terränggång så jag fick låna hennes stövlar.

Hennes man följde också med på vandringen. Jag vet inte om min släkting skojade när hon sa att det här var roligare än att plocka potatis? Jag lyckades nämligen komma mitt i potatisupp­tagningen. Hur som helst fick jag en konkret bild av hur bäckområdet ser ut och var bäckarna rinner ihop.

Efter promenaden tittade vi in i deras pågående hus­bygge och innan jag åkte hade jag fått träffa hennes mamma, 92 år, dricka en mugg kaffe med hembakt bulle till och en titt på jordvärmesystemet. Det som skulle bli ett besök på några minuter drog ut till ett par timmar. Men det var väl använd tid, både givande och intressant.

Påhälsning
Idag stängde sommarloppisen. Då jag ringde igår lovade jag hämta återstående prylar mellan tolv och ett idag. 12:54 visade klockan i Silverpilen när jag äntligen kom i väg.

När jag kom till ”Pustis” upptäckte jag att den nya ägaren var på plats så jag tvärnitade och klev ur för att hälsa paret välkomna till byn. Jag har gjort flera försök tidigare, men ingen har varit hemma. Frun i huset skulle komma först på kvällen förklarade den trevlige unge mannen. Jag kunde väl komma på nytt när hon var hemma så kunde jag få kaffe tyckte han.

Jag lovade återkomma en annan gång efter att vi hade pratat några minuter och kastade mig sen i bilen igen. Härligt med flera fast boende och dessutom av det yngre slaget. Medelåldern är ju rätt hög i vår lilla by.

Min andel
Ganska mycket försenad parkerade jag utanför bakdörren till loppisen. Fast jag tror inte att min sena ankomst noterades, ”loppisvärdinnan” hade fullt upp med att städa och plocka undan. Mina åter­stå­ende prylar låg prydligt hopsamlade mitt på golvet så det var fort gjort att lasta dom i bilen.

Sen kom det roliga. Den totala försäljningen hade inbringat 358 € och efter provisionsavräkningen återstod 269 €. Inte alls illa! Det känns också jätteroligt att nån annan får glädje av sånt som jag inte längre vill ha kvar i stället för att slänga det i soporna.

Bristande uppskattning
Då jag kom hem igår hade Mia lämnat en maffig present innanför köksdörren – en vattensorkshanne av den större modellen. Hon kom springande kort efter att jag hade kommit hem och fick förstås mycket beröm och kattgodis som belöning.

Hon försvann ut igen efter en stund så jag passade på att transportera presenten till en lämplig plats utanför tomten. Men det stod inte länge på förrän hon hade letat rätt på den och kom bärande med den tillbaka. Bakom praktlysingen skulle den ligga tyckte hon och la sig bredvid för att vakta(?) den.

Olyckligt nog råkade fru grannen få syn på den när hon skulle hämta vinbärsblad. Det orsakade ett häftigt utbrott av ”usch” och ”fy så äckligt” eftersom hon avskyr alla slags ”råttor”. Jag har dragit slutsatsen att det innebär djur med lång, hårlös svans. Fast ska man vara noga så har sorkar faktiskt hår­beklädd svans, men det kanske är svans­formen i sig som är obehaglig?