Jag har glödlampor för resten av mitt liv, förstår att ”min” backe kräver ett proffs och har utsatt mig för s k snökaos. Vi har Vietnam-flyktingar i byn.

Välförsedd
Ha! EU kan slänga sig i väggen. Tack vare händige släktingens bowlingintresse (partifirman ligger på vägen till bowlinghallen) har jag 15 watts (90 lumen) lampor för resten av mitt liv. Både kronljus och klotlampor. Dessutom två små, gulliga 7,5 watts lampor. Tänk att man kan bli så barnsligt förtjust över glöd­lam­por.

När jag inte längre finns på Udden och man håller auktion på lösöret kommer det att gå ett sus ge­nom folksamlingen när dom får se mitt återstående lampförråd… Vissa kommer säkerligen att för­mo­da att jag var dement redan långt innan jag blev pensionär på heltid. 😀

Inget för amatörer
Fram på förmiddagen knackade det på ytterdörren. Av det drog jag slutsatsen att det inte var nån bekant, men ropade ändå ”kom in” medan jag gick mot ytterdörren. Ingen kom in så jag gick och öppnade.

Utanför stod den alltid lika glada (roade?) killen som levererar företagspaket. En gång har han lyckats få se mig påklädd, alla övriga gånger i morgonrock. Det gällde idag också, det var ju långt före lunch­tid. När han hade fått min digitala kvittering och jag mina studiematerial önskade vi varandra trevlig helg och vände ryggarna åt varandra. Han återvände till bilen och jag till köket.

En god stund senare såg jag att bilen stod kvar, men tänkte inte mer på det. Det var dags att göra sig i ordning för dagens kundbesök så jag intog badrummet. När jag kom in i sovrummet igen för att välja ”kundklädsel” hörde jag motorljud, tittade ut och såg budbilden backa nerför backen.

Oj då. Tydligen hade han stannat i så mycket uppförslut att han inte tog sig upp för att svänga. Jag höll en tumme för att han inte skulle hamna i sjöinloppet och fortsatte mina förberedelser. Jag kunde knappast vara till nytta. Han var ju yrkeschaufför så det där kirrade han säkert bra utan mig reso­ne­ra­de jag.

Nästa gång jag hörde motorljud såg jag att han hade kört upp tillbaka. Tillräckligt långt för att kunna svänga den här gången. Han hade klarat det, precis som jag trodde. Det enda som syntes av hans ansträngningar var min snöspade som stod nerkörd i snöhögen närmast Silverpilen.

”Min” backe är alltså inte att leka med vintertid. Inte ens för yrkeschaufförer.

Snökaos
För dom som inte har upplevt så många vintrar var det snökaos och varning för dåligt väglag idag. Ymnigt snöfall, frisk vind och ett lager nysnö på vägen som yrde upp och försämrade sikten. Helt normalt vinterföre med andra ord.

Snön var torr tack vare ett fåtal minusgrader så det var inget fel på föret förutsatt att man inte kom för långt ut i kanten på vägbanan. I regel finns det tre hjulspår på dom mindre vägarna vintertid, vilket innebär att man krockar om inte någondera parten väjer.

Idag fanns det bara två hjulspår på Söderlångviksvägen (bilden visar en annan väg). Och dom låg mitt på vägen. Undrar om folk tror att det är mindre snö vid mittstrecket och därför envisas med att köra där? Det vore väl smartare att köra upp spår på den egna vägbanan så man inte behöver åka med hjärtat i halsgropen? Men dom flesta i det här landet tror ju att dom är Kimi Räikkönen. Eller möjligen hans tvillingbror.

Lite snöyra är helt klart att föredra framom en asteroidkollision som vi tydligen undgår med knapp marginal nästa fredag!

Vietnam-flyktingar
Sen snart ett dygn tillbaka har en familj i byn tagit sin tillflykt till Vietnam i ett par veckor. Det gjorde dom alldeles rätt i tycker jag så slipper dom skotta snö och elda.

Fast jag avundas dom inte den långa resvägen, för att inte tala om hemkomsten… Då blir det min­sann skotta av om det fortsätter så här. Men den dagen den sorgen. Snön kanske har töat bort till dess?

* Se slutklämmen på gårdagens inlägg.