Nya grepp
En artikel i ÅU den 21.10 med rubriken ”Vård i familj ny satsning inom äldreomsorg” fick mina nackhår att resa sig. Jag såg med fasa framför mig hur jag på ålderns höst blir inhyst i en skrubb hos en vilt främmande familj och satt i slavarbete. Och om värdfamiljen inte gillar mig kan dom dumpa mig och byta ut mig mot en annan åldring.

”Familjevård lämpar sig för äldre som inte längre klarar sig ensamma hemma, men som inte heller behöver ett effektiverat serviceboende” står det som förklaring till den nya vårdformen och i fakta­rutan läser jag: ” Vårdersättningen till familjen som tar emot en äldre människa i sitt hem är 1000‑1200 € per månad per klient. Ersättningarna för omkostnader, som mat och bostad, är omkring 550 € per månad.”

Det finns alltså ett pris på mitt huvud. Om en värdfamilj kan ta hand om ett halvdussin åldringar börjar ersättningen närma sig en årsinkomst. Vilken affärsidé! Mor eller far i familjen behöver inte längre jobba utanför hemmet.

Och ifall familjen tröttnar på mig eller är missnöjd med mig kan dom slänga ut mig och skaffa en ny åldring. Det lär inte råda nån brist på ”klienter”. Bara ordet klient får mig att må illa.

Idén är också att åldringen i famil­je­vård ”kan laga mat och delta i hushållsarbetet enligt förmåga.” Det är där slavarbetet kommer in. Så länge jag kan gå och stå, blir jag tvungen att passa ungar, gå ut med hunden, städa, diska, tvätta och laga mat åt familjen. I bästa fall får jag också mat.

När jag är klar med dagens arbete blir jag inlåst i den mörka skrubben som ska föreställa ”eget rum” och lyset släcks senast klockan 21. Ficklampa eller stearinljus får jag förstås inte ha på grund av s k säkerhets­skäl och mina personliga tillhörigheter är begränsade till en kam och en tvål.

Kommunen som ska övervaka värdfamiljen blir givetvis visade ett trivsamt litet rum när dom kommer på inspektion och jag visas upp i finaste klänningen med rouge på kinderna för att se välmående ut. Alla mina försök att beklaga mig hindras av att jag har fått en kraftig dos med lugnande medel.

Om jag inte var förvirrad eller dement när jag flyttade in, lär jag bli det på nolltid, vilket resulterar i att jag blir omyndigförklarad och fråntagen mina sista medborgerliga och mänskliga rättigheter i sam­hället.

”Det är en mycket mänsklig form av vård!” anser Kirsi Ollonqvist, medlem i planeringsgruppen för familjevård i Egentliga Finland. Det får stå för henne, mig övertygar hon inte.

Jag kan bara hoppas att jag dör hux flux i min egen säng på Udden innan jag ”kvalificerar mig” för familjevård!