Jag har haft ventilproblem, varit på byfest och njutit av en båttur. Vi har fått ”ryssväder” igen.

Ohämmat flöde
I fredags kväll fick jag helt andra problem än knottror på bordet. När jag spolade strax innan jag skulle lägga mig, fortsatte toaletten fylla på trots att behållaren var full. Vattnet flödade ner i toalettstolen och pumpen gick på högvarv.

Så snart pumpen tog en andningspaus, ryckte jag ut kontakten och stod och stirrade fånigt ner i toastolen. Hur skulle jag lösa det här? ”Så himla typiskt att sånt här händer en fredag kväll” tänkte jag. Det gick inte att göra mycket åt det just då, så jag kröp till kojs med en olustig känsla.

När jag vaknade igår morse var toaletten min första tanke. Om jag kopplade på pumpen för att kunna duscha, skulle den gå oavbrutet eftersom avstängningsventilen i toaletten inte fungerade. Det skulle i sin tur betyda att avloppstanken fylldes illa kvickt. Den var redan så gott som full, jag bara väntade att larmet skulle gå.

Men, efter ett tag plockade hjärnan fram relevant information. Jag hade ett bestämt minne av att jag särskilt frågade om möjligheten att kunna stänga av vattentillförseln till toaletten när den installerades och att rörkrökar’n visade mig var jag kunde stänga. Efter lite gymnastiska övningar hittade jag en liten ljusblå ”ratt” och vred på den, startade pumpen och väntade spänt. Ha, det fungerade! Ingen påfyllning i toabehållaren. Halva problemet löst. Nu kunde jag i alla fall få min dusch. Nöjd kunde jag äta frukost i lugn och ro.

Av erfarenhet vet jag att vissa problem löser sig själva. Så när det var dags för duschen chansade jag på att öppna vattentillförseln till toaletten igen. Och nu fungerade avstängningsventilen helt mirakulöst som den skulle! Alternativet hade varit att öppna vattenbehållaren (som jag fortfarande inte vet hur?) och kolla om det satt skräp i ventilen. Allting frid och fröjd igen ett tag. 🙂

Byfest
Duschen föranleddes av att jag skulle delta i byfesten i år också. Jag tyckte jag gav mig av i god tid, men ”genvägar är senvägar” brukade moster säga. Promenaden genom skogen tog längre tid än beräknat, dels för att jag stannade och pratade med en bärplockare och dels för att det var knepigt att ta sig fram på vissa ställen.

Tio minuter sen blev jag. Nästan alla övriga deltagare var redan ”nersuttna” när jag dök upp. I deltagaravgiften ingick kaffe med dopp och livligt umgänge förstås. Några nya ansikten hade dykt upp sen i fjol, men dom flesta hade jag sett tidigare. 46 deltagare räknade jag till. Ganska bra uppslutning kan jag tycka. Heder och tack till damerna som hade åtagit sig arrangemanget i år!

Till havs, till havs…
Idag var det dags för förverkligandet av turturduvornas förlovningspresent – en heldagsutflykt i vår vackra skärgård. För genomförandet stod fru grannen och P J Dialog Ab.

I en charmig fiskebåt forsade vi fram från Västanfjärd till Bromarf, där vi intog lunch i Rusthållets Stallkrog.  Efter långlunchen fortsatte vi till Padva och därifrån tillbaka till hemhamnen. Så försvann drygt sex njutbara timmar i trevligt sällskap och naturnära miljö.

”Ryssväder”
Efter hand som dagen led, blev det allt varmare. Ute på havet fläktade det gudomligt skönt, men på landbacken stod luften still. Med den ostliga vinden har vi fått ”ryssväder” och kan njuta(?) av 30 grader i skuggan igen.

Ännu halv sju i kväll stod termometern på 30 grader. Nästan tio grader varmare ute än inne är ju inte så vanligt på våra breddgrader. Dom sju millimeter som nattens åskskurar gav, har redan avdunstat. De närmaste tre dagarna utlovar MI 32 grader, så det gäller att hålla dörrar och fönster stängda om man inte ska förgås.

Det har blivit kallt ute, metallspån på köksgolvet och sommarljust i fönstren.

Köldchock
Klockan 7.04 i morse var det ynka 20 grader. Det kändes svinkallt att sätta sig i stolen på trappan med frukostpåtåren, men jag envisades. Solen ville inte heller visa sig förrän framåt halv nio. Men när den väl kom fram kändes det skönt. Tydligen ska vi få överta Jämtlandstemperaturerna i morgon så det bär till att palta på sig igen.

Arbetsdags
Redan halv tio drog jag i väg med skarvsladden och inrättade min arbetsplats. Idag skulle sidoklaffarna slipas och monteras tillbaka på bordet. När jag höll på med den andra klaffen, kom fru grannen och inspekterade. Eller egentligen hade hon ett ärende men fick samtidigt chansen att se vad som pågick.

Efter avslutad slipning bar jag in båda klaffarna och räknade ut att det enklaste måste vara att lägga alla skivor upp och ner på golvet så jag fick en bekväm skruvställning. När jag tog bort dom låg jag på golvet och skruvade bort dom för hand. Det tänkte jag inte upprepa. För sex gångjärn och tre skruvar per gångjärn kändes det påkallat med skruvdragare.

Antingen är det fel på mig, skruvarna eller skruvdragaren. Alternativt tekniken? Ena sidans gångjärn gick hur bra som helst, men sen började metallspånen dugga när jag misshandlade skruvhuv’ena.  Nåväl, till slut var alla på plats, mer eller mindre rakt.

Det gick enkelt att få bordet på sida, men när jag försökte tippa det rätt hördes ett oroväckande knakande. Om jag hade otur skulle benen antagligen lossna. Den risken ville jag ju inte ta. Efter ytterligare en stunds funderande utan att komma fram till nån välslipad lösning insåg jag att det definitivt var läge att ringa en vän. Lyckligtvis var fru grannen hemma och villig att ställa upp. Tänk så enkelt det gick med fyra starka armar i stället för två. 🙂 Tack snälla!

Innan jag började lacka kom jag på att det vore smidigt att putsa fönstret innan jag ställde bordet på sin slutliga plats. Och när man putsar fönster ska man byta gardiner har jag förstått. Bytet var för all del planerat ända sen jag hittade dom rena köksgardinerna när jag letade efter nåt helt annat.

Sen var det dags att lacka. I vanliga fall brukar jag faktiskt följa bruksanvisningar, men inte den här gången av nån konstig anledning. Jag tunnade INTE ut lacket när jag strök första gången… Det förklarar varför mittskivan såg knottrig ut när jag strök den andra gången.

Även om ytan kändes torr redan i morse, gjorde mattan tydligen visst avtryck när skivan låg på golvet. Min kroppsvikt ovanpå skivan medan jag skruvade gjorde inte saken bättre. Om jag ska stryka en tredje gång, får jag vänta till jul innan det har torkat!

Jag tror jag ska skriva ett tillägg till anvisningen: ”Om du låter bli att tunna ut lacket vid första strykningen, räcker det med två strykningar”. Hmmm, får se hur det ser ut i morgon på nyktert huvud.

Det andra köksfönstret blev också putsat. I nödvändiga verktyg och tillbehör ingick den här gången hammare, skruvmejsel och symaskinsolja förutom vattenfat och putsdukar. Och jo, glasrutorna är fortfarande hela. 😀

Det torde vara första gången jag rengör fönstren när det regnar. Men det var ett ”glest”, stilla regn och ingen vind så glasytorna höll sig droppfria. Snuttans tassavtryck sedan flugjakterna är därmed förintade.

Ibland lönar det sig att klaga och i köket luktar det nylackat.

Nytta med klagomål
När jag nyligen åt Atrias potatissallad konstaterade jag att den var god, men att potatisen var mer eller mindre rå. Just den dagen var jag på kverulanthumör och lämnade feedback på Atrias webbsajt. Jag fick ett förvånansvärt snabbt svar från kundtjänsten som ville veta förpackningsstorlek, sista förbrukningsdatum och min postadress. Postadressen behövdes för gottgörelsen. Det lät ju positivt.

Idag fick jag ett ytterst hövligt och ursäktande brev där det bifogades ett presentkort på 10 €. Wow! Dom har förstått att ta vara på kundklagomål och se till att jag fortsätter vara kund. Högsta poäng till den kundservicen!

Nylackat till slut
I vanliga fall tar jag i tu med blomsterskötsel direkt efter frukost men i morse negligerade jag mina blommor och pallrade mig i väg till Varu-Tjänst i stället. På inköpslistan stod bl a slippapper och lack.

Att slipa och lacka om köksbordet har stått på att göra-listan ett bra tag, men eftersom jag inte är ägare till en slipmaskin har det varit låg prioritet på uppgiften. Att slipa för hand var inte att tänka på, dels är bordet stort och dels ganska skadat på sina ställen. I förrgår dristade jag mig så till att fråga händige släktingen om han möjligen hade en och i så fall kunde tänka sig att låna ut den?

Och det kunde han, den rara människan, fast han vet vilken amatör jag är. Igår dök han upp med den och gav mig en snabbinstruktion i hur jag använder den och hur jag byter slippapper. Tre olika grovlekar skulle jag lämpligen använda. Jag vågade inte avslöja att jag aldrig använt en slipmaskin tidigare, men det kanske han redan hade räknat ut?

Han rekommenderade också ett lack som han har god erfarenhet av och talade om att jag nog behöver lacka tre gånger för att det ska bli riktigt bra. ”Kors”, tänkte jag, ”ska de’ va’ så himla noga”. Hade han inget sagt, hade jag grovslipat och finslipat och nöjt mig med att lacka två gånger. Men det är jag det. Jag har ju sett hans ganska nyligen tillverkade och lackade arbetsbord och hur fint det kan bli, så jag beslöt att följa alla hans råd.

För att slippa slipdamm inomhus hade jag beslutat hålla till ute. Men hur i hela friden skulle jag få ut bordet? Jag insåg att jag åtminstone måste skruva loss sidoklaffarna, annars skulle jag aldrig orka hantera det. Det gick rätt enkelt och utan missöden, men jag orkade fortfarande inte lyfta bordet. Skulle jag ringa en vän kanske? Nä, det var ju ingen utmaning bestämde jag, så jag vände bordet upp och ned och lossade skruvarna också från mittskivan.

Till saken hör att bordet är byggt för hand i massiv furu. Senaste exet fick det i 40-årspresent av sin morbror som var snickare. Morbror Nils var dessutom blind när han byggde det så det ligger mycket möda bakom alla detaljer. När exet och jag separerade, frågade jag om han inte ville behålla det som minne, men jag fick gärna ta det sa han. Därför står det på Udden i stället för i Jämtland.

Mittskivan var tung nog men det gick bra att bära ut den och baxa upp den på trädgårdsbordet. Till verket. Först byte av slippapper. Sista gången jag bytte det hajade jag äntligen hur man gjorde det fiffigast. Den instruktionen gick mig tydligen förbi igår.

Själva slipandet gick smärtfritt, ungefär som att stryka kläder tyckte jag. Vinden var rätt frisk så det blev heller inga dammoln. Mellan varje slipning sopade jag av ytan med snöborsten jag har till bilen. Det är nämligen en sopborste egentligen. Jättefint blev det när jag var klar.

Molnen såg allt hotfullare ut, så jag skyndade mig in med skivan, slipmaskinen och skarvsladden. Jag hade bara hunnit in så ljusnade det igen. Nån där uppe som behagade skrämmas lite på skoj.

Sen började problemen… För att göra en lång historia kort tog det lika lång tid att skruva tillbaka bordsskivan som allt annat arbete tillsammans. Jag övervägde igen att ringa en vän, men envisheten segrade. Två av skruvarna sitter inte fast, men det må väl räcka med fyra?

Medan broccolin kokade lackade jag och flydde därefter rummet med min matportion för att slippa lukten. Behandlingstorr efter sex timmar står det på burken, så nästa lager får vänta till i morgon. Då står också sidoklaffarna på tur att slipas, förutsatt att vädret medger. Enligt MI får vi regn, fast det tror jag inte mycket på. I Östersund blir det visserligen sol men bara futtiga 14 grader, verkligen inget jag avundas jämtarna!

Idag har Udden varit sevärdhet igen och jag har blivit av med en klänning.

Tveksam sevärdhet
Det här var andra gången på kort tid som Udden har agerat utflyktsmål. Förra veckan tog mamma med sig en väninna och ”rastade” henne i skuggan på trappan. Idag var det repris med en annan väninna.

Jag kan ju tycka att det finns massvis med andra ställen på ön som är mer sevärda, men får förstås ta det som en komplimang att besökarna nöjer sig med Udden. Båda väninnorna har dessutom varit här tidigare, så det var ingen ny upplevelse. Udden ser väl ut ungefär på samma sätt som förra gången. Eller så har jag kanske blivit ”hemmablind”? Jag ser inte längre hur vackert jag har det?

”Vad fint du har det” tyckte Råttan/Väduren när hon var på besök nyligen. Det var förstås glädjande att höra att resultatet av alla arbetstimmar jag har lagt ner syntes. Faktiskt hörde jag också en spontan kommentar från ett sällskap som gick förbi på sin kvällspromenad för ett tag sen: ”Ett jättegulligt litet hus har hon”.

Så det är nog jag som inte längre ser hur vackert det är. Jag ser bara allt som behöver åtgärdas, repareras eller bytas ut. Men det är väl en del av vår skapande natur att alltid höja ambitionen. Risken är bara att vi glömmer att njuta och vara tacksamma för det vi redan har. Så tack för att jag har den vackraste tomten och det gulligaste huset i byn!

En klänning mindre
Mammas väninna gillade både färg och modell på min klänning, så jag avslöjade att jag har en likadan i svart som jag ännu inte har invigt. Jag gick och hämtade den och talade om att jag kunde tänka mig att avvara den om det var nån av damerna som ville ha den?

Mammas väninna provade, men tyckte inte alls att den passade henne, mamma var mer tveksam, men jag lät henne lite försynt (jag kan faktiskt vara det ibland :-)) förstå att det kanske inte var ett plagg som gjorde henne rättvisa.

Sen kom jag på en annan idé. Jag hade en klänning till som jag inte har använt mer än några gånger. Den provade mamma också. Väninnan och jag tyckte den var jättesnygg på henne så hon lät sig övertygas och tog den med sig hem.

Så bra, då kommer den till användning och hamnar inte i klädinsamlingssäcken. Åtminstone inte än.

Den här vägbeläggningen bör också bytas ut

Idealiskt! En vägbeläggning som renar luften. Undrar vad det skulle kosta att byta ut hela planetens asfaltvägar mot det här materialet? Mer info på Teknik 360.

Jag har betat av en del på Att göra-listan, upptäckt en despot i växtriket, förstört en bostad och blivit kär i en ny tesort.

Avprickat
Idag har jag äntligen kärrat bort kvistarna jag klippte från grannens häck, tagit rätt på det torra fliset, planterat om en blomma, kollat nivån i avloppsbrunnen, ansat i trädgårdslandet och haft en dust med bergenian.

Despotisk växt
Det var när jag brottades med bergenian som jag upptäckte att den är en riktig despot. Efter hand som den växer, låter den successivt dom gamla bladen lägga sig på marken för att dö och bilda näring (antar jag?). Det betyder att den ytterst effektivt kväver alla dom växter som hamnar under bladen. En riktig marodör är den, även om jag gillar den. Men det gäller att hålla efter den, annars breder den ut sig över hela tomten.

Bostadssabotage
Efter att ha plågat bergenian en bra stund, avrundade jag med att flytta på mina bra-att-ha-stenar. Det borde jag aldrig ha gjort… Under den sista stenen bodde myrorna med alla sina ägg.

Paniken blev total när äggen blottades. Blixtsnabbt grabbade varje myra tag i ett ägg och förde det i säkerhet en bit längre bort.

Jag fick faktiskt dåligt samvete. Jag kunde ju ha låtit den sista stenen ligga kvar eller lagt tillbaka den när jag såg vad jag ställde till med, men idag var jag ovanligt mänsklig och lät bli.

Ny tefavorit
När jag var i Åbo senast hittade jag en intressant teburk i ett Forsman-ställ på Stockmann. På etiketten stod: ”Ti Kuan Yin, Vihreä Oolong Tee”. Det lät spännande så jag beslöt testa det, priset till trots. Nu är jag helsåld, det är det godaste gröna te jag nånsin har druckit!

Vid en närmare titt visade det sig att teet är ekologiskt odlat, vilket förklarar en del av priset och kanske också den utsökta smaken. Jag tog en titt på Forsmans webbsajt och blev glatt överraskad av att dom också har nätbutik. Jösses Amalia vilket sortiment!!

Jag hittade två sorters Ti Kuan Yin, varav det ena med beteckningen Superior Organic som på den inköpta burken. Självfallet slog jag till och har nu inhandlat 1,6 kg av det utsökta teet. Det fanns nämligen bara en storlek på förpackningen, annars hade jag nog nöjt mig med mindre.

Du är välkommen att provsmaka så snart jag fått leverans. Och om du vill köpa en påse eller två går det förstås alldeles utmärkt. 🙂

Igår levde jag på smörgåstårta och grillad korv, idag var det fil som vanligt igen och vädret har blivit kylslaget. Idag skulle vi ha firat två födelsedagar om allt var som förr.

Tårtfest
Igår firade vi en färsk 50-åring i byn. Det stora kalaset gick av stapeln i lördags, men där fick vi ”åldringar” inte delta, vi var välkomna igår i stället. Sån är traditionen förklarade skyddslingen för mig idag. Lika skönt det kan jag tycka, med tanke på min aversion mot stora sällskap.

I vanlig ordning samlades vi vid ordinarie bykaffe-tid. Till min förtjusning serverades också smörgåstårta. Eftersom kaffetiden i regel är min mattid, lassade jag på en stor bit av tårtan och en nästan lika stor bit jordgubbskaka. Riktigt mumsigt.

Efter påtåren skyndade dom flesta av oss ut på gården för att svalka sig. Trots den molniga himlen låg yttertemperaturen över 25 grader och inomhus var den förstås ännu högre. Det gick lika bra att prata och skratta utomhus. Jubilaren var däremot ovanligt dämpad. Antingen tyngdes han av sin höga ålder eller av kvällen innan och alla förberedelser. Men det bekom inte oss, vi pladdrade på som vanligt.

När det var dags att bryta upp, gjorde jag sällskap med turturduvorna och blev inbjuden att sitta kvar hos dom en stund. Det blev en lång stund. Så lång att bonuspappan föreslog en grillad korv som avslutning. Vid det laget hade tårtorna hunnit smälta undan så jag tackade gärna ja. Som dessert fick vi var sin glass. Jag delade min systerligt med Mia medan mamma förfasade sig över att vi blandade våra bakterier.

Idag har jag fått nöja mig med fil (i bunke) igen och uppvärmd kyckling. För mig är fil perfekt sommarmat och duger både som lunch och middag, speciellt när det är så varmt som det har varit den senaste tiden.

Kallare
När jag steg upp tio i åtta(!) sken solen från klarblå himmel och termometern stod på 21,4 vilket utlovade ytterligare en het dag. Men den blåste tydligen bort och det har tidvis känts rentav kyligt. Förmodligen för att kroppen redan hade hunnit anpassa sig till några grader mer.

19 juli
Just den här dagen tänker jag på två födelsedagsbarn som inte finns med oss längre. Dels min före detta grannes man och sommargrannen psykologens mamma. Båda hade födelsedag den 19 juli.

Det var en av dom få gånger moster nändes klippa en bukett av klängrosorna. Så länge grannen levde tyckte både hon och jag att det var självklart att uppvakta honom. Han var en ovärderlig hjälp för henne och hälsade mig varje sommar välkommen hem med en stor björnkram som om jag hade varit en familjemedlem.

Efter hans död 1997 orkade moster inte längre tacka ja till ”Sara-kaffe”, hon dog drygt ett år senare. Sen dess fick jag inbjudan i stället. Nu är det ingen som bjuder in längre, Sara har också varit död i flera år.

Jag kan se hennes milda ögon och hennes varma leende där hon stod och tog emot oss. Hon nämnde aldrig att det var hennes födelsedag, bara att hon hade namnsdag.

Jag saknar dom båda.

En smaragd bland såpnejlikorna

Jag har varit hos doktorn, inventerat rörkopplingar och muttrat och skruvat.

Läkarbesök
Kvart i nio i morse var jag redan tillbaka på Udden. Då hade jag hunnit med läkarbesök, matbutiken, apoteket och Alko. Anledningen till den effektiva morgonen var tiden hos doktorn 08.20. En intressant upplevelse.

Läkare är som bekant inte alltid lämpade att ha mänsklig kontakt. Mannen som tog emot mig verkade synnerligen butter och inåtvänd när han tog min hand och muttrade nåt ohörbart. Men, jag lyckades faktiskt få honom att le så småningom.

Mitt ärende gällde östrogenplåster. Efter att ha prövat ett antal naturmedel som inte har nån inverkan på mitt nattvakande, har jag resignerat och såg till slut inget annat alternativ än att utsätta mig för östrogenbehandling. Doktorns uppgift var att förse mig med ett recept.

Han började med att fråga när jag senast var hos ”tantpetar’n” (gynekologen) och försökte övertyga mig om att jag borde gå till en sån först för att eliminera risken för cancer. Jag lät mig inte övertalas, utan påpekade att en sån undersökning kunde väl han göra lika väl? När han nämnde bröstcancer var jag snabb att påpeka att det har jag inte enligt senaste mammografiresultatet.

När han insåg att jag inte tänkte ge mig, undrade han varför jag ville ha östrogenplåster?! Att fråga det av en tant i min ålder verkar lite obegåvat, men han fick svar på frågan. Till slut började han leta i läkemedelskatalogen och skrev ett recept, men tyckte att jag också skulle ha remiss för cellprov. I Finland heter det tydligen papa-prov? Varför inte mama-prov kan jag undra?

Han demonstrerade hur jag skulle placera plåstret och frågade om jag samtidigt med cellprovet ville ta några blodprov. Mjaa, det kunde jag väl tänka mig svarade jag. Kolesterol till exempel? Det var då jag fick honom le: ”Nä, det skiter jag i” sa jag mycket bestämt. ”Så du vill inte veta?” kommenterade han. ”Nix, absolut inte” fick han till svar.

Nu var vi nästan klara med varandra tyckte jag. Då lutade han sig bakåt i stolen och frågade om det var nåt mer? I tonfallet kunde jag ana ett stänk av ironi. ”Nej tack, det är bra så” svarade jag. Han hade förstått att hans uppgift var att skriva ett recept, inget annat. Men det är väl det läkare är till för eller hur?

Muttrar och rörkopplingar
Sen en tid tillbaka har stegen som används för att ta sig ner i vattnet vid bryggan börjat ”glappa” oroväckande. Idag beslöt jag försöka åtgärda problemet. Det visade sig att nästan alla muttrar satt löst, både uppe på bryggan (nyckel nr 13!) och dom som håller själva trappstegen.

Nyckel nr 10 var lämplig för resterande muttrar. Jag övervägde att ta loss stegen helt för att lättare komma åt att spänna muttrarna, men ångrade mig omedelbums när jag märkte hur trögt det gick att få upp den. Skruvhålen var inte särskilt väl anpassade, så antagligen hade jag aldrig fått tillbaka den.

Men det gick rätt bra att dra åt muttrarna under vatten också. Utom på trappsteget längst ner. För att komma åt, var jag tvungen att stiga ner i leran och sjönk till anklarna i en kall, hal massa. En abborryngling och en trollslända kom förbi och undrade vad jag höll på med.

När jag var nöjd med resultatet, övergick jag till att leta rätt på rörkopplingarna som behövs till högtryckstvätten. Hör och häpna, jag lyckades. Det krävde visserligen att jag plockade ut alla prylar som ligger i bänken där jag förvarar dom.

Fast nu har jag ändå ett dilemma. Jag kan visserligen koppla vattenslangen till högtryckstvätten, men upptäckte att jag bara har rörkopplingshus, inte dess motsats, va-de-nu-heter? Slangklämma har jag också, men alltså inte den delen som ska sitta på vattenslangen för att kunna anslutas till kopplingen på vattenröret. Fast två rätt av tre är ju hyfsat. ”Nä, fruntimmer ska inte syssla med mekanik” tänkte jag för mig själv medan jag letade och funderade.

Frågan är vad jag ska fråga efter när jag ska köpa den sista mojängen? Jag får nog ta hjälp av nån mekaniskt begåvad herre tror jag.