Jag har haft en härlig dag med Mia och återlämnat henne till ordinarie matte.

Sista semesterdagen
Idag tog Mias semester slut. Mamma kom tillbaka i kväll så jag återlämnade Mia till henne för några timmar sen. Det känns onekligen tomt och tyst. Tänk vad fort det går att vänja sig vid att ha ett husdjur. Det har varit full rulle nästan hela dan.

Första ”incidenten” inträffade direkt vi klev upp i morse. Mia har gillat att hålla mig sällskap i badrummet och har speciellt intresserat sig för tandborstning, antagligen beroende på ljudet. För att hon inte skulle råka ut för samma öde som Snuttan, har jag varit extra noga med att ha toalocket nerfällt.

I morse fällde jag upp locket och var på väg att sätta mig när jag hörde ett plums. Mia hade blixtsnabbt kilat bakom min rygg och hoppat upp, eller rättare sagt ner, i toastolen. Men hon var uppe igen lika fort. Det var bara baktassarna som hann bli blöta. Nästa gång hon kom in i badrummet la hon tassarna på toakanten för att kolla att det inte syntes nån öppning, sen hoppade hon upp. Det är bara vi människor(?) som gör om samma misstag.

Hon har också hjälpt till med en del trädgårdsarbete, hållit insekterna på avstånd och jagat fjärilar trots hettan. Upptäcktsfärden i stora granen blev avbruten då ett par regnmoln drog över oss på förmiddagen och sen glömde hon tack och lov att fullfölja äventyret. Mellan varven har hon svalkat sig i skuggan på trappan och tagit sig några slick vatten ur skopan som fanns till hands.

På väg ner till stranden hörde vi ett prasslande ljud från rosenbuskarna. Mia ville förstås gärna undersöka orsaken. Men jag stoppade henne då jag såg en välbekant svans försvinna in i buskaget. Den snokande snoken hade hittat ut från vindstrappan.

För att distrahera henne slängde jag i väg en äppelkart och lyckades få henne därifrån. Men hon hade ingalunda glömt det intressanta prasslet, på vägen upp stannade hon där hon hade hört det och undersökte platsen.

Hon följde gärna med ner till stranden, men höll sig på respektfullt avstånd från bryggan. Hon tyckte säkert att det kunde räcka med att blöta tassarna en gång per dag eller så insåg hon att det var svalare i skuggan. Medan jag tog en simtur satt hon under alen på stranden och iakttog mig noga. Inte ens sländorna kunde lura ut henne i vattnet.

Herr grannen junior kom också idag och hälsade på och höll i gång henne efter simturen ända tills jag var tvungen att be honom sluta. Vid det laget hängde Mias tunga som en slips och nåt värmeslag ville jag inte vara med om. Som mest visade termometern 30,2 grader i skuggan.

Efter middagen blev det en liten vilopaus inomhus. Dels var det svalare inne och dels kunde Mia då koppla av. Utomhus gick det inte så bra för allt som surrade och lät.

Och så vips var det dags för mig att packa i hop tillhörigheterna och låta Mia lida sig igenom en åktur igen. När jag öppnade buren var hon först lite desorienterad, men sprang sen glatt fram till mamma när hon lockade.

Jag kan bara hålla med junior – ”oj, vad jag längtar efter en katt”.

Igår åkte jag Åbo t/r, bonuspappan har försett mig med grönsaker och Mia har börjat sin semester. Idag bjöd verandaskafferiet på en överraskning.

Åbo t/r
Den tiden jag brukar stiga upp i vanliga fall var jag redan på hemväg från Åbo igår. Klockan 7.20 avgick Silverpilen med mamma och bonuspappan som passagerare. Vi skulle lämna mamma vid flyget.

Vi hade tänkt oss en kopp kaffe innan vi vinkade av henne, men kaféet öppnade först klockan tio, så 8.40 sa vi hej då till henne och vände kosan hemåt. Kaffet tog vi i stället på en mack längs vägen och efter att ha uträttat ett par ärenden var vi tillbaka i byn halv elva.

Nyskördat
Då var det dags att lasta i Mias tillhörigheter och stoppa in henne i buren för den korta turen till Udden. Medan jag plockade i hop hennes grejer, gick bonuspappan till trädgårdslandet och tog upp en lök och några rödbetor som han ville ge mig. Ner i påsen åkte också ett par gurkor och en näve vaxbönor.

När jag försökte hejda honom sa han bara ”det är roligt att ge när man kan”. Det kunde jag ju inte protestera mot, det är vi helt överens om. Han fick en puss på kinden förutom ett varmt tack.

Mia på semester
Herr grannen junior var på plats och assisterade välvilligt med att sätta in Mia i buren och bära henne till bilen. Jag erbjöd honom att åka med, så det gjorde han med buren i famnen. Mia protesterade lite smått efter ett tag och försökte gräva sig ut, men innan det blev jobbigt var vi redan framme på Udden.

När junior öppnade buren steg Mia försiktigt ut och tittade sig omkring. Därefter gjorde hon en rundtur i huset. Eftersom hon har varit här ett par gånger tidigare, antar jag att hon kände igen sig. När det var matdags åt hon med god aptit, ett tecken på att hon hade funnit sig till rätta och kände sig trygg. Som dessert åt hon en nyfångad guldslända. Det enda som återstod efter förtäringen var vingarna.

Utforskandet fortsatte utomhus. Men hon hade full koll på vart jag tog vägen och var alltid i närheten. Det var alltså igår. Idag har hon redan gjort ett par upptäcktsfärder på egen hand. Bryggan är hon inte särskilt förtjust i, vattnet är alldeles för nära, men hon kommer självmant med försiktiga steg.

Dom sena eftermiddagstimmarna idag har tillbringats med fågelskådning. Hon har inte försökt göra några utfall, utan bara studerat hur småfåglarna bär sig åt när dom flyger ner på marken och fångar insekter. Hon låg en stund med mig på gungan och ryckte inte ens till när dom närmaste fåglarna var bara fem meter i från. Av det drar jag slutsatsen att hon än så länge nöjer sig med att planera sin framtida anfallsteknik.

En ovanlig syn
Idag bestämde jag mig för att plocka dom svarta vinbären och behövde ett lämpligt kärl så jag öppnade dörren till verandaskåpet. Jag hörde ett svagt frasande ljud men kunde inte lokalisera det förrän jag såg en rörelse genom ett råtthål i bakväggen. En silverfärgad kropp och en svanstipp som definitivt tillhörde en orm.

Jag började med att stänga in Mia i köket för att inte utsätta henne för fara. Eftersom skåpet är byggt under vindstrappan, gick jag därefter och öppnade vindsdörren. Jodå, mycket riktigt, ormen var på väg ner, men stannade på ett trappsteg när den fick syn på mig. Sen kröp den ner i en springa mellan väggen och trappan.

Jag kände mig genast lugnare när jag såg att det var en snok och beslöt att den fick hitta ut på egen hand. Frågan är varför den höll till på vinden? Dom senaste dagarna har det inte varit så hett så den behövde söka sig inomhus av den anledningen. Mycket mysko. Nån som har en förklaring?

Växtligheten har fått akut hjälp, mitt växtexperiment har misslyckats, jag har haft tebesök och varit lat. Eller deppig?

Första hjälpen
Enda fördelen med nattens åskväder var att det förde med sig regn. 13 mm hällde jag ur regnmätaren i morse.

Det innebär att de växter som fortfarande är vid liv har fått ett välkommet fukttillskott och förhoppningsvis klarar sig till nästa regnskur.

Dillodling
För att gardera mig mot en mager eller obefintlig dillskörd beslöt jag så extra dill i en stor blomkruka. Jag sådde i näringsrik svartmylla och har regelbundet vattnat i tron att jag skulle få en både riklig och smaklig dill. Men ack vad jag bedrog mig.

Dom dillplantor som trots torkan har överlevt i trädgårdslandet har en helt suverän smak jämfört med dom som fått växa under – i mitt tycke – optimala förhållanden. Dillen och jag verkar inte vara av samma uppfattning. Bladen har en avslagen smak som påminner om den dill man köper i butiken vintertid. Stjälkarna har något mer sting, men går inte på långt när att jämföra med den ”vilda” dillen. Så nu har jag lärt mig att det inte lönar sig att pjoska med dill.

Blivande tekund
I kväll hedrade skyddslingen mig med besök och fick provsmaka det omtalade Oolong-teet. ”Helt åkej” var hans omdöme. Jag som trodde han skulle utbrista i lika stora ovationer som jag. 😉 Men killar är kanske mer behärskade när det gäller att uttrycka sig? Han var i alla fall villig att investera i en påse när han så småningom återvänder till eget hushåll.

Söndag?
Idag har det känts som söndag?! Trots att jag fick morgontidningen och vet att det är torsdag i morgon. Jag kan inte påminna mig att jag har gjort nåt nyttigt på hela dan? Det mulna och blåsiga vädret kanske har bidragit till lättjan, men i vanliga fall brukar väderleken inte hindra mig.

Påståendet ”ju mindre man gör, desto latare blir man” kanske äger sin riktighet? Arbetslusten var minsann inte på topp igår heller. Undrar hur det då ska sluta? Jag kanske bara stiger upp, äter frukost och lägger mig igen?

Jag tror det finns en plausibel förklaring. Augusti betyder att sommaren i det närmaste är slut, kvällarna mörknar och hösten närmar sig. Det gör mig deprimerad. Jag försöker intala mig att alla årstider har sin charm, men jag ogillar hösten milt sagt. Att man kan kura framför brasan, tända ljus och mysa biter inte alls på mig, jag avskyr hösten oavsett! Vilket jag har deklarerat i ett antal blogginlägg tidigare. Beklagar upprepningen.

Samtidigt kan jag tycka att det är onödigt att ta ut plågan i förskott… Än så länge är det ju grönt, det är fortfarande hyfsat varmt ute, både potatisen och båten ska tas upp innan det är höst på riktigt. Så skärpning uddmor, det kunde vara mycket värre!

Jag har bevittnat en rovdjursmåltid, fått betryggande besked och strukit kläder i stället för träolja.

Smaskigt
Jag hade just hängt tvätten på tork och råkade stå framför en växt som har blommat ut när jag hörde ett prasslande ljud bakom mig. Då jag vände mig om, såg jag att en guldtrollslända hade slagit till mot ett byte bland blomstjälkarna.

Jag rusade förstås in efter kameran men hade inte behövt göra mig nån brådska, bytet var i storlek med ett bi och tog sin tid att förtära. Ett krasande ljud hördes när käkarna malade sönder insektskroppen som blev allt kortare. Jag kunde se att bytet fortfarande rörde på frambenen medan sländan långsamt decimerade bakdelen.

Sländan lät sig inte bekomma av min närvaro. Den var helt fokuserad på sin måltid även om den måste ha registrerat orosmomentet. När den hade satt i sig hela insekten, prasslade vingarna till mot blomstjälkarna och i ett huj var den borta. En fascinerande upplevelse.

Betryggande besked
Varken jag eller fru grannen behöver oroa oss för att jag ska bli återbetalningsskyldig. Idag ringde jag Skandia Liv och frågade. Damen i andra änden undrade varför jag ställde frågan så jag förklarade anledningen.

Hennes kommentar till brevet med det negativa saldot var att ”det måste ha blivit ett fel” men hon kollade för säkerhets skull med sina kolleger på utbetalningsavdelningen. Dom bekräftade att det fanns pengar på försäkringen och att jag kunde bortse från brevet. Va’?!?

Brevet avsåg ju numren på mina försäkringar, min före detta arbetsgivare var namngiven, etc. Nehe, nåt misstag tror jag inte på. Den enda rimliga förklaringen är att bolagets ”reservkassa” får stå för utbetalningarna.

Frågan är vad jag gör med den fortsatta fondförvaltningen? Skandia vill att jag övertar den, men än så länge har jag inte lämnat mitt medgivande. Om dom nu har schabblat bort pengarna kan dom gott få se till att fixa tillbaka dom.

Strykjärn i stället för pensel
Egentligen borde jag ha plockat fram träoljan och strukit bryggan. Eller målat fönstret i badrummet eller piedestalen eller trävirket på trappan… Men just idag hade jag ingen lust.

När molnen började hopa sig på eftermiddagen var plaggen i perfekt strykskick, fortfarande en aning fuktiga, så jag plockade fram strykjärnet i stället.

Av bara farten blev det mer än det som var nytvättat. När jag var klar hade jag strukit fyra par långbyxor och lika många blusar/toppar. Duktig flicka.

Det är nån som gnager på mitt hus, jag har fått svar på en fråga, Gränsbevakningen undrar och jag har fått ett hedersuppdrag.

Skadeinsekt?
Dom senaste nätterna har jag tydligt uppfattat ett gnagande eller knastrande ljud i sovrummet. Först trodde jag att det var en spindel som åt middag, men kom på att dom inte tuggar sin mat.

Igår kväll hörde jag det igen och kom fram till att det måste vara en insekt som gnager på trä. Frågan är vilken och hur mycket den tänker konsumera?

Tids nog får jag väl svar. Om inte förr så när väggarna börjar rasa eller sängen åker genom golvet.

Tefråga
Texten på tepåsen från Forsman var rysk, men teet är från Kina har jag fått bekräftat. Kundtjänsten har upplyst mig om att Forsman importerar te från flera länder, packar det i Finland och exporterar till ett tiotal länder, varav många ryska.

Det tycker jag är lite intressant. Kina och f d Sovjetunionen är ju grannar. Då kunde man tro att det vore enklare för de ryska länderna att importera direkt från Kina i stället för att gå omvägen via Finland? Men grannsämjan kanske inte är så god? Vi kanske är populärare som handelspartner?

Gränsbevakningen vill veta
I dagens mejlskörd låg en förfrågan från Gränsbevakningen(!). Mejlet hade vidarebefordrats av en anställd på kommunens infoavdelning. Nyfiken som jag är, öppnade jag den svenskspråkiga bilagan och fick reda på att Gränsbevakningen genomför en enkät. Givetvis klickade jag på den infogade länken för att se vad enkäten gällde.

Som vanligt var det en allmän kundnöjdhetsundersökning så efter ett par steg lämnade jag formuläret. Undrar hur mycket vi skattebetalare får bidra med för den? Och vad är målet med undersökningen? Har Gränsbevakningen fått så mycket klagomål efter den senaste omorganisationen att dom känner sig tvingade att kolla hur många som drabbats av sämre service?

Hedersuppdrag
I slutet av veckan åker mamma bort på några dar för att besöka en väninna. Hon har redan flera gånger bekymrat sig över Mia och huruvida bonuspappan är ”kvalificerad” att ta hand om henne. Jag kan förstå varför hon är orolig. Bonuspappan har nämligen sagt att huvudsaken är att Mia får vatten, mat klarar hon sig nog utan den korta tiden.

Jag har förklarat för mamma att han bara skämtar, men hon törs tydligen inte lita på det. Idag frågade hon om Mia kunde få bo hos mig medan hon är borta. Svaret behövde jag inte alls fundera på, självklart får hon bo på Udden.

Jag har redan börjat se fram mot att ha fyrbent sällskap igen ett tag. Förr eller senare blir det nog en ny kisse. Alla häxor har ju katt. 😀

Fötterna börjar återfå sitt normala utseende, jag har figurerat som mystisk dam, nästan tappat bort mig och fått ett socialt uppdrag.

Svalare
Temperaturen har sjunkit med nästan tio grader. Det känns ganska skönt, även om jag saknar dom varma kvällarna… Men dom kanske återkommer. Det svala vädret har också gjort att fötterna börjar anta sin normala form, dom ser inte längre ut som om jag led av elefantiasis.

Mystiska damer
Idag har jag deltagit i en släktträff, mitt livs första och antagligen också den sista. Den hölls på samma ställe som byfesten, så jag tog vägen genom skogen igen. Och stötte på samma dam som för två veckor sen!

Hon hajade till när jag hejade, tydligen rör jag mig lika tyst som djuren i skogen. Jag hade naturligtvis klätt upp mig efter bästa förmåga för tillställningen, men damen i skogen undrade om jag skulle plocka blåbär, så tydligen var jag inte så finklädd som jag trodde. 😉

Den här gången kom jag fram i god tid. Första intrycket var att jag inte kände igen en endaste människa, men så småningom upptäckte jag att flera liknade sin mor eller far så jag kunde lista ut vilka dom var. Fast det sprack på ungdomar och barn, dom hade jag dålig koll på.

Efter en delikat buffé, kaffe och sånguppträdande skulle vi presentera oss. Den unga damen förklarade att vi skulle tala om till vilket av Elsas barn vi hörde. När alla hade presenterat sig och sina respektive familjer, återstod mamma och jag. Mamma tittade frågande på mig, men jag viskade ”strunt i det”. Ingendera av oss tillhörde ju Elsas barn. Mamma är ”bara” småkusin med dom, så vi fortsatte vara anonyma. Det var heller ingen som märkte att vi inte presenterade oss eller frågade oss vilka vi var. Undrade gjorde dom säkert, men det fanns ju några som visste och kunde upplysa dom.

Om inte mammas rara småkusin hade insisterat, hade jag nog lämnat sällskapet mycket tidigare. Ju längre tiden gick, desto mer malplacerad kände jag mig. Men det var trots det en intressant upplevelse.

Vilse i spenaten
På hemvägen gick jag så försjunken i mina egna tankar att jag plötsligt upptäckte att jag hade avvikit från stigen och inte riktigt visste var jag befann mig. Riktningen var rätt, men här hade jag absolut inte gått på ditvägen.

Efter att ha skrämt upp en spillkråka, skymtade jag ett ljust hus och trodde att jag visste vilket det var, så jag höll lite längre till höger. Då dök det upp ett kärr som jag aldrig har råkat stöta på tidigare vilket gjorde mig förvirrad. Var i fridens namn var jag? Lyckligtvis såg jag i nästan samma ögonblick ovandelen av ett bekant rött hus sticka upp längre fram. Jag hade i tankarna gått för långt åt höger redan från början.

Det känns urlöjligt att nästan gå vilse i en skog som jag är välbekant med sen barnsben. En förklaring kan vara att skogen delvis är avverkad och att dom gamla stigarna är igenvuxna, men ändå! Jag hittade ju tillbaka för två veckor sen utan problem, så varför inte nu? Allt fick sin förklaring en stund senare. Det var meningen att jag skulle träffa en person.

Socialt uppdrag
När jag hade trasslat mig ner på byvägen och närmade mig avtaget till Udden, mötte jag en dam på cykel som ropade hej och mitt förnamn. Jag hade inte den ringaste aning om vem hon var. Inte ens när hon stannade och tog av solglasögonen. ”Och då ska jag veta vem du är?” undrade jag och började tycka att hon kanske ändå såg bekant ut. När hon sa sitt namn föll tiocentaren äntligen ner. Så klart! Henne borde jag ju ha känt igen även om vi inte ses särskilt ofta. Senast för ett par år sen tror jag.

Hon ödslade ingen tid på prat om hälsotillstånd eller väder och vind, utan frågade i stället när nästa skolträff ska bli av. Jag stod som ett frågetecken. Vadå, skulle jag veta det? ”Det var väl du som åtog dig att arrangera nästa träff?” replikerade jag. ”Nej, inte alls, jag sa att jag kan åta mig att leta rätt på mina klasskamrater” svarade hon. Ridå. I fem års tid har jag varit fullständigt övertygad om att hon sa att hon skulle fixa träffen nästa gång och har dessutom nämnt det för flera personer… Tänk så lätt det kan bli fel när man har knäck i lurarna.

I stället för att säga i från (som jag borde), började jag svamla om att jag inte visste om jag hade kvar deltagarlistorna. Hon lät sig inte bekomma, utan tog för givet att jag skulle åta mig uppdraget och tyckte att man (jag) kunde utse en per klass som kontaktade sina forna klasskamrater.

Hon tyckte också att inbjudan skulle gå ut i februari-mars, för då börjar semesterplaneringen och fortsatte med att tala om att för henne var det ju svårt att fixa lokal och arrangemang för hon hade inga kontakter här. En resolut dam som inte hade mycket till övers för motargument. Hmmm, då är det väl meningen att jag ska åta mig uppdraget.

Jag kanske kan lura bonussystern att medverka som förra gången? Vi jobbade ju bra ihop och känner varandra mycket bättre nu än för fem år sen. Bra idé!

Jag ber om ursäkt, har städat en garderob, sugit i kapp med tanktömmaren, agerat pedikyrist och är äntligen klar med bordet.

Förlåt!
I ca tre decennier har jag påstått att Kimitoön är större än fasta Åland. Snälla Åland, förlåt! Så här ligger det till: Soisalo är Finlands största insjö-ö, Åland är den största havsön och Kimitoön är Finlands största kustö om man törs lita på Wikipedia.

Som faktakälla har jag använt Finlands statistikcentral, som i sin tur har Lantmäteriverket och Finlands miljöcentral som källor. Öarnas storlek anges i rangordning en bit ner på deras webbsida. Jag har bevisligen sovit eller varit mer frånvarande än vanligt under den geografilektionen. Jag ber ödmjukast om ursäkt av alla jag har lurat under de gångna åren!

Ordning i garderoben
För ett par månader sen började jag fylla en soppåse med kläder som ska skänkas till församlingens insamling. Pausen uppstod för att jag ville fylla på med ett par tröjor som fanns i sovrumsgarderoben som behövde bättre ordning. Idag kom jag slutligen till skott.

Fast innan jag stoppade ner tröjorna jag tänkte pensionera, provade jag dom. Det borde jag inte ha gjort. När jag såg mig i spegeln, konstaterade jag att dom ”duger nog till vardags”. Så in tillbaka på hyllan åkte dom. Så där gör jag ofta. Och sen när det är vardag tycker jag dom är nästan oslitna och tar nåt ännu lumpigare på mig. Helknäppt.

Slam- och dammsugning
I söndags gick larmet till avfallstanken. Mitt snålande på avloppsvatten har lönat sig – senaste tömningen var för knappt fem månader sen i stället för tre vintertid. I måndags ringde jag och aviserade tömningsbehovet. ”Jag kommer i veckan” lovade killen. Idag vid lunchtid hade han ännu inte dykt upp, så jag SMSade ”Hoppas du inte har glömt bort mig?” och fick svaret ”Nej jag kommer”. Fast han skrev aldrig när? Det kunde lika gärna vara nästa vecka.

Framåt halv fem hade jag dammsugit mig från sovrummet ut på trappan och fick efter en stund se tankbilen köra upp. ”Skönt, då får jag min dusch i morgon som planerat” tänkte jag lättad och gick med raska steg upp för att flytta på ”trafikdelaren” så det gick att backa ner bilen.

Stackars människa! Tömningskillen hade jobbat oavbrutet hela veckan med att frakta bort avloppsvatten som runnit ut från reningsverket i Västanfjärd talade han om. Åskan hade slagit ut automatiken och nåt larm för det finns inte trots att reningsverket är nybyggt. Och byggfirman kan man inte ställa till svars, den har gått i konkurs. Ansvarig politiker är damen jag röstade på i kommunalvalet. Illa, mycket illa.

Pedikyr
Medan vi stod och pratade kom mamma för att få sina tånaglar klippta och lackade som vi kom överens om igår. Med en konstgjord höftled är pedikyr inget man kan fixa själv så jag brukar rycka in. Nyfrissad var hon också inför morgondagens begivenhet.

Jag tackade brunnstömmaren, gick in och plockade fram nödvändiga verktyg och ett nagellack hon gillade färgen på. Rutinerad som jag är att lacka, gick det med van hand. 😀

Slutlackat
Under tiden hon lackade sina fingernaglar, svepte jag över den knottriga bordsskivan med slippapper. Nu, idag, skulle bordet äntligen bli klart. Vi blev klara ungefär samtidigt och tog oss en kaffepaus ute på trappan. Från gårdagens värmerekord i östra Finland märktes inget idag, ”bara” 24 grader som varmast, men det var ändå skönt att sitta ute.

När vi hade druckit och pratat klart, åkte mamma och jag återgick till bordet. Efter ytterligare lite slipning och torkning med lacknafta enligt händige släktingens anvisning, bedömde jag att det var dags för ”the final touch”. Jag är säker på att varken händige släktingen eller herr grannen skulle godkänna ytan helt, men den duger åt mig bestämde jag.

Så nu är två veckors arbete avslutat. När jag drar med handflatan på den färdiglackade ytan kan jag fortfarande känna enstaka ojämnheter, men det struntar jag högaktningsfullt i. Nu får det vara klart, nåt mer slipande och lackande blir det inte!

Jag har fått utbetalning från min obefintliga tjänstepension, fått en repris, hämtat påsar och paket och blivit bjuden på middag igen.

Tack Skandia?
Jag blev minst sagt förvånad när jag för några dar sen fick en utbetalningsspecifikation från Skandia där det meddelades att dom betalar ut ett belopp den 27 juli. Från samma bolag som tidigare har meddelat att saldot på tjänstepensionsförsäkringen låg på -45.000 kronor, men att dom skulle efterskänka skulden så beloppet låg på noll. Jag har också kollat att det gäller samma försäkringsnummer och att den aviserade summan verkligen är inbetald på mitt konto. Mycket anmärkningsvärt.

Det brev jag skickade den 27.4 med begäran om en förklaring till saldot har jag inte fått något svar på. Antagligen har dom snott pengarna av nån annan fattig stackare som inte är lika ”besvärlig” som jag. Eller så var saldobeskedet felaktigt och värdebeskedet korrekt?

Fru grannen gav mig skrämselhicka när hon frågade om jag kan bli återbetalningsskyldig i fall det visar sig att utbetalningen trots allt är felaktig? Bäst att kolla villkoren för säkerhets skull. Det skulle inte alls förvåna mig om det var så.

Repris
Nästan lika förvånad blev jag idag när jag hämtade posten. I postlådan låg ett litet vadderat kuvert från min smyckeleverantör. Först undrade jag om jag hade glömt att jag beställt nåt, men kom fram till att jag inte hade det och undrade vad kuvertet kunde innehålla? En present kanske för att jag är trogen kund? 😉

Det visade sig innehålla exakt samma prylar som kuvertet jag fick för ca två veckor sen. Följesedeln och ordernumret var identiska. Eftersom jag varken har behov av dubbletter eller dubbel utgift, mejlade jag genast och påpekade misstaget, med en fråga om hur dom ville att jag skulle returnera innehållet. Försändelsen har trots allt ett fyrsiffrigt värde i kronor.

Påsar och paket
Eftermiddagen har gått åt till att uträtta ärenden. Hämta påsar med täcke och filtar som varit på tvätt, nytt bankkort (i stället för det jag lämnade kvar i Tykö), köpa sprit till likören och hämta paket på posten, eller butiken rättare sagt.

Bland paketen fanns också min televerans. Allt verkade stämma med min beställning förutom att texten på påsen definitivt inte var kinesisk. Om jag inte är helt fel ute, står det Forsman te på ryska?!? Då kan jag bli misstänksam. Kommer teet verkligen från Kina? Eller går det en omväg via Ryssland?

Fast egentligen spelar det ingen roll. Jag har provdruckit leveransen och kan klart konstatera att det smakar lika gott som det jag hade köpt tidigare.

Tack junior!
Att jag blev bjuden på middag till herr och fru grannen idag igen, har jag junior att tacka för förstod jag. Det var hans idé att bjuda in mig berättade fru grannen.

Undrar om han försöker ”smörja mig” inför födelsedagen? Men så beräknande kan väl inte barn i hans ålder vara? Det är nog bara misstänksamma gamla tanter som kan tro nåt sånt. Oavsett motivet var det gulligt av honom tycker jag. Därför tackade jag både honom och värdinnan, båda hade ju andel i den goda måltiden.

Igår hedrade jag en gammal legend, idag har jag lackat och skrapat så svetten lackat. Två saker gör mig orolig sommartid och mitt tjuvgods har slagit ut.

Sjusovare
Den 27 juli 1881 firades sjusovardagen för första gången i Hangö och dagen infördes i den svenska almanackan 1680 enligt ÅU. Dagen firas med anledning av en legend om sju män som sov i en grotta.

Jag hedrade traditionen med att sova till 13.30, så dagen blev ovanligt kort. Så länge har jag inte sovit på jättelänge, men kroppen behövde kanske kompensera för sömnunderskottet. Jag kan inte påstå att östrogenplåstren gör nån nytta, dosen är tydligen för låg. Jag får ta en dust med ”charmknutten” igen.

Tredje gången gillt
Om jag minns rätt, är det här tredje gången jag lackar sidoklaffarna på bordet. Hur som helst blir det inga fler strykningar på dom, det får duga som det är. Sorgebarnet mittskivan återstår att få till, men när den är klar kommer jag ALDRIG MER att lacka om bordet! Det var det tradigaste och mest tålamodsprövande jag har varit med om på länge. Jag är också döless på lacklukten och att inte kunna använda bordet.

Då kan man undra varifrån jag fick energi att skrapa målning från blompiedestalen? Vid lämpligt tillfälle ska den få ett nytt lager färg. Den har tydligen varit både rödbrun, grön och blå innan den blev vit.

Sommarfaror
Idag kände jag röklukt när jag gick ut på eftermiddagen. Det gjorde mig orolig och fick mig att gå runt tomten och kolla uthuset. I 26 graders värme är det knappast nån som eldar i spisen, så jag trodde strax att det brann nånstans. Dock inte hos mig kunde jag konstatera tack och lov. Eld hyser jag den allra största respekt för.

Det andra som kan göra mig orolig är hårt åskväder. Speciellt nattetid. Av nån anledning känner jag mig extra sårbar då och vaknar direkt när det börjar mullra. Sen ligger jag och räknar tiden mellan blixt och dunder tills mullret knappt hörs längre. Hittills har vi varit förskonade från riktigt våldsam åska, men sommaren är inte slut än.

Himlen är hotfullt mörk, jag hör mullret närma sig från sydväst och öka i styrka. Tur att jag hann få min simtur innan åskan bröt ut på allvar. Enda fördelen med åska är att det oftast också regnar – just nu (kl 20.20) får vi ett skyfall som i värsta fall slår sönder de ömtåligaste växterna… Men regnet är mer än välkommet så jag ska inte klaga.

Blommande tjuvgods
Idag har mitt tjuvgods slagit ut sin första blomma. Den klarade således flytten från sommargrannens tomt och har överlevt torkan. Jag har för all del pysslat om den med jämna mellanrum för att hålla den vid liv. Visst är färgen helt ljuvlig?

Jag läser just nu ”Gemenskap med Gud” av Neale Donald Walsch och vill citera ett avsnitt som jag tycker är särskilt viktigt. Avståndet mellan styckena är ökat för att underlätta läsningen.

”Lär era barn dessa sanningar.
Lär era barn att de inte behöver någonting utanför sig själva för att vara lyckliga – ingen människa, plats eller sak – och att sann lycka finns inombords. Lär dem att de är tillräckliga i sig själva.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att misslyckandet är ett påhitt, varje försök är en framgång och att varje ansträngning leder fram till segern och den första ansträngningen är inte mindre hedervärd än den sista.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att de har en djup förbindelse med allt liv, att de är ett med alla människor och att de aldrig är åtskilda från Gud.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att de lever i en värld som har ett storslaget överflöd, att det finns tillräckligt för alla och att det är genom att dela med sig av så mycket som möjligt, inte genom att samla på sig så mycket som möjligt, som man får mesta möjliga.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att det inte krävs att de ska göra eller vara något för att få ett värdigt och fullödigt liv, att de inte behöver tävla med någon om någonting och att Guds välsignelser är avsedda för alla.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att de aldrig kommer att bli dömda, att de inte behöver bekymra sig om att alltid lyckas göra rätt och de inte behöver förändra något eller ”bli bättre” för att vara fulländade och vackra i Guds ögon.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att konsekvenser och straff inte är samma sak, att döden inte existerar och att Gud aldrig fördömer någon.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att kärleken inte känner några villkor, att de aldrig behöver oroa sig för att förlora er kärlek, eller Guds och att deras egen kärlek, villkorslöst delad med andra, är den största gåva de kan ge världen.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att detta att vara speciell inte innebär att vara bättre, att man genom att hävda sig överlägsen inte ser andra för vad de verkligen är och att det finns ett stort växande i att erkänna att ”mitt sätt är inte bättre, det är bara ett annat sätt”.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär era barn att det inte finns något som de inte kan göra, att illusionen om okunnighet kan utrotas och att allt som en människa verkligen behöver ges tillbaka till henne när hon påminns om vem hon verkligen är.
Lär dem detta, så har ni lärt dem något stort.

Lär dem detta, inte med era ord, utan med era handlingar; inte genom att diskutera, utan genom att visa. För det är det ni gör som era barn kommer att ta efter och det är som ni är som de kommer att bli.” (Min fetstil)