Jag har jagat en jägare och riskerar åtal. Mia har blivit ormbiten igen.

Jägarjakt
I förmiddags ringde jag Kimitoöns jaktvårdsförening för att höra om man får jaga mårdhund och vem man kontaktar i så fall?

Mårdhundar får jagas hela året med undantag för tiden 1 maj-1 augusti fick jag veta. Jag fick också namnet på en kille i grannbyn som har lämpliga hundar för ändamålet.

Nästa samtal gick till jägaren i grannbyn. Just nu var han ute i skären och fångade mink, men skulle höra av sig när han var hemma igen. Han påpekade att det krävs lov av markägaren för att få jaga, så tredje samtalet gick till markägaren. Jodå, det var OK fick jag besked om.

Initiativet rimmar förstås väldigt illa med min kärlek till djur och natur. Om jag inte hade Mia hade jag förmodligen inte fattat samma beslut. Samtidigt är mårdhunden en stor skadegörare i och med att den är allätare. Dessutom är den som bekant rabies­bärare, vilket inte ökar sympatierna precis.

Under samtalet med killen i jaktvårdsföreningen fick jag också reda på att lon tar mårdhund, men ser den som konkurrent och äter inte upp den. Alltså har ingen nytta av mårdhundar. Bort med dom.

Häckmord
Idag kunde jag välja mellan att isolera på vinden, klippa gräs eller gå lös på sommar­grannens häck. Jag valde det sistnämnda. Efter sex timmar var jag nöjd.

Risken är att jag blir åtalad för egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. Sommargrannen råkar nämligen vara jurist. Men högst antagligen kommer han inte ens att märka att jag har gjort nåt, ingen i familjen verkar särdeles intresserad av växtskötsel.

Min före detta granne som är trädgårdsmästare skulle däremot anklaga mig för mord om hon såg hur jag har farit fram med grentång och häcksax.

Häcksaxen köpte jag specifikt för det här ända­målet tidigt i somras och nu är den alltså väl inkörd. En hel del andra kvistar rök också. Jag misshandlade ett plommonträd och ett par äppelträd av bara farten.

Nu återstår att ta hand om ”avfallet”. Det lär kräva sex timmar till misstänker jag. Kors vad många kvisthögar det blev.

1-0 till huggormen
Mitt på dagen beslöt jag gå med soppåsarna och var borta i högst en kvart. När jag kom tillbaka stannade jag till vid uthuset och hörde ett utdraget jamande från Mia inifrån huset. Inte i den vanliga tonen utan långt ner i halsen.

Jag trodde först att hon kände sig övergiven och sökte mig. Undantagsvis sa jag inget när jag gick så hon kanske lockade på mig? Jag svarade henne och lockade på henne i min tur. Ingen kisse.

Jamandet ändrade karaktär och gav mig onda aningar. Jag skyndade mig ner till huset och såg genast Mia på golvet i verandan. Hon satt hopkurad på alla fyra och såg ut att må fruktansvärt dåligt.

Så fort jag nuddade vid henne lät hon så där illa igen. Inget blod såg jag så jag antog att hon måste ha ont i magen. Hon svalde så där som hon brukar innan hon ska kräkas, men det blev inget mer.

Hon förflyttade sig nån meter mot ytterdörren, men sjönk sen i hop igen. Jamandet hade upphört och nu fick jag stryka henne över huvudet. Då såg jag två klara droppar på hennes ena överläpp. Nu förstod jag. Hon hade blivit ormbiten igen.

Lyckligtvis hade hon varit så snabb att giftet inte hade gått in helt och hållet. Men fruktansvärt ont hade hon förstås och läppen svällde upp, fast tack och lov inte så mycket som jag hade förväntat mig.

Jag lämnade henne och började plocka i hop verktygen jag behövde. Nästa gång jag såg henne satt hon ute på trappan och när jag satte i gång med häcken kom hon och la sig under den.

Efter ett par timmar såg jag att hon hade piggnat till. Hon försökte fånga nåt med tassen. Jag beslöt ta en paus och gick in i köket och vips var hon också inne. Dessutom hungrig, ett gott tecken. Jag var lite orolig för att hon skulle ha svårt att äta, svullnaden kanske också påverkade tunga och gom, men jag hade oroat mig i onödan, hon åt och drack som vanligt.

Nån timme senare var hon redan i färd med att jaga flygfän och avslutade sin arbetsdag med att fånga en näbbmus. Skönt att det inte blev värre än så.

Efter det här ligger inte huggormarna heller särdeles högt i kurs… Men dom gör trots allt nytta och utgör mat i sin tur så jag tänker fortfarande inte slå i hjäl nån.

Jag har nästan fått hjärtslag och fasar för vad som väntar mig.

Skräckupplevelse
Mitt i morgontoaletten ringde teknikern från ZasData. Som ofta, gick jag ut och pratade trots att jag var näck. Halvvägs in i samtalet hörde jag ett fruktansvärt skrik. Första tanken var att det var en sjöfågel, men nödropen (som jag tolkade det) fortsatte. Dom tycktes komma från sommargrannens tomt, men ögonblicket senare förstod jag att dom hördes nerifrån ”flyet”.

Jag vrålade ”nej” i örat på teknikern, fortsatte flämtande ”det händer nåt, jag ringer sen” och rusade i väg i riktning mot ljudet med bultande hjärta. Jag var helt övertygad om att Mia var i nöd.

Framkomligheten var inte den bästa och jag var ju barfota så det gick inte att springa, men jag skyndade mig allt jag kunde. Tack vare torkan kunde jag klafsa i den svartbruna sörjan nästan ända ner till sjön.

När jag närmade mig ropade jag ”Mia, är du där?” men fick förstås inget svar. Dom hårresande skri­ken hade upphört i och med att jag klev på torra grenar som brast och varnade om min ankomst. Eftersom marken var täckt av vegetation kunde jag inte se ett dyft.

Fortfarande med hjärtat dunkande stannade jag till för att eventuellt höra nån eller nåt röra sig, men det var dödstyst. Jag insåg att vad det än var som hade frambringat det blodisande lätet fanns det inte kvar eller hade gömt sig. Det lugnade mig en aning. Om det hade varit Mia hade hon säkert gett sig till känna resonerade jag.

Jag tog mig tillbaka upp till huset, ringde till teknikern och förklarade mig, sen diskuterade vi resten av ärendet och avslutade samtalet. Nu skulle jag ta på mig stövlar och gå ner på nytt för att kolla om jag kunde upptäcka orsaken till nödropen.

I samma ögonblick kom Mia in. Svansen var burrig och pupillerna större än vanligt men i övrigt be­tedde hon sig som hon brukar. Jag höll nästan på att krama i hjäl henne av lättnad över att hon levde och var oskadd.

Min högst personliga teori är att Mia och en mårdhund – antingen mamman eller nån av valparna – kom i vägen för varandra. När jag tänker närmare efter, påminde ljudet om dom skrik jag hörde sent en höstkväll för ett par år sen. I ljuset av ficklampan som jag hämtade såg jag tydligt en mårdhund som sprang på min sida av sommargrannens häck. Den hade av allt att döma stött på en fiende eller en konkurrent på andra sidan häcken.

Min teori stöds av att Mia under resten av dagen har varit inom synhåll eller vistats i min omedelbara närhet, speciellt utomhus. Men jag kan förstås ha fel och inbilla mig alltsammans. Det har hänt nån enstaka gång tidigare. Strunt i det, huvudsaken att slutet på historien blev gott.

Förskräckande vetskap
Efter dagens samtal med teknikern vet jag vad som väntar mig när jag väl får tillbaka datorn… Han blir tvungen att ominstallera Windows talade han om. Det innebär närmare tre dagars jobb innan alla program är ominstallerade och alla anpassningar och inställningar genomförda. Suck och stön. Den datorn tar snart kål på mig. Eller vice versa kanske?

Enligt teknikern är jag en av tre kunder som ständigt drabbas av underliga fel. Det är ju en ringa tröst. Jag ser ingen prestige i att vara avvikande i det fallet. Men jag försöker trösta mig med att om jag inte hade några bekymmer, hade jag heller inget att glädja mig åt.

För att citera min salig styvmorfar: ”These things are sent to try you”. Undrar när jag blir klar med den här typen av prövningar?

Jag har haft storstädning och ett välkommet avbrott. Mia är lojal.

Storstädning
Härligt. Biblioteket, baren, matsalen och salongen (allt i samma rum) är nystädade, golvet torkat i köket, rena mattor på golven och gungstolen har fått ett rent överdrag.

Vid nio-tiden i morse satte jag i gång. Halv sex i eftermiddags var jag klar. En dryg arbets­dag, men det var det värt. Nu behöver jag inte städa förrän till jul. 😉

Nån mattvätt hann jag inte med, det får bli i morgon. Den mattan har jag förresten rationaliserat bort efter min lilla ommöblering. Mest för att slippa lyfta på hurtsen och skrivbordet i fortsättningen.

Paus i arbetet
Medan jag dammsög i ”södra salongen” för att låna Filosofens uttryck, tyckte jag att det var nån som knackade på, men trodde jag hade hört fel när ingen kom in trots att jag ropade stig på.

Känslan att nån fanns i närheten kvarstod, så jag gick ut på trappan och upptäckte ett bekant ansikte. Trollkarlens kompis hade tagit sig en roddtur från Kulla-viken. En bra bit att ro.

Eftersom huset var upp och ner satt vi kvar ute på trappan och pokulerade en stund. Han bad om ursäkt att han störde i arbetet men jag försäkrade honom att det var ett välkommet avbrott.

När han var redo att ro tillbaka, följde jag honom ner till stranden och vinkade av honom. Det är inte så ofta mina besökare kommer sjövägen.

Lojal kisse
Efter städningen intog jag en enkel middag bestående av två knackkorvar och italiensk sallad. Och oj vad trött jag kände mig i hela kroppen så jag gick och la mig på sängen.

En stund senare väckte Mia mig, åt lite grann och kom och la sig hon också. Fast inte i sängen, hon parkerade sig på mattan framför kaminen. Där sov hon tills jag steg upp drygt en timme senare.

Sen ville hon ha mera mat och försvann ut. Förhoppningsvis betyder inte det att hon tänker vara ute senare än vanligt.

Epilog
Mia är en snäll och duktig kisse. Till 22-nyheterna var hon inne tillbaka.

Jag har fått veta vad tillsatsen heter, det ekar i köket, jag har ätit nyttigt och fryser om fötterna.

Zeoliter
Tack vare en insatt bloggläsare har jag fått veta att ”grumset” som blir kvar efter sköljvattnet när man tvättar är mjukgörare som heter zeoliter. Celluliter är jag välbekant med, men det här var nåt nytt.

Tydligen är zeoliterna miljövänliga(re) än fosfaterna, fast jag kan undra hur hälsosamma dom är? I Sydsvenskan fanns 2008 en artikel som belyser ämnet. Risk för klåda och damm enligt artikeln.

Varför i fridens namn måste man tillsätta mjukgörare över huvudtaget? Jag förutsätter att det gäller vattnet, annars är min konspirationsteori aktuell. Om man har kraftigt kalkhaltigt vatten måste det finnas andra, oskadliga ämnen som kan tillsättas separat? Vi som har mjukt vatten behöver det ju inte. Suck.

Ekande kök
Dom två största/längsta mattorna saknas i köket och det räcker tydligen för att det ska eka. Den längsta mattan hänger på tork och den största ligger i blöt. Sen är det faktiskt bara ett par till att skura så är jag klar för i år.

Tyvärr ser jag mig nödgad att torka golvet innan jag lägger på dom rena mattorna… Inte min favo­rit­syssla precis. Torkning för hand är det enda jag godkänner, även om jag fuskar nån enstaka gång.

Nyttig(?) lunch
Idag var jag tvungen att åka till posten/butiken och behövde egentligen inte handla mat, men kom hem med en del trots det. Bland annat kände jag mig sugen på grönsallad och beslöt variera min lunch. Antar min kropp har fått nog av fil och signalerar att den behöver andra ämnen och vitaminer också.

Det var ganska gott. Fast efter två timmar var jag hungrig igen. Tur att salladen räckte till två måltider. Som dessert fick jag kaffe och gräddwienerbröd, mums. Jättenyttigt för kärleks­hand­ta­gen. 😉

Kallt om fötterna
Fru grannen tittade in mitt på dagen och inledde med att påminna om att det nu är augusti. Säkert därför jag tycker att det känns kallt att gå barfota utomhus. Åtminstone om gräset ligger i skuggan. Jämfört med tidigare dagstemperaturer är värmeskillnaden stor.

Men, jag ger mig inte, jag vänjer mig nog. Med lite tur kan jag slippa slita på skoplaggen hela måna­den ut om jag håller mig i solen.

Vår lokala väderspåare i Dalsbruk påstår att ”det blir ostadigt i början på månaden, men värmen fortsätter. Ganska hård åska i medlet av månaden och någon kraftig regnskur. Mycket varmt sista dagarna i augusti.” Bortsett från åskan gillar jag den prognosen.

Jag har gått ner mig, delat på rester och drabbats av renlighetsiver. Mia har haft besök.

Vass- och lerdust
Igår fick jag för mig att jag skulle ta en dust med vassen. Så dags nu när som­maren snart är slut, men bättre sent än aldrig sägs det. I vanlig ordning utrustade jag mig med lilla lien och sommar-Croqsen. Det senare för att inte sjunka så långt ner i leran.

Vädret var idealiskt. Måttlig ostlig vind som lyckades hålla dom flesta bromsar, myggor och flugor borta och alldeles lagom varmt. Allt gick bra nästan ända till slutet. Plötsligt råkade jag trampa ner i mjuk lera som kändes bottenlös och kunde inte få loss dojan.

Vis av tidigare erfarenhet försökte jag lirka upp både sko och fot, men förlorade balansen när jag tog i och var tvungen att släppa taget om skon. Jag stod kvar på samma ställe för att om möjligt lokalisera den med handen, vattnet var så grumligt att jag inte kunde se bottnen. Ingen sko.

Den skolösa foten gled ner till ankeln i den svala och hala leran trots att jag försökte stöda mig på lien men jag stod ändå kvar för att vänta tills vattnet blev klarare. Mina Croqs är ju knallcerise, så jag borde kunna få syn på skon även om den var nerkörd i leran. Någon minut senare ploppade den upp alldeles av sig själv. Flytkraften överträffade lerans grepp.

Att stå till midjan i vatten och försöka balansera på ett ben för att få på sig en sko som flyter är inte lätt. Jag resignerade och vadade i land. Resten av arbetet genomfördes utan incidenter och resultatet blev finfint tycker jag.

Restmiddag
Sommargrannen psykologen kom roende från Hästholmen medan jag var kvar i stranden. Vi konsta­terade att vi båda hade matrester som måste ätas upp och kom överens om att äta dom i hop.

Runt sex-snåret dök hon upp med sina bidrag. Vi dukade upp ett stående bord och lassade på tall­rikarna som vi tog med oss ut på trappan i kvällssolen. Dom varma kvällarna är nästan det bästa med den här sommaren.

Vi satt kvar trots att det kom en åskskur, måhända beroende på att vi också hade inmundigat en del vär­man­de drycker. Det har också sin charm att sitta under tak men ändå vara ute i regnet.

Renlighetsiver
Ibland begriper jag mig inte riktigt på mig själv. Jag städar, putsar och fejar gärna på alla ställen utom inne i huset? Men idag tog jag mig i kragen och skurade mattan jag hade lagt i blöt igår. Det skedde förstås också utomhus.

Herr grannen aviserade för ett tag sen att det kunde bli aktuellt med en tur till sopstationen i början av augusti. När jag var klar med mattan och hade ätit min fil tog jag på mig arbetsshortsen och en smutsig överdel. Nu skulle jag sortera grovsoporna som jag har samlat ute i boden.

Det mesta var redan sorterat, men en del återstod. Nu är det ordning och reda. El och elektronik för sig, glas, målburkar och spillolja för sig, osv. Tre hela sopsäckar består av plastsopor. Visst är det lite skrämmande?

I ett hörn av boden fanns också en hel del som ska lämpas av. När jag hade flyttat prylarna till ”sopsäcksområdet” blev det plötsligt väldigt gott om plats. Nu kan jag komma åt allt jag behöver utan att flytta undan en massa grejer först.

Som avslutning ställde jag fram sandsäcken och saltet nära dörren. Snart nog är det dags för halka igen. Sen sopade jag golvet, vilket krävde andningsskydd konstaterade jag. Undrar när det sopades senast i den hör­nan?

Enda skadan jag ådrog mig var att höräfsan ramlade ner och träffade mig i huv’et – två gånger dessutom. Och givetvis vänd så att piggarna träffade hårbotten. Inte alls skönt kan jag meddela. Nu ska det bli desto skönare med en dusch!

Jag har fått min ramp, bärgat ved, utmanat elementen och dragit ur kontakterna igen.

Plåtleverans
Idag var det ”bara” 24,4 grader varmt på förmiddagen. Jag bestämde att sista veden skulle in idag, kosta vad det kosta ville.

Efter några lass ringde ”frun” på Västanfjärds mekaniska och undrade om jag var hemma. Hennes man skulle leverera plåten om en stund. Han var förstås välkommen, jag skulle definitivt inte förflytta mig nånstans.

Ett par lass senare dök han upp och lastade ur min fina ramp. Min första tanke när jag såg den var att den verkade kort, men när den väl kom på plats var den helt OK.

Vinkeljärnen såg helt annorlunda ut än jag hade föreställt mig, men jag är ju inte i metallbranschen. Om dom hade sagt att dom tänkte kantförstärka plåten hade jag kanske fattat. Hur som helst är rampen perfekt (med vedklabben som stöd) och klarade galant både min och leverantörens vikt.

Vedbärgning
Strax efter att ”plåtkillen” hade åkt, gav sommargrannen sig också av så jag kunde slänga av mig dom få plagg jag hade på mig. Värmen hade ökat. Strax efter två stod jag inte ut längre. 27,2 grader är över min värmegräns.

Arbetshandskarna var så blöta av svett att jag fick hänga dom på tork. Sen tog jag badhandduken och gick ner till stranden för att få mig ett svalkande dopp. Eller nåja, vattnet är fort­farande 25 grader varmt så värst svalkande är det inte. Jakob (som kastar kall sten 25.7) hade ingen chans i år.

På väg upp från stranden mötte jag bonuspappan. Han misstänkte att jag hade tagit en simtur. Han hade inget speciellt ärende sa han, men efter en stund kröp det fram att han hade det trots allt.

Tävling med elementen
När han hade gått, åt jag lunch. Fil och macka som vanligt. Under tiden hade solen gått i moln och det kändes så svalt att jag beslöt fortsätta med veden.

Framåt halv fem började mörka moln torna upp sig i öster och snart nog hörde jag första mullret. ”Nej, inte nu igen” sa jag högt. Jag fortsatte arbetet i förhoppning om att åskan skulle ta en annan väg.

En halv timme senare hade jag bara några stackars vedpinnar kvar, mullret hade tilltagit och det började regna. Jag plockade envist i hop resten av veden, slängde den i kärran och sprang in i vedlidret. Efter att ha räddat telefonen från mera blöta, kutade jag ner till trappan i hällande regn.

Mia jamade i högan sky när hon såg mig komma springande. Hon tror antagligen att jag tycker det är lika obehagligt att bli våt som hon. Stora, kalla droppar var det för all del, men det kändes rätt skönt på min varma och svettiga hud.

Så snart regnet hade upphört, krattade jag i hop skräpet efter veden, lastade högen på skottkärran och lämpade av högen på lämpligt ställe. Av vedhögen återstår nu bara en våt fläck. 🙂

Mera åska och regn
Ett par timmar senare kom åskan på att den hade glömt Udden. Den drog nu in västerifrån, närmade sig snabbt, slog antagligen ner nånstans och blev sen tvärtyst. En kort stund senare kom ytterligare en regnskur.

Åskmuller hörs fortfarande efter drygt en timme och mera regn får vi som bäst. Det kanske blir en uppesittarnatt? Jag kan inte slappna av nog för att sova när det åskar.

Jag har svalkat mig i matbutiken, ätit glass till lunch, lärt mig min läxa och varit på kaffekalas med Mia.

Svalt och skönt
Redan tio över tio i förmiddags visade termometern 26,8 grader och vinden var obefintlig. Framåt lunch behagade den röra på sig något, men inte tillräckligt för att svalka så jag beslöt att åka på uppköp innan Silverpilen blev stekhet.

I matbutiken var det härligt svalt. Dagens inköpslista var ovanligt kort men jag gjorde mig ingen brådska och hade gärna stått i kö den här gången.

Lunchglass
Av en före detta elev som jobbade i minicaféet utanför butiken köpte jag en boll glass. I Finland äter vi glassbollar i stället glasskulor för att det heter så på finska. Det fick bli dagens lunch.

Mera åska
Tillbaka på Udden kom jag fram till att det kändes outhärdligt att företa sig fysiska aktiviteter utom­hus men ville ändå gärna vistas ute, fast i skuggan förstås. Enligt dagens ÅU har medeltemperaturen sen i juni varit den högsta på 23 år och den här sommaren är en av dom fem varmaste på 50 år. I år kan vi alltså inte klaga på en ”dålig” sommar.

Jag la mig i hammocken och avnjöt min nyinköpta ”Soppa på en romppo” med underrubriken lustig­heter från Kimitonejden. Jag hade nog slumrat till en stund när Mia påkallade min upp­märk­samhet. Trots hettan hade hon fångat en näbbmus. Vi gick in för att hon skulle få mat och dryck och stannade inne en stund för att hon skulle få svalka sig.

När jag gick ut tillbaka kändes hettan ändå mer tryckande, 28,4 grader noterade jag, men efter ett tag började molnen dra i hop sig och det blåste upp som det gör före ”illväder”. Jag plockade in allt som inte behövde bli vått och tog in Mia igen.

Någon timme senare hördes det första mullret. Efter förra åskvädret har jag lärt mig min läxa. Ut med alla kontakter. Tretton stycken totalt.

Den här gången passerade åskvädret på något längre avstånd, men jag hann ändå bara räkna till två mellan blixt och muller vid ett par tillfällen. En fjuttliten regnskur fick vi också.

På kaffekalas med Mia
Medan åskan gick åt jag en lätt middag, slog in en present och gjorde mig i ordning för kaffekalaset jag var inbjuden till. Sommargrannen psykologen ville fira att huset är nymålat.

Åskan hade lyckligtvis gett sig av när det var dags att knalla i väg och det kändes betydligt svalare. Mia följde naturligtvis efter. Oavsett vad jag sa såg hon ut som om hon inte hörde ett smack och sprang i stället framför mig med ett kurrande läte. Till slut gav jag upp. Hon var ju välkänd i huset sen tidigare självsvåldiga besök och kommer väl överens med Kasper (hunden).

Hon fick finna sig i att stanna utomhus när jag gick in, men gjorde omgående sällskap då hon hörde oss ute. Kasper jagade sin boll och Mia jagade Kasper. Om hon kom för nära släppte han genast bollen och gick till sin matte. Det såg verkligen hejigt ut.

Hon gjorde också en tur upp på terrassen där vi drack kaffet, men nöjde sig med den kollen och gick sen ner och la sig i gräset. När gästerna började bryta upp var hon genast med på noterna och följde efter, men fick ge sig då hon såg att dom steg in i sina bilar.

Jag gick sist. Ett tag undrade jag om hon tänkte stanna kvar fast jag gick, men hon följde villigt med och sprang lika glatt hemåt som hon hade gjort på ditvägen. Jag börjar tro att hon var vallhund i sitt förra liv. 😀

Min blogg är inte som andras, jag har mejlat en statlig tjänsteman, luftvärmepumpen är som ny, hyacint och clematis blommar.

Konstig blogg
Alla bloggkolleger jag har bekantat mig med nöjer sig med korta, koncisa inlägg om ett eller ett fåtal ämnen. Så gör ju inte jag. Varje inlägg utgör en smärre roman om dagens händelser. Jag använder alltså bloggen som ett slags dagbok.

Av kommentarerna att döma är det OK så jag fortsätter att vara udda. Med ledning av ingressen och mellanrubrikerna kan man välja vad man vill läsa eller strunta helt i inlägget.

Bistert mejl
I dagens ÅU fanns ett uttalande av en statlig tjänsteman som fick mina nackhår att resa sig. Artikeln handlade om att glesbygdstrafikens busstrafik minskar med minst 500 turer per år, vilket betyder att en tredjedel av nuvarande turer har upphört om 20 år.

En representant för kommunikationsministeriet uttryckte sig på följande sätt: ”Alla kan inte få allt. Vill man bo i ödemarken så är det ett val man gjort.” Det fick mina nackhår att resa sig och inspirerade till ett personligt och glödande mejl till herrn i fråga.

Mitt mejl avslutades med: ”Jag är en av dem som är korkad nog att ha valt ‘att bo i ödemarken’ efter 40 år i olika städer för att jag värdesätter livskvalitén som jag får här och som jag vet att jag inte kan få i en stad. Ditt uttalande bekräftar att jag är en belastning och onödig extrakostnad för staten och att jag minsann inte ska förvänta mig att få full valuta för mina skattepengar. Eftersom jag är en av dem som betalar din lön kan jag tycka det är en minst sagt underlig inställning hos en offentlig tjänsteman.”

Enligt frånvarohanteraren är han tillbaka från sin semester den 8.8, så än så länge är han lyckligt ovetande om att nån som bor i ”ödemarken” är upprörd över hans uttalande.

Som ny
Idag lyckades jag få tag i leverantören till min luftvärmepump och kunde avboka den tekniker som jag tidigare hade sökt. Han var på jobb i närheten så han lovade komma till Udden redan på efter­mid­dagen. Strax efter kaffetid dök han och hans hjälpreda upp.

Jag slutar aldrig förvånas över män. Trots att jag förklarade att elektrikern var här i måndags och att jag har el fram till pumpen, måste allting kollas och kontrollmätas på nytt… Samtidigt har jag för­ståel­se för att man som fackman vill eliminera så många felkällor som möjligt innan man tar i sär an­lägg­ningen. Jag hade säkert agerat på samma sätt.

Nåväl, när det visade sig att elektrikern hade rätt, började den egentliga felsökningen. Jag misstänker att min leverantör redan hade räknat ut vad felet i så fall kunde bero på när han lossade skruvarna. Han verkade i alla fall väldigt målmedveten och frågade om jag hade ficklampa – pumpen befinner sig i ett mörkt hörn.

På nolltid pillade han ut säkringen som hade gått inne i pumpen. Att sätta dit en ny var krångligare om man inte tog loss mera prylar, men han fixade det efter ett par försök.

Sen drack vi kaffe och småpratade en liten stund. När jag frågade vad jag var skyldig fick jag inget vettigt svar, men till slut fick jag beskedet att beloppet var så litet så det inte går att fakturera. Jag insis­terade och påtalade att resan också kostar, men fick som svar: ”du kan ta det på garantin”. En kram fick han i alla fall som tack. En av dom gulligare leverantörerna således.

Hyacint och clematis
I påskas köpte jag en hyacint som jag påtade ner i jorden när det blev frostfritt. Nu blommar den, helt fantastiskt!

Tidigt i somras föll jag för en clematis och trodde knappt den skulle hinna slå ut innan sommaren var över, men idag fanns det två vinröda blommor på den, fler är på väg. Sånt gör mig glad och varm om hjärtat. 🙂

Jag har en konspirationsteori och har räddat snoken, utvärderat yxor och omplanterat julrosen.

Konspirationsteori
För flera år sen köpte jag 10 kg tvättmedel av herr grannen junior. Om jag minns rätt skulle alla elever redan i första klass sälja nåt för att samla in pengar till va-de-nu-var.

Varje gång jag tvättar förundras jag över ”avfallet”. Till saken hör att tvättvattnet först rinner ut på duschgolvet innan det går ner i avloppet. Kvar blir en beläggning som närmast känns och ser ut som kalkrester eller sånt där vitt ”grus” som brukar ligga längst ner i fickorna på nya, förtvättade jeans.

Kalk kan det omöjligt vara frågan om. Jag tvättar med sjövatten, vilket betyder att vattnet är väldigt mjukt. Frågan är då vad resterna består av?

Min teori är att tvättmedelstillverkaren samarbetar med kon­fek­tions­indu­strin. Man tillsätter eller blan­dar i nåt i tvättmedlet som sliter på kläderna så att vi ska tvingas köpa nytt oftare. Jag vet att det låter knäppt men det skulle inte förvåna mig om det var så.

Snoken med flera liv
I ett tidigare inlägg berättade jag om Mias snokjakt. Idag var det dags igen. När jag kom in i köket registrerade jag nåt konstigt till höger i synfältet och hajade till. På mattan framför diskbänken låg en orm hoprullad.

Mia puttade till den med tassen men den såg inte ut att röra sig. Sen förra gången vet jag att ormar är bra på att spela döda så jag gick ut för att hämta en käpp och ett tvättfat för att förflytta den i. Oavsett om den var död eller inte skulle den ut tillbaka. Jag kunde inte se huv’et så jag var inte helt säker på vilket slags orm jag hade att göra med.

Den reagerade inte på att bli lyft, utan behöll samma form som när jag hittade den, men när den väl kom ner i tvättfatet undrade den förstås över den nya lukten och vädrade med tungan. Alltså var den inte ett dugg död.

Jag såg också tydligt dom gula fläckarna på huv’et och antog att det var samma snok som jag redan har räddat en gång. Den såg inte ut att känna igen mig och sa inte hej eller så, men blicken var liksom bekant tyckte jag. När Mia var utom syn- och hörhåll gick jag ut med fatet och hällde ner reprissnoken i lång­gräset. ”Tack och hej” sa den alldeles tydligt när den ormade sig i väg. 😉

Yxutvärdering
Nästan alla jag pratar med undrar om jag har fått in veden än. Det börjar nästan bli lite pinsamt att svara nej. Jag har avstått flera dagar på grund av hettan och tack vare åskregnen har jag kunnat skylla på att veden behöver torka upp.

Idag tvingade jag mig att minska på högen, mycket beroende på att händige släktingen ville ha en utvärdering av nya yxan kontra den gamla som han har vässat. Efter två lass hade jag ingen lust längre och la av men jag hann i alla fall med en yxutvärdering.

När det gäller klyvförmågan är dom nästan lika bra, men den nya yxan vinner på att jag får större slagkraft tack vare tyngden och längden på skaftet. Den kräver helt klart mindre energi.

Omplantering
Igår fick ett par blommor ny jord och större kruka. Idag förbarmade jag mig över julrosen jag fick av min före detta granne i julas.

Den är lika fin som när jag fick den och har fått många nya blad så den håller säkert över en jul till, tack igen!

Det är surt att administrera fel, jag har fått socker och salt i såren och sett nåt sött. Mias dygn har varit likartat.

Internetförbindelse
Före nio i morse blev jag uppringd av en jättestressad kille på Kimito Telefon. Under ett av mina uppring­nings­försök i lördags fick jag faktiskt prata med en telefonsvarare och kunde lite surt avsluta felanmälan med att jag var anträff­bar på telefon också lördagar och söndagar.

Problemet med min internetförbindelse konstaterades bero på felkonfigurering av modemet. KiT tillämpar VPI = 0 och VCI = 100, medan modemet hade VCI-värde 35. Efter omkonfigurering och omstart av datorn kunde jag läsa mejl och surfa så mycket jag ville.

Surt är fortfarande att modemet tappar den nya inställningen varje gång datorn går ner i viloläge eller vid omstart. Än så länge har jag inte fått nån förklaring till varför eller hur jag ska åtgärda det.

Elkoll
Ca 9.30 dök El-Tigern upp som överenskommet. Jag svängde in igår kväll när jag var på väg hem och frågade lite försiktigt om jag kunde få besvära honom med en snabbkoll av luftvärmepumpen. Möjligen var den död på grund av elfel trodde jag.

Han konstaterade så småningom att det finns el in till pumpen men åtog sig inte att felsöka den, vilket jag heller inte hade förväntat mig. Resten av förmiddagen och lunchen gick åt till att få tag på tekniker och/eller anmäla återstående fel.

Socker och salt i såren
På eftermiddagen ringde teknikern på ZasData. Han talade om att systemdisken tack och lov var OK, men att den andra disken verkar förorsaka fel i BIOS, att USB-portarna var trasiga(!?) och att han tänkte byta moderkortet om det var OK? Hjälp vad trött jag blir.

Sötaste sött
I eftermiddags kom fru grannen på ”indrivningsbesök”. Jag skulle betala hyran för Solbacka till henne. Hon berättade att det just nu fanns två små kattungar att beskåda hos henne om jag så ville. Efter viss tveksamhet lät jag mig övertalas. Risken med att se dom är att jag får för mig att jag kanske behöver en katt till.

Mimmi (till vänster i bild) och Musse var precis så söta och gulliga som små kattungar är. Jag störde dom i middagsvilan men dom ställde snällt upp på fotografering. Mimmi var lite mer tillbakadragen, men Musse tyckte det var helt OK att jag tafsade på honom.

Mias fadäs
Igår kväll kom Mia in med en skogsmus som hon i vanlig ordning släppte ner på köksgolvet. En ytterligt pigg liten rackare som ögonaböj gömde sig under köksspisen. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa Mia att skrämma fram den men misslyckades.

På morgonsidan av natten vaknade jag av oljud och muspip och förutsatte att bytet hade mött sitt öde. Men nej, musen hittade ett nytt gömställe under kaminen i sovrummet. Där har den hållit till hela dagen medan Mia har vaktat mer eller mindre troget.

Troligen drev hunger och/eller törst fram den till slut medan jag var ute. När jag kom in i köket lekte Mia med den för fullt. Givetvis på min nyskurade matta.

Stackar’n var redan halvdöd och gav en kort stund senare upp andan helt för att slutligen bli Mias middag. Inte ens gallan blev kvar så jag undrar hur hon mår i morgon?