Igår kväll trevade jag mig fram i mörker, i kväll följde stjärnorna mig hem men övergav mig vid ytterdörren.

Oväntat mörkt
Igår kväll var jag bjuden på middag hos herr och fru grannen. Det var på juniors initiativ stod det i inbjudan jag fick via chatten. Han är ju för gullig den unge mannen.

Runt bordet bänkade sig ett halvdussin hungriga individer för att smörja kråset. Antalet rätter gjorde att upp­lägg­nings­faten knappt fick plats.

Efter mat, prat och kaffe med konjakskaka tittade jag på klockan. Det var snart dags för Mia att göra kväll så jag tackade för mig och styrde stegen hemåt. Snabbaste vägen var stigen förbi sommar­grannens hus. Trodde jag.

Men oj vad mörkt och vilken smal stig! Jag hade inte tänkt på att jag kunde behöva ficklampa på hem­vägen. Hade jag gått den långa vägen hade jag varit hemma dubbelt så fort i stället för att treva mig fram och försöka gissa var stigen gick.

Så småningom såg jag silhuetten av uthuset och anmälde min ankomst genom att locka på Mia. Ingen kisse syntes eller hördes, men framme vid trappan uppfattade jag hennes vita bröstspegel. Där satt hon snällt och väntade min rara kisse. 🙂

Stjärneskort
Idag var jag bjuden på eftermiddagskaffe klockan fem. Den här gången skulle jag ta sjövägen hade jag bestämt. Gårdagens rekordvärme var ett minne blott, men det kändes skönt att få sträcka på ”årmusklerna” i eftermiddagssolen.

Jag hade räknat med att vara hemma innan mörkret föll, men tiden bara försvann på nåt konstigt sätt. När jag äntligen var på hemväg behövdes redan ficklampa. Nån sån hade jag inte tagit med mig den här gången heller så jag fick be om ljuseskort till stranden.

Väl ute på sjön njöt jag i fulla drag. Det är magiskt att ro i mörker. Sjön låg spegelblank, ovanför mig var himlen stjärnbeströdd och det enda som hördes var mina årtag och bogsvallet. Förutom gnisslet från årtullarna, vilket störde idyllen högst påtagligt, men jag hade ingen lust att blöta händerna.

Stjärnorna följde mig hela vägen hem, jag tog i land vid rätt brygga och hittade fram till ytterdörren utan problem. Så snart jag nådde trappan kom Mia springande och sa nåt som jag uppfattade lätt anklagande.

Fel på låset?
Jag plockade fram nyckeln och lyckades hitta låset efter lite fumlande, men hur jag än bar mig åt fick jag inte in nyckeln. Mysko?

Efter flera misslyckade försök kom jag fram till att det satt en nyckel på insidan som hindrade mig. Men det var ju helt omöjligt!? Vem skulle ha nyckel till mitt hus, gå in och låsa ut mig?

Mia jamade vid det laget uppfodrande inne i verandan. Hon har ju egen ingång som inte kräver nyckel. Dessutom ser hon väsentligt mycket bättre än jag i mörker. Men låsa upp inifrån kan hon förstås inte.

För att kolla om det omöjliga verkligen var möjligt använde jag mobilens displaybelysning som lampa. Så klart satt det ingen nyckel på insidan. Ljuset föll också på nyckeln jag höll i handen. Den var felvänd.

Oavsett vilken tidpunkt jag går på visit ska jag i fortsättningen ta med mig ficklampan!

Den här gången var ”fångenskapen” självvald. Tvättkorgen är alltid populär.

Jag har insett min begränsning(!) och har en sida kvar.

Insikt
Idag hade jag lovat hjälpa min ryska bekant med att ta bort stygnen från såret på hennes kisse. Utrustad med ett dynvar (örngott) och en nagelsax åkte jag i väg på eftermiddagen.

Eftersom mitt desinficeringsmedel var flera år för gammalt, gick jag in på apoteket och köpte nytt. Jag hade dessutom glömt att ta med mig en pincett så en sån köpte jag också.

Som alltid, bjöds jag på kaffe när jag kom. Sen var det dags. Vi hjälptes åt att få ner kissen i dynvaret och såg till att det skadade benet stack ut genom hålet som jag hade klippt till i hörnet. Jag föreslog att matte skulle hålla kissen. I fall jag gjorde illa henne, skulle matte inte associeras med smärtan.

Hur jag än tittade hittade jag inga stygn – bara en blå trådända. Jag förstod att resten av den blå tråden låg inbäddad i hud, men hittade ändå inga stygn att klippa av. Då bad jag matte ta vid. Hon hade ju sett såret och stygnen på ett tidigare stadium. Men hon var lika hjälplös som jag och såg heller inget.

Vi kom överens om att veterinären får ta vid. Hon vet ju var och hur hon har lagt stygnen. Om inte smådjurskliniken i Brusaby hade varit stängd på fredagar hade vi tänkt anlita en djursjukvårdare på veterinärens tidigare inrådan, men tyvärr hade dom redan stängt för dagen när vi insåg hjälpbehovet.

Jag ringde veterinären, förklarade läget och fick tid till kl 8.30 i morgon. Med det var både matte och jag nöjda. Säkert kissen också. Sen var frågan om mattes man var villig att skjutsa henne? Innan jag åkte, frågade jag honom om han åker eller om han vill att jag ska åka? Han skulle se till att hon fick skjuts lovade han.

Det var första och sista gången jag lovade bistå vid ett ”medicinskt” ingrepp.

En sida kvar
När jag kom hem tog jag i tu med nästa ogjorda ärende, produktkatalogen. Jag skrev in och mon­te­rade bilderna på dom sista åtta artiklarna på sidan 12 och gjorde klar sidan 13. Nu återstår bara en sida och 24 bilder!

Det ska jag fixa i morgon och skicka den senare hälften av sidorna för korrekturläsning. Efter det behöver jag bara göra önskade ändringar och justera sidlängderna. Härligt.