Den 25.9.2025 slapp Mia alla sina plågor. Dagen därpå begravde vi henne på tomten. Dryga femton år gammal hann hon bli. Jag blev hennes matte på hösten 2010 och sen dess har vi bott ihop.
Hösten 2016 flyttade Husse in. I början var hon lite avvaktande, men han vann snart hennes gillande.
Tack vare henne har jag lärt mig skilja på olika sorters möss, känna igen en sork som är i nöd och hur tassarna på mullvaden ser ut. Hon var en flitig jägare så länge hon orkade.
Hon var det käraste jag hade, så saknaden är stor. Sorgen känns inte så tung för att jag vet att hon nu har det bra. Men visst är det tomt och tyst.
I kärleksfullt minne bevarad
Matte & Husse
Uddmors betraktelser 
Det är tufft att låta en familjemedlem somna in. Vi har ju hundar och kommer alltid att ha det. Eftersom vi alltid tar hand om rescuehundar så har vi alltid tagit hem en ny då en fått somna in. Framöver kommer vi att ta hand om äldre hundar så de får fina sista år.
GillaGillad av 1 person
Alltid svårt när den här dagen kommer … men skönt att veta att de har det bra när de fått somna in. Saknaden efter en kär familjemedlem försvinner aldrig helt, men blir lite mindre påtaglig med tiden.
Kram
GillaGillad av 1 person
❤ ❤ ❤
GillaGillad av 1 person
Beklagar sorgen, det blir så tomt! Kanske kan ni erbjuda ett hem åt en ny liten kisse längre fram? Jag saknar Daniel, min vovve som gick bort för 1½ år sedan otroligt mycket, den saknaden går aldrig ur. Det är en ynnest att få och ge kärlek till ett djur…
GillaGilla
Tack för omtanken. Nej ingen ny kisse, jag vill inte att mitt husdjur överlever mig. Då oroar jag mig bara för vad som händer med henne efter min död. Ja, saknaden kommer antagligen alltid att finnas kvar.
GillaGilla