Nu kan det få regna bäst det vill … Veden är under tak sen i går och i tisdags fick vi hjälp med att dra upp båten på land. De senaste dagarnas sommarvärme är på väg bort och hösten gör obönhörligen sitt intåg.

För ett par dar sen beslöt den ena sadelarmen till glasögonen gå av. Glasögonen hölls fortfarande på, men den vassa metallkanten skavde förstås så att jag fick sår på näsan.

Jag åtgärdade först med häftmassa på ytan, men det var ingen lyckad lösning. Just nu har jag ett miniplåster på såret, så det känns ganska OK trots att den vassa kanten ligger på.

På vår ö finns ingen optiker längre, så det måste bli en tur till Bjärnå på måndag – nästan 100 km t/r. Troligen går det inte heller att reparera skadan kan jag tänka mig. Om det inte mot förmodan går att löda fast en ny sadelhållare?

Jag har haft samma glasögon sen 2006 och sadelhållaren har justerats ett par gånger, så jag är inte förvånad över att den gav upp. Några nya glasögon har jag inte tänkt mig, inte förrän ögonläkaren ordinerar det.

Sen kanske 20 år har jag haft en liten brun blaffa på vaden. Den har ändrat färg och form med åren, så nu fick jag för mig att kolla upp den. En annan hudförändring som sitter på sidan av axeln har dykt upp senare och påminner om en vårta, den ville jag också kolla.

Hört talas om seborroisk keratos (mjällvårta)? Vid dagens besök hos en sjukskötare konstaterade hon att det är såna jag har. Helt ofarliga påpekade hon.

Hon undersökte också mina öron som kliar då och då. Enligt tidigare besked (på apoteket) beror det på hörselgångseksem, så det har jag behandlat vid behov, men kliandet återkommer efter ett tag.

Enligt sjukskötaren ser hörselgången på vänster öra fin ut, nåt eksem hittade hon inte. Det högra örat var däremot fullt med vax konstaterade hon. Men vaxlösande medel torde lösa det problemet. Varför öronen kliar kunde hon inte förklara, så det får jag fortsätta leva med.

Det är alltså inga – åtminstone inga fysiska – fel på mig, bara på glasögonen. 😊