I dag blev jag tvungen att bita i det sura äpplet – åldern tar ut sin rätt. Jag fick för mig att jag fortfarande har samma förmåga som jag hade för snart tio år sen.

Förr i världen kunde jag minsann stå ute i vattnet och kapa vass. Jag kunde ta mig så långt ut att vattnet nådde över rumpan. Men den tiden är förbi insåg jag.

Jag rustade mig i stövlar med så höga skaft att jag kunde få tag i dom ännu när jag sjunkit ner i dyn och foten fastnat. Att stövlarna fylldes med vatten var jag förstås beredd på.

Försedd med häcksaxen steg jag ner i strandskvalpet och påbörjade vassklippningen. Men varje gång jag skulle förflytta mig kände jag att balansen inte är vad den har varit. Det blev kanske ett tjugotal vasstrån, sen gav jag upp.

Vi har ju en vasslie med långt skaft som kan användas när man står i båten, så om jag får för mig att fortsätta övningarna är det den som gäller. Återstår att se om inspirationen infinner sig. 😊