Jag är inne i en läsperiod som består av självupplevda berättelser om barn och unga som farit fruktansvärt illa. Det känns fullständigt ofattbart att föräldrar kan behandla sina barn så brutalt. 😥
Den första boken, Bilden av pappa, har jag läst tidigare, men hade glömt vad den handlade om så jag läste om den. Att ha en far som är pedofil och en mor som inte bryr sig gör systrarnas liv till en mardröm.
Nästa bok, 3096 dagar, handlar om en 10-årig flicka som blir kidnappad och inlåst i en källare. Förövaren misshandlar henne både fysiskt och psykiskt tills hon äntligen lyckas fly efter åtta år.
Just nu läser jag Ungen som beskriver författarens oerhört tragiska uppväxt. Båda föräldrar misshandlar honom svårt och han blir mobbad i skolan.
Sen återstår att läsa Bakom stängda dörrar som utspelas i Sverige. Pappan våldtar sin 14-åriga dotter, vilket resulterar i att hon föder två barn.
Tidigare har jag läst Pojken som kallades det, som också beskriver en fasansfull uppväxt. Författaren Dave Pelzer har skrivit en fristående fortsättning med titeln Pojken som inte fanns där vi får följa hans öden i olika fosterhem och hans liv som vuxen.
Psykisk sjukdom och/eller drogberoende är oftast orsaken till att barnen misshandlas, men om bara pappan eller mamman är förövare kan jag undra varför makan eller maken inte ingriper?
Och så kan jag undra hur de sociala myndigheterna fungerar? Eller inte fungerar rättare sagt. Jag förstår att steget är långt till ett omhändertagande, men i samtliga fall ovan framgår att deras agerande brister på alla punkter. ☹
Uddmors betraktelser 
Otroligt att föräldrar kan behandla sina barn på det sättet.
Jag vill rekommendera ”Färskt vatten till blommorna” av Valerie Perrin, kanske inte vad man brukar läsa eller
”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens
Böcker om flickor som växer upp oälskade och bortstötta.
GillaGillad av 1 person
Tack för tipset! Där kräftorna sjunger har jag läst och gillade. 🙂
GillaGillad av 1 person
Jag har blivit på tok för vek med åren, fixar inte längre att varken läsa eller se filmer med dylikt innehåll. Det betyder inte att jag förtränger verkligheten men jag mår så dåligt av att läsa sånt så jag låter bli. Pojken som kallades Det har jag faktiskt läst, men det var säker 20-30 år sedan. En grym berättelse. Nu tycker jag du ska ta dig an lite sommarglad läsning också så du inte helt deppar ihop!
GillaGilla
Ja, nu ska jag byte genre. 🙂
GillaGillad av 1 person
Oerhört smärtsamt att läsa dessa böcker.
Jag har en vänrelation med en kvinna sedan i över 60. Det är inte förrens under senare år hon yppat lite om sina barn och ungdomsår. Men med åldern så fattade hon ett beslut för att teckna vad hon gick igenom OCH hur hon klarade att komma ut på andra sidan s.a.s. Hon hade grubblat över vilken titel boken skulle få och hon vaknade en natt med en dröm där och upplevde en händelse som hennes pappa sa när hon var väldigt liten. ”Vad ska det bli av den jävla ungen”.
Tror att jag bloggade om detta för ungefär ett år sedan.
Och det är bra att ha den förmågan att kunna skriva av sig, för det är att betrakta som fakta så länge man lever.
Go kväll 🙂
GillaGilla
Känner igen titeln. Ja, att skriva kan vara ett bra sätt att orka ta itu med sina demoner.
GillaGillad av 1 person