När man bor i ett gammal hus på landsbygden blir arbetsuppgifterna förstås annorlunda än om man bor i tätort. Men hellre det än att bo med grannar tätt inpå!

I dag var vedkorgarna tomma och vedlådan höll på att sina, Mias toabehållare och asklådan i köks­spisen krävde tömning liksom slaskhinken. En vattendunk behövde fyllas på.

Eftersom framkomligheten till vedlidret har varit begränsad i flera dar på grund av snö, har jag dragit mig för vedhämtningen. Förhoppningen var att stigen skulle töa fram, men i stället har vi fått och får som bäst mera snö.

När jag försökte mig på att skotta stötte jag på patrull. Skaren var stenhård eftersom vi haft minus­grader nattetid. Den första drivan tog jag mig ändå igenom, men sen beslöt jag mig för ett experiment. Delvis för att skona ryggen, delvis på grund av (medfödd) lättja.

Eftersom stigen har en hyfsat brant lutning bestämde jag mig för att dra ner pirran när den var lastad med vedkorgen. Att skuffa den gick nämligen inte. Och si, det fungerade trots visst motstånd då hjulen sjönk ner genom skaren.

Andra turen gick redan lättare eftersom jag kunde hålla mig i uppkörda spår. Så nu är vedlådan fylld och det finns två fyllda vedbärare med köksved. Ved till kakelugnen fanns sen tidigare.

Resten av uppgifterna är också verkställda. Nu återstår bara att hämta potatis från källaren. Det glömde jag nämligen kom jag på när jag redan hade skakat av mig snön och fått av mig stövlarna.

Men tack vare den dryga ärtsoppan kan jag göra det i morgon i stället. Pro­krastine­ring kallas det. 😀