I dag värmde solen skönt så jag beslöt att ta en ”terrängpromenad”.  Men först hissade jag vimpeln. I regel brukar den hissas så snart vi fått sommartid, men bättre sent än aldrig.

Målet för promenaden var att ta reda på om blåsipporna slagit ut. Det har dom kunde jag belåtet konstatera.

Scillan står i knopp sen ett bra tag och krokusen blommar för fullt. Nu går det undan.

Jag hittade också de första små bladen av gullviva, men dom behöver mera tid på sig. Detsamma gäller vitsipporna, av dom syntes inget än så länge. Eller så har dom kanske slutat växa där jag spanade?

Vid grannens garagevägg växer tulpaner, snödroppar och krokus. Inne i krokusarna upptäckte jag två humlor, så nu kan man börja kratta. Jag har läst att man ska låta bli tills humlorna vaknat för de ligger under löv och gräs vintertid.

På Udden blir dock första uppgiften att ta rätt på alla nerfallna kvistar från eken. Dom blir fler för varje år har jag konstaterat. Det är ju inte så underligt, eken är säkerligen drygt hundra år gammal.

Från blåsippsfyndet tog jag mig över tomtgränsen mot stora backen och kravlade mig mödosamt upp på vägen. Vägkanterna är nämligen hiskligt branta där. Crocs var verkligen inte lämpligaste sko­plaggen insåg jag, men skam den som ger sig.

Anledningen till att jag ville ta mig upp på vägen var att det växer ett par små tibastbuskar vid väg­kanten. Dom kanske blommade tänkte jag mig.

Den gymnastikövningen kunde jag gott ha besparat mig. Jag hittade varken buskar eller blommor. Risken är stor att vår vägmästare har kapat dom i samband med vägslåttern. Lyckligtvis vet jag var det växer fler, så det är bara att knalla i väg en bit längs byvägen. 😊