Av biopsin som togs 1.8 (se inlägg samma dag) bidde inget. Patologen hittade bara blod i provet. Jag börjar tycka synd om honom/henne. Nu har man beslutat att strålbehandla armhålan också i samband med bröstet för säkerhets skull.

I dag träffade jag onkologen. En ung dam som såg ut som om hon nyligen blivit konfirmerad om jag får lov att överdriva lite. Hon konstaterade att labproven var bra, lyssnade på lungor och hjärta och ”beundrade” ärret på bröstet.

Hon gjorde (förstås) sitt bästa för att sälja in cellgiftsbehandling, men jag tackade nej lika bestämt som för tre år sen. Eftersom min cancerform är HER2-negativ klarar jag mig utan enligt en artikel publicerad redan 2018.

”Cytostatika kan inte skilja tillräckligt bra på cancerceller och normala, snabbväxande celler. Cancerbehandling med cytostatika skadar därför också oftast en del av de normala cellerna i till exempel benmärg, hår och slemhinnor. Det kan medföra biverkningar såsom sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär.”
Källa: Cancerfonden

Däremot tackade jag snällt ja till strålbehandling och till hormonpiller den här gången. Jag prövar en annan sort (Anastrozole) än de jag testade för tre år sen. Förhoppningsvis är biverkningarna lindrigare, men risken för benskörhet finns här också. Kalktabletter med D-vitamin ska därför tas i förebyggande syfte.

Antalet stråldoser blir det samma som för tre år sen, dvs 15. Alltså en tur-returresa till Åbo (ca 172 km) alla vardagar i tre veckors tid. Jag står nu i kö för att få tidsplanen.

Jag kan inte låta bli att misstänka att det här var på gång redan vid den första upptäckten … Vid ultra­ljuds­under­sökningen påpekade läkaren nämligen att hon såg förändringar också i det andra bröstet. Föränd­ringarna kanske har ”gottat till sig” till cancertumörer under dom här åren?