Inför årskontrollen den 17.4 på ÅUCS’ cancerklinik, beordrades jag på labprov den 4.4, respektive mammografi och ultraljud den 11.5 efter läkarbesöket. Tre små misstänkta knölar upptäcktes i det friska bröstet och det togs vävnadsprov.

Den 8.6 ringde en dam med dåliga nyheter – knölarna var elakartade, dvs jag har cancer igen. Den 16.6 blev jag aviserad om tid för magnet­röntgen den 20.6 och i går var jag kallad till möte med kirurgen.

Det visade sig vara samma kirurg som 2020. En käck kvinna som på min begäran dels visade ett par bilder från magnetröntgen, dels informerade om kommande ingrepp, också den här gången i form av dagkirurgi. Det innebär att jag får behålla en del av bröstet.

En ung, nervös sjukskötare gav mig en bunt med skriftlig information som avslutning. Bland den till största delen bekanta informationen fanns tidtabell för de slutliga åtgärderna före operationen som går av stapeln den 6.7 kl 7.15.

Dagen före operationen utförs scintigrafi (injicering av radioaktiv isotop) av lymfkörteln (portvaktskörteln) i armhålan kl 10.15 för att kontrollera om cancern spritt sig till den. Kl 11.50 ska jag infinna mig på labbet och 13.00 kontrolleras resultatet av isotopundersökningen.

Det innebär besök på Fyrsjukhuset, T-sjukhuset, respektive U-sjukhuset. Operationen görs på A-sjukhuset, så jag tror att jag har tillfälle att besöka samtliga enheter som tillhör ÅUCS i Åbo. 😀

I morgon ringer en sjukskötare med information och handledning inför operationen. I och med dagkirurgi betyder det att jag får komma hem på eftermiddagen enligt kirurgen, vilket är skönt. I egenskap av närmaste anhörig blir Husse tvungen att hämta mig eftersom jag inte får åka ensam.

Kirurgen nämnde också att jag hade blivit sjukskriven i tre veckor om jag haft anställning och att jag ska undvika fysisk ansträngning under den tiden. ”Inget skogsarbete” skojade hon. I informationen jag fick med mig står detaljerade anvisningar.

Hon påpekade vidare att jag den här gången bör följa medicinråden. Jag kunde inte låta bli att berätta om en god vän som trots cytostatika, strålning och hormonmedicin återfått sin cancer, men hon menade att det aldrig finns några garantier. Och det gör det förstås inte.

2020 nämnde hon att cellgift inte är absolut nödvändigt när det gäller den här formen av bröstcancer, vilket jag tog fasta på. Hormonmedicinen som ska tas i fem år tog jag bara en kort tid på grund av biverkningarna, men det kanske finns nåt nytt preparat med färre biverkningar?

I annat fall föredrar jag ändå Tamofen även om klimakteriebsvären och risken för torra slemhinnor ökar: ”Läkemedel som innehåller det verksamma ämnet tamoxifen fäster på cancercellens östrogenreceptorer och blockerar effekten av det östrogen du har i kroppen. Då hindras cancercellerna från att växa och föröka sig. Läkemedel med tamoxifen minskar risken för benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar.”