Igår kväll trevade jag mig fram i mörker, i kväll följde stjärnorna mig hem men övergav mig vid ytterdörren.

Oväntat mörkt
Igår kväll var jag bjuden på middag hos herr och fru grannen. Det var på juniors initiativ stod det i inbjudan jag fick via chatten. Han är ju för gullig den unge mannen.

Runt bordet bänkade sig ett halvdussin hungriga individer för att smörja kråset. Antalet rätter gjorde att upp­lägg­nings­faten knappt fick plats.

Efter mat, prat och kaffe med konjakskaka tittade jag på klockan. Det var snart dags för Mia att göra kväll så jag tackade för mig och styrde stegen hemåt. Snabbaste vägen var stigen förbi sommar­grannens hus. Trodde jag.

Men oj vad mörkt och vilken smal stig! Jag hade inte tänkt på att jag kunde behöva ficklampa på hem­vägen. Hade jag gått den långa vägen hade jag varit hemma dubbelt så fort i stället för att treva mig fram och försöka gissa var stigen gick.

Så småningom såg jag silhuetten av uthuset och anmälde min ankomst genom att locka på Mia. Ingen kisse syntes eller hördes, men framme vid trappan uppfattade jag hennes vita bröstspegel. Där satt hon snällt och väntade min rara kisse. 🙂

Stjärneskort
Idag var jag bjuden på eftermiddagskaffe klockan fem. Den här gången skulle jag ta sjövägen hade jag bestämt. Gårdagens rekordvärme var ett minne blott, men det kändes skönt att få sträcka på ”årmusklerna” i eftermiddagssolen.

Jag hade räknat med att vara hemma innan mörkret föll, men tiden bara försvann på nåt konstigt sätt. När jag äntligen var på hemväg behövdes redan ficklampa. Nån sån hade jag inte tagit med mig den här gången heller så jag fick be om ljuseskort till stranden.

Väl ute på sjön njöt jag i fulla drag. Det är magiskt att ro i mörker. Sjön låg spegelblank, ovanför mig var himlen stjärnbeströdd och det enda som hördes var mina årtag och bogsvallet. Förutom gnisslet från årtullarna, vilket störde idyllen högst påtagligt, men jag hade ingen lust att blöta händerna.

Stjärnorna följde mig hela vägen hem, jag tog i land vid rätt brygga och hittade fram till ytterdörren utan problem. Så snart jag nådde trappan kom Mia springande och sa nåt som jag uppfattade lätt anklagande.

Fel på låset?
Jag plockade fram nyckeln och lyckades hitta låset efter lite fumlande, men hur jag än bar mig åt fick jag inte in nyckeln. Mysko?

Efter flera misslyckade försök kom jag fram till att det satt en nyckel på insidan som hindrade mig. Men det var ju helt omöjligt!? Vem skulle ha nyckel till mitt hus, gå in och låsa ut mig?

Mia jamade vid det laget uppfodrande inne i verandan. Hon har ju egen ingång som inte kräver nyckel. Dessutom ser hon väsentligt mycket bättre än jag i mörker. Men låsa upp inifrån kan hon förstås inte.

För att kolla om det omöjliga verkligen var möjligt använde jag mobilens displaybelysning som lampa. Så klart satt det ingen nyckel på insidan. Ljuset föll också på nyckeln jag höll i handen. Den var felvänd.

Oavsett vilken tidpunkt jag går på visit ska jag i fortsättningen ta med mig ficklampan!