Blogginläggen har återuppstått, jag har drabbats av läckage och har en inneboende i Silverpilen.

Återskapad blogg
Idag på förmiddagen fick jag ett både glädjande och sorgligt meddelande från bloggsupporten: ”Hej, jag har återställt din blogg och reparerat felet så långt det är möjligt.
Det finns ingen klar bild av vad som hänt eller varför, men jag var tvungen att spara ned hela den gamla bloggen och återskapa allt från början. Jag beklagar om några inlägg eller någon bild eventuellt fallit bort.”

Jag loggade in omgående, hittade ett par testinlägg och konstaterade att den högra panelen var renons på innehåll. Alla s k widgets som jag har petat dit måste alltså skapas på nytt. Det betyder att ordning och innehåll troligen kommer att skilja sig från tidigare. Jag har glömt hur designen såg ut fast jag har sett sidan ett otal gånger.

Förhoppningsvis minns inte mina läsare heller vad och exakt i vilken ordning allting låg, men nu är bloggen i alla fall ”back in business”. Åtminstone till nästa incident. Det är en nackdel med datorer som man får vänja sig vid.

Vis av tidigare erfarenhet skriver jag och sparar inläggen i min egen dator innan jag kopierar och klistrar in dom på bloggen. För varje inlägg noterar jag vilka bilder jag har använt och sparar dom i en egen mapp.

Det visade sig vara väldigt klokt den här gången. Inläggen efter den 28.9 hade försvunnit liksom till­hörande bilder, men tack vare att materialet fanns i min dator kunde jag snabbt och elegant publicera dom på nytt. 🙂

Läckage
Den senaste tidens regn har satt sina spår på dasset. Bräderna på insidan av taket runt venti­la­tions­röret och ett hörn på golvet är dyblöta märkte jag idag.

Jag mejlade omgående till snickaren som lovade dyka upp i slutet av veckan. Skönt. Dasset ska ju hålla åtminstone under min livstid har jag räknat med.

Det här är spindeln som bor i badrummet

Inneboende
Vid två-tiden i eftermiddags var det dags för avfärd till kursen så jag klev jag in i Silverpilen och strök bort spindelväven från ratten. Det bor nämligen en spindel i Silverpilen (också) sen ett tag tillbaka.

Första delen av vägen satt den i vindrutans överkant, sen såg jag den i backspegeln hängande från taket bakom mig. Frågan är hur den ska överleva? I bilen kan det väl inte finnas speciellt mycket jakt­byten? Och tänk när det blir vinter, hur ska det då gå?

Vid tillfälle ska jag ge den ett nytt hem. Fast inte inne i huset, här är det redan snudd på trångt på spindel­fronten. Den får hålla till godo med nåt annat lämpligt utrymme.

Igår blev katalogen klar, idag såg Mia till att jag fick en extra lång arbetsdag.

Katalogen klar
Innan jag ”drog till sjöss” igår, skickade jag alla fjorton sidor med dom 332 bilderna till beställaren. Det kändes som en stor lättnad även om jobbet i sig har varit ganska lärorikt. Främst när det gäller begränsningar i (Open Office) Writers funktionalitet i fråga om tabeller. Men hinder och problem är som bekant till för att övervinnas.

Långa dagar
Sen ett par dar råder nya rutiner på Udden tack vare/på grund av Mia. Väckning runt sju, utgång (för henne) och frukost cirka en halv timme senare.

Igår morse gick jag tillbaka och la mig sen jag hade släppt ut henne, men blev väckt efter en halv timme när hon var hungrig. I morse insåg jag att det inte var nån idé att försöka, jag gjorde henne sällskap och steg upp tio över sju.

Skillnaden är att hon börjar sin nattsömn flera timmar före mig. Jag är som bekant kvällsmänniska och kommer inte i säng tidigare bara för att jag har stigit upp ett par timmar tidigare än vanligt. Det be­tyder långa dagar och dubbla frukostar för att hålla hungern i schack.

Fast just idag passade det mig utmärkt. Efter fredagens putsning av ”sorkslänten” (tack vare värme­böljan prioriterade jag utomhussysslor) hade jag ett par högar att ta hand om och ville gärna fortsätta röja.

Innan hungern tvingade mig att avbryta, hade jag tömt stora vattentunnan, klippt ner plymspireorna och buskarna nedanför verandan, tagit ner tvättlinan, städat bort en stor del av sommaren från trappan och fått till bättre ordning i verandan.

Mias bur fick därmed en ny, mindre iögonfallande placering som hon av allt att döma godkänner. An­led­nin­gen till att buren stod på bordet var för att jag trodde hon skulle använda den medan jag är borta som Snuttan gjorde, men vad jag vet har hon inte sovit i den sen hon flyttade in.

Igår kväll trevade jag mig fram i mörker, i kväll följde stjärnorna mig hem men övergav mig vid ytterdörren.

Oväntat mörkt
Igår kväll var jag bjuden på middag hos herr och fru grannen. Det var på juniors initiativ stod det i inbjudan jag fick via chatten. Han är ju för gullig den unge mannen.

Runt bordet bänkade sig ett halvdussin hungriga individer för att smörja kråset. Antalet rätter gjorde att upp­lägg­nings­faten knappt fick plats.

Efter mat, prat och kaffe med konjakskaka tittade jag på klockan. Det var snart dags för Mia att göra kväll så jag tackade för mig och styrde stegen hemåt. Snabbaste vägen var stigen förbi sommar­grannens hus. Trodde jag.

Men oj vad mörkt och vilken smal stig! Jag hade inte tänkt på att jag kunde behöva ficklampa på hem­vägen. Hade jag gått den långa vägen hade jag varit hemma dubbelt så fort i stället för att treva mig fram och försöka gissa var stigen gick.

Så småningom såg jag silhuetten av uthuset och anmälde min ankomst genom att locka på Mia. Ingen kisse syntes eller hördes, men framme vid trappan uppfattade jag hennes vita bröstspegel. Där satt hon snällt och väntade min rara kisse. 🙂

Stjärneskort
Idag var jag bjuden på eftermiddagskaffe klockan fem. Den här gången skulle jag ta sjövägen hade jag bestämt. Gårdagens rekordvärme var ett minne blott, men det kändes skönt att få sträcka på ”årmusklerna” i eftermiddagssolen.

Jag hade räknat med att vara hemma innan mörkret föll, men tiden bara försvann på nåt konstigt sätt. När jag äntligen var på hemväg behövdes redan ficklampa. Nån sån hade jag inte tagit med mig den här gången heller så jag fick be om ljuseskort till stranden.

Väl ute på sjön njöt jag i fulla drag. Det är magiskt att ro i mörker. Sjön låg spegelblank, ovanför mig var himlen stjärnbeströdd och det enda som hördes var mina årtag och bogsvallet. Förutom gnisslet från årtullarna, vilket störde idyllen högst påtagligt, men jag hade ingen lust att blöta händerna.

Stjärnorna följde mig hela vägen hem, jag tog i land vid rätt brygga och hittade fram till ytterdörren utan problem. Så snart jag nådde trappan kom Mia springande och sa nåt som jag uppfattade lätt anklagande.

Fel på låset?
Jag plockade fram nyckeln och lyckades hitta låset efter lite fumlande, men hur jag än bar mig åt fick jag inte in nyckeln. Mysko?

Efter flera misslyckade försök kom jag fram till att det satt en nyckel på insidan som hindrade mig. Men det var ju helt omöjligt!? Vem skulle ha nyckel till mitt hus, gå in och låsa ut mig?

Mia jamade vid det laget uppfodrande inne i verandan. Hon har ju egen ingång som inte kräver nyckel. Dessutom ser hon väsentligt mycket bättre än jag i mörker. Men låsa upp inifrån kan hon förstås inte.

För att kolla om det omöjliga verkligen var möjligt använde jag mobilens displaybelysning som lampa. Så klart satt det ingen nyckel på insidan. Ljuset föll också på nyckeln jag höll i handen. Den var felvänd.

Oavsett vilken tidpunkt jag går på visit ska jag i fortsättningen ta med mig ficklampan!

Den här gången var ”fångenskapen” självvald. Tvättkorgen är alltid populär.

Jag har insett min begränsning(!) och har en sida kvar.

Insikt
Idag hade jag lovat hjälpa min ryska bekant med att ta bort stygnen från såret på hennes kisse. Utrustad med ett dynvar (örngott) och en nagelsax åkte jag i väg på eftermiddagen.

Eftersom mitt desinficeringsmedel var flera år för gammalt, gick jag in på apoteket och köpte nytt. Jag hade dessutom glömt att ta med mig en pincett så en sån köpte jag också.

Som alltid, bjöds jag på kaffe när jag kom. Sen var det dags. Vi hjälptes åt att få ner kissen i dynvaret och såg till att det skadade benet stack ut genom hålet som jag hade klippt till i hörnet. Jag föreslog att matte skulle hålla kissen. I fall jag gjorde illa henne, skulle matte inte associeras med smärtan.

Hur jag än tittade hittade jag inga stygn – bara en blå trådända. Jag förstod att resten av den blå tråden låg inbäddad i hud, men hittade ändå inga stygn att klippa av. Då bad jag matte ta vid. Hon hade ju sett såret och stygnen på ett tidigare stadium. Men hon var lika hjälplös som jag och såg heller inget.

Vi kom överens om att veterinären får ta vid. Hon vet ju var och hur hon har lagt stygnen. Om inte smådjurskliniken i Brusaby hade varit stängd på fredagar hade vi tänkt anlita en djursjukvårdare på veterinärens tidigare inrådan, men tyvärr hade dom redan stängt för dagen när vi insåg hjälpbehovet.

Jag ringde veterinären, förklarade läget och fick tid till kl 8.30 i morgon. Med det var både matte och jag nöjda. Säkert kissen också. Sen var frågan om mattes man var villig att skjutsa henne? Innan jag åkte, frågade jag honom om han åker eller om han vill att jag ska åka? Han skulle se till att hon fick skjuts lovade han.

Det var första och sista gången jag lovade bistå vid ett ”medicinskt” ingrepp.

En sida kvar
När jag kom hem tog jag i tu med nästa ogjorda ärende, produktkatalogen. Jag skrev in och mon­te­rade bilderna på dom sista åtta artiklarna på sidan 12 och gjorde klar sidan 13. Nu återstår bara en sida och 24 bilder!

Det ska jag fixa i morgon och skicka den senare hälften av sidorna för korrekturläsning. Efter det behöver jag bara göra önskade ändringar och justera sidlängderna. Härligt.