Jag har haft påhälsning, låtit mig luras och klagar över min glömska.

Påhälsning
Vid halv två-snåret i eftermiddags ringde det i dörr­klockan. Eftersom ingen kom in trots att ytter­dörren stod på vid gavel, förstod jag att det måste vara nån ”utsocknes”.

På trappan stod en dam som tog ett löst grepp om mina fingerändar och presenterade sig som sommar­gran­nens faster. Med sig hade hon sin man som också tog i hand och sa ett lågmält ”hello”. Trevligt att se mina ”vikarierande grannar”. Nu vet dom också hur en av mina morgonrockar ser ut. 😉

Jag blev förvarnad redan för ett par veckor sen då sommargrannen talade om att huset kommer att vara bebott av fastern och hennes engelske man ett tag. Hittills har jag bara hört deras röster och sett deras bil, men nu vet jag vilka dom är om vi möts i skogen.

Lurad
Det sköna vädret, sol och 17 grader, gjorde sitt bästa för att lura mig att lämna katalogjobbet. Jag lät mig förledas sent i eftermiddags och beslöt ösa båten.

Det första jag såg när jag kom ner till stranden var att vaxduken hade blåst ner från bordet och låg tillknölad på marken. Den såg ut därefter så den fick sig en vaskning.

Båten var som vanligt halvfull med vatten och kan inte längre betraktas som nyskurad. Nästan lika otacksamt arbete som att diska.

Grannen på udden mittemot har redan tagit upp sin båt noterade jag. Det kanske jag också borde? Om jag inte har rott mer än ett par gånger hittills, lär jag väl inte börja nu? Fast det vet man aldrig. Jag kan mitt i allt få för mig att jag ska ut på långtur nån dag. 😀

Vattentermometern bärgade jag däremot. Bland allt det gröna som hade fastnat på den under som­ma­ren kunde jag urskilja att den visade 15 grader. Nästan lika varmt/kallt i vattnet som i luften.

Återfunnet
Igår plockade jag fram en muskotnöt för att riva i potatismoset men kunde för mitt liv inte hitta mitt minirivjärn. Jag letade på alla upptänkliga ställen, men det var helt omöjligt att uppbringa. Jag fick ta det stora i stället.

Idag hade jag ärende till samma skåp som rivjärnet rimligtvis borde finnas i och gav mig den på att leta rätt på det. Och där, längst in på den nedre hyllan, låg det ju. Precis där som jag hade lagt det för länge sen, men inte hade nåt minne av. Suck.

Tänk vad mycket tid det går åt att leta efter sånt som man har förlagt eller glömt var man har. Sorg­ligt nog har jag ännu inte hittat namns­dags­blom­man i trä som jag fick av herr grannen i fjol. Men nånstans finns den om inte nån har snott den. Tids nog hittar jag den väl.

*järalaus på jämtska betyder utan sysselsättning (Facebook har därför döpts till Järalausboka)