Den lediga dagen torkade in, jag har fått upp sommargardiner, hittat maggots, tampats med bergenior, har ont i ”häckmuskeln” och har smakat på självodlat.

I stället för ledig dag
Gårdagen började med mulet väder som övergick i regn. Idealiskt väder för att sätta upp nya gardinstänger i köket kom jag fram till efter att ha ringt och gratulerat Tigern/Lejonet på födelsedagen.

Gardinstängerna har jag ”ärvt” av mamma. Hon köpte dom för ett år sen, men har inte haft bruk för dom och frågade om jag ville ha dom. Det ville jag mer än gärna, jag har länge varit less på dom jag hade.

Konsekvenser
Som vanligt ledde det ena till det andra. När jag tog ner gardinerna konstaterade jag att det var skäl att putsa fönstren också. Sagt och gjort. Och med nya, fina gardinstänger och nyputsade fönster kändes det fel att sätta upp dom gamla gardinerna. Tänk om jag skulle fixa till gardinkappan som jag också fick av mamma för ett tag sen?

Det krävde en viss insats. Gardinkappan är köpt i meter­vara, alltså behövde jag klippa och kantfålla innan jag kunde hänga upp den.

Nya mätningar vidtog. Eftersom jag inte ville ha några rynkor, måste kappan vara exakt lika lång som gardinstångens innermått, 135, 5 cm för att vara exakt.

Jag är definitivt inte skapt för att sy och gillar det lika lite som att diska. Men nöden har ingen lag. Nån symaskin äger jag inte längre för den var jag inte heller vän med. Efter många nålstick både i tyg och fingrar blev jag klar med den ena kappan som jag hängde upp klockan åtta igår kväll. Sen tog jag ledigt.

Kapprepris
Direkt efter frukost i morse tog jag i tu med den andra gardinkappan. Efter lite justeringar fick jag upp den också. Att sätta upp sommargardiner i augusti kan tyckas lite sent, men dom får väl hänga tills jag tycker att jag vill byta till en ”varmare” modell.

Maggots
Jag tror bestämt det är första gången jag har hittat maggots i sophinken. Idag fanns det två stycken när jag lyfte på soppåsen. För att se vad som skulle hända när dom fick komma ut i det fria, hällde jag ut dom på gräsmattan och iakttog dom.

Ha, dom kröp ner i jorden på nolltid. Skönt att veta att dom hittade ett nytt hem. 😀

Kamp med bergenior
Finns det nåt livskraftigare än bergenior? Helt makalösa är dom. Och omöjliga att utrota har jag upp­täckt. Lite oskyldigt offrar dom några blad som blir mylla och grogrund för rotförlängningen, sen sticker dom ut ett litet skott och vips är det nya stora blad.

Efter att ha pysslat om mina sommarblommor råkade blicken fastna på bergeniorna som växer i nordväst (det finns bergenior i alla väderstreck dess värre). Dom behövde verkligen en ”upptuktning”.

Öm i ”häckmuskeln”
Eftersom jag befann mig i närheten av syrenerna som behöver förnyas, hämtade jag grentången när jag var klar med bergeniorna. Men ack o ve, vad det tog emot att klämma i hop tången!

Timmarna jag tillbringade med häcksaxen har satt sina spår i en muskel i vänster arm. Nån ”häckmuskel” visste jag inte ens att jag hade! Åt­min­stone inte just där.

Självodlat
Till dagens middag bestämde jag att jag skulle ha min egen nypotatis. Jag har snålat på den för att den skulle få svälla till och dessutom satte jag den ganska sent.

Jag blev tämligen förvånad över att den har vuxit till sig så pass trots torkan. Av sju stånd fick jag mat till tre dagar. I år är nästan alla knölar skorviga, möligen beroende på att borrkaxet (som jag strödde på 2008) innehöll en hel del kalk? Men det påverkar ju inte smaken. Färsk nypotatis går verkligen inte av för hackor.

Det är nya tider på Udden, jag har gömt kvisthögarna och invigt rampen.

Nya tider
Sen en tid tillbaka gäller nytt dagsschema på Udden. Uppstigning mellan åtta och nio, lunch mellan tolv och ett, kaffe vid tre (enligt bynormen) och middag efter arbetsdagens slut, oftast runt 18-snåret. Det innebär också att det brukar vara läggdags senast halv tolv.

Mia verkar gilla tidsschemat. Varje gång jag är hungrig dyker hon upp och vill också ha mat. Fast hennes arbetsdag slutar först mellan halv nio och halv tio på kvällarna.

Inga kvisthögar
Vid tiotiden i förmiddags var jag redo och hämtade skottkärran och grepen. Men för att få plats med alla sex högar var jag tvungen att först ordna en ny avstjälpningsplats.

När jag hade bränt mig på nässlorna för n:te gången i sommar och blivit illa åtgången av mygg och bromsar en stund insåg jag att det kanske vore smart att ha nåt på fötterna och vara klädd i nåt annat än bikini. Snickersbyxa och croqs åkte på. Stövlar använder jag bara om jag absolut är tvungen.

Efter fem timmar inklusive lunch- och kaffepaus var högarna äntligen ur synhåll. Fast nu framträdde det långa gräset plötsligt mer än tidigare fick jag för mig.

Rampinvigning
På grund av strandade förhandlingar med herr grannen junior var jag tvungen att klippa gräset själv. Han tog sig inte hit skogsvägen med sin åkgräsklippare och det skulle gå åt för mycket bränsle om han åkte runt byn tyckte han.

Så till tonerna av Tjajkovskijs femte symfoni rullade gräsklipparen nerför den nya rampen. Nä, inte riktigt så pampigt, men nästan. Vilken fröjd att slippa baxa, lyfta och skuffa! Jag är sååå glad över min fina ramp!

Konstigt nog gick det snabbare än det brukar att klippa gräset. På en och en halv timme var jag klar. Och oj vad fint det blev!

Det gick lika smidigt att rulla uppför rampen. Jag kunde förstås ha kört in i boden, men jag ville först kolla hur gräsklipparen såg ut undertill. Tack vare att jag hade använt ”spruten”, fanns det ingen gräsgegga att rengöra under kåpan så det var bara att rulla in och parkera.

I morgon har jag gjort mig förtjänt av en ledig dag. 🙂

Jag har jagat en jägare och riskerar åtal. Mia har blivit ormbiten igen.

Jägarjakt
I förmiddags ringde jag Kimitoöns jaktvårdsförening för att höra om man får jaga mårdhund och vem man kontaktar i så fall?

Mårdhundar får jagas hela året med undantag för tiden 1 maj-1 augusti fick jag veta. Jag fick också namnet på en kille i grannbyn som har lämpliga hundar för ändamålet.

Nästa samtal gick till jägaren i grannbyn. Just nu var han ute i skären och fångade mink, men skulle höra av sig när han var hemma igen. Han påpekade att det krävs lov av markägaren för att få jaga, så tredje samtalet gick till markägaren. Jodå, det var OK fick jag besked om.

Initiativet rimmar förstås väldigt illa med min kärlek till djur och natur. Om jag inte hade Mia hade jag förmodligen inte fattat samma beslut. Samtidigt är mårdhunden en stor skadegörare i och med att den är allätare. Dessutom är den som bekant rabies­bärare, vilket inte ökar sympatierna precis.

Under samtalet med killen i jaktvårdsföreningen fick jag också reda på att lon tar mårdhund, men ser den som konkurrent och äter inte upp den. Alltså har ingen nytta av mårdhundar. Bort med dom.

Häckmord
Idag kunde jag välja mellan att isolera på vinden, klippa gräs eller gå lös på sommar­grannens häck. Jag valde det sistnämnda. Efter sex timmar var jag nöjd.

Risken är att jag blir åtalad för egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. Sommargrannen råkar nämligen vara jurist. Men högst antagligen kommer han inte ens att märka att jag har gjort nåt, ingen i familjen verkar särdeles intresserad av växtskötsel.

Min före detta granne som är trädgårdsmästare skulle däremot anklaga mig för mord om hon såg hur jag har farit fram med grentång och häcksax.

Häcksaxen köpte jag specifikt för det här ända­målet tidigt i somras och nu är den alltså väl inkörd. En hel del andra kvistar rök också. Jag misshandlade ett plommonträd och ett par äppelträd av bara farten.

Nu återstår att ta hand om ”avfallet”. Det lär kräva sex timmar till misstänker jag. Kors vad många kvisthögar det blev.

1-0 till huggormen
Mitt på dagen beslöt jag gå med soppåsarna och var borta i högst en kvart. När jag kom tillbaka stannade jag till vid uthuset och hörde ett utdraget jamande från Mia inifrån huset. Inte i den vanliga tonen utan långt ner i halsen.

Jag trodde först att hon kände sig övergiven och sökte mig. Undantagsvis sa jag inget när jag gick så hon kanske lockade på mig? Jag svarade henne och lockade på henne i min tur. Ingen kisse.

Jamandet ändrade karaktär och gav mig onda aningar. Jag skyndade mig ner till huset och såg genast Mia på golvet i verandan. Hon satt hopkurad på alla fyra och såg ut att må fruktansvärt dåligt.

Så fort jag nuddade vid henne lät hon så där illa igen. Inget blod såg jag så jag antog att hon måste ha ont i magen. Hon svalde så där som hon brukar innan hon ska kräkas, men det blev inget mer.

Hon förflyttade sig nån meter mot ytterdörren, men sjönk sen i hop igen. Jamandet hade upphört och nu fick jag stryka henne över huvudet. Då såg jag två klara droppar på hennes ena överläpp. Nu förstod jag. Hon hade blivit ormbiten igen.

Lyckligtvis hade hon varit så snabb att giftet inte hade gått in helt och hållet. Men fruktansvärt ont hade hon förstås och läppen svällde upp, fast tack och lov inte så mycket som jag hade förväntat mig.

Jag lämnade henne och började plocka i hop verktygen jag behövde. Nästa gång jag såg henne satt hon ute på trappan och när jag satte i gång med häcken kom hon och la sig under den.

Efter ett par timmar såg jag att hon hade piggnat till. Hon försökte fånga nåt med tassen. Jag beslöt ta en paus och gick in i köket och vips var hon också inne. Dessutom hungrig, ett gott tecken. Jag var lite orolig för att hon skulle ha svårt att äta, svullnaden kanske också påverkade tunga och gom, men jag hade oroat mig i onödan, hon åt och drack som vanligt.

Nån timme senare var hon redan i färd med att jaga flygfän och avslutade sin arbetsdag med att fånga en näbbmus. Skönt att det inte blev värre än så.

Efter det här ligger inte huggormarna heller särdeles högt i kurs… Men dom gör trots allt nytta och utgör mat i sin tur så jag tänker fortfarande inte slå i hjäl nån.

Jag har nästan fått hjärtslag och fasar för vad som väntar mig.

Skräckupplevelse
Mitt i morgontoaletten ringde teknikern från ZasData. Som ofta, gick jag ut och pratade trots att jag var näck. Halvvägs in i samtalet hörde jag ett fruktansvärt skrik. Första tanken var att det var en sjöfågel, men nödropen (som jag tolkade det) fortsatte. Dom tycktes komma från sommargrannens tomt, men ögonblicket senare förstod jag att dom hördes nerifrån ”flyet”.

Jag vrålade ”nej” i örat på teknikern, fortsatte flämtande ”det händer nåt, jag ringer sen” och rusade i väg i riktning mot ljudet med bultande hjärta. Jag var helt övertygad om att Mia var i nöd.

Framkomligheten var inte den bästa och jag var ju barfota så det gick inte att springa, men jag skyndade mig allt jag kunde. Tack vare torkan kunde jag klafsa i den svartbruna sörjan nästan ända ner till sjön.

När jag närmade mig ropade jag ”Mia, är du där?” men fick förstås inget svar. Dom hårresande skri­ken hade upphört i och med att jag klev på torra grenar som brast och varnade om min ankomst. Eftersom marken var täckt av vegetation kunde jag inte se ett dyft.

Fortfarande med hjärtat dunkande stannade jag till för att eventuellt höra nån eller nåt röra sig, men det var dödstyst. Jag insåg att vad det än var som hade frambringat det blodisande lätet fanns det inte kvar eller hade gömt sig. Det lugnade mig en aning. Om det hade varit Mia hade hon säkert gett sig till känna resonerade jag.

Jag tog mig tillbaka upp till huset, ringde till teknikern och förklarade mig, sen diskuterade vi resten av ärendet och avslutade samtalet. Nu skulle jag ta på mig stövlar och gå ner på nytt för att kolla om jag kunde upptäcka orsaken till nödropen.

I samma ögonblick kom Mia in. Svansen var burrig och pupillerna större än vanligt men i övrigt be­tedde hon sig som hon brukar. Jag höll nästan på att krama i hjäl henne av lättnad över att hon levde och var oskadd.

Min högst personliga teori är att Mia och en mårdhund – antingen mamman eller nån av valparna – kom i vägen för varandra. När jag tänker närmare efter, påminde ljudet om dom skrik jag hörde sent en höstkväll för ett par år sen. I ljuset av ficklampan som jag hämtade såg jag tydligt en mårdhund som sprang på min sida av sommargrannens häck. Den hade av allt att döma stött på en fiende eller en konkurrent på andra sidan häcken.

Min teori stöds av att Mia under resten av dagen har varit inom synhåll eller vistats i min omedelbara närhet, speciellt utomhus. Men jag kan förstås ha fel och inbilla mig alltsammans. Det har hänt nån enstaka gång tidigare. Strunt i det, huvudsaken att slutet på historien blev gott.

Förskräckande vetskap
Efter dagens samtal med teknikern vet jag vad som väntar mig när jag väl får tillbaka datorn… Han blir tvungen att ominstallera Windows talade han om. Det innebär närmare tre dagars jobb innan alla program är ominstallerade och alla anpassningar och inställningar genomförda. Suck och stön. Den datorn tar snart kål på mig. Eller vice versa kanske?

Enligt teknikern är jag en av tre kunder som ständigt drabbas av underliga fel. Det är ju en ringa tröst. Jag ser ingen prestige i att vara avvikande i det fallet. Men jag försöker trösta mig med att om jag inte hade några bekymmer, hade jag heller inget att glädja mig åt.

För att citera min salig styvmorfar: ”These things are sent to try you”. Undrar när jag blir klar med den här typen av prövningar?

Jag har haft storstädning och ett välkommet avbrott. Mia är lojal.

Storstädning
Härligt. Biblioteket, baren, matsalen och salongen (allt i samma rum) är nystädade, golvet torkat i köket, rena mattor på golven och gungstolen har fått ett rent överdrag.

Vid nio-tiden i morse satte jag i gång. Halv sex i eftermiddags var jag klar. En dryg arbets­dag, men det var det värt. Nu behöver jag inte städa förrän till jul. 😉

Nån mattvätt hann jag inte med, det får bli i morgon. Den mattan har jag förresten rationaliserat bort efter min lilla ommöblering. Mest för att slippa lyfta på hurtsen och skrivbordet i fortsättningen.

Paus i arbetet
Medan jag dammsög i ”södra salongen” för att låna Filosofens uttryck, tyckte jag att det var nån som knackade på, men trodde jag hade hört fel när ingen kom in trots att jag ropade stig på.

Känslan att nån fanns i närheten kvarstod, så jag gick ut på trappan och upptäckte ett bekant ansikte. Trollkarlens kompis hade tagit sig en roddtur från Kulla-viken. En bra bit att ro.

Eftersom huset var upp och ner satt vi kvar ute på trappan och pokulerade en stund. Han bad om ursäkt att han störde i arbetet men jag försäkrade honom att det var ett välkommet avbrott.

När han var redo att ro tillbaka, följde jag honom ner till stranden och vinkade av honom. Det är inte så ofta mina besökare kommer sjövägen.

Lojal kisse
Efter städningen intog jag en enkel middag bestående av två knackkorvar och italiensk sallad. Och oj vad trött jag kände mig i hela kroppen så jag gick och la mig på sängen.

En stund senare väckte Mia mig, åt lite grann och kom och la sig hon också. Fast inte i sängen, hon parkerade sig på mattan framför kaminen. Där sov hon tills jag steg upp drygt en timme senare.

Sen ville hon ha mera mat och försvann ut. Förhoppningsvis betyder inte det att hon tänker vara ute senare än vanligt.

Epilog
Mia är en snäll och duktig kisse. Till 22-nyheterna var hon inne tillbaka.

Jag har fått veta vad tillsatsen heter, det ekar i köket, jag har ätit nyttigt och fryser om fötterna.

Zeoliter
Tack vare en insatt bloggläsare har jag fått veta att ”grumset” som blir kvar efter sköljvattnet när man tvättar är mjukgörare som heter zeoliter. Celluliter är jag välbekant med, men det här var nåt nytt.

Tydligen är zeoliterna miljövänliga(re) än fosfaterna, fast jag kan undra hur hälsosamma dom är? I Sydsvenskan fanns 2008 en artikel som belyser ämnet. Risk för klåda och damm enligt artikeln.

Varför i fridens namn måste man tillsätta mjukgörare över huvudtaget? Jag förutsätter att det gäller vattnet, annars är min konspirationsteori aktuell. Om man har kraftigt kalkhaltigt vatten måste det finnas andra, oskadliga ämnen som kan tillsättas separat? Vi som har mjukt vatten behöver det ju inte. Suck.

Ekande kök
Dom två största/längsta mattorna saknas i köket och det räcker tydligen för att det ska eka. Den längsta mattan hänger på tork och den största ligger i blöt. Sen är det faktiskt bara ett par till att skura så är jag klar för i år.

Tyvärr ser jag mig nödgad att torka golvet innan jag lägger på dom rena mattorna… Inte min favo­rit­syssla precis. Torkning för hand är det enda jag godkänner, även om jag fuskar nån enstaka gång.

Nyttig(?) lunch
Idag var jag tvungen att åka till posten/butiken och behövde egentligen inte handla mat, men kom hem med en del trots det. Bland annat kände jag mig sugen på grönsallad och beslöt variera min lunch. Antar min kropp har fått nog av fil och signalerar att den behöver andra ämnen och vitaminer också.

Det var ganska gott. Fast efter två timmar var jag hungrig igen. Tur att salladen räckte till två måltider. Som dessert fick jag kaffe och gräddwienerbröd, mums. Jättenyttigt för kärleks­hand­ta­gen. 😉

Kallt om fötterna
Fru grannen tittade in mitt på dagen och inledde med att påminna om att det nu är augusti. Säkert därför jag tycker att det känns kallt att gå barfota utomhus. Åtminstone om gräset ligger i skuggan. Jämfört med tidigare dagstemperaturer är värmeskillnaden stor.

Men, jag ger mig inte, jag vänjer mig nog. Med lite tur kan jag slippa slita på skoplaggen hela måna­den ut om jag håller mig i solen.

Vår lokala väderspåare i Dalsbruk påstår att ”det blir ostadigt i början på månaden, men värmen fortsätter. Ganska hård åska i medlet av månaden och någon kraftig regnskur. Mycket varmt sista dagarna i augusti.” Bortsett från åskan gillar jag den prognosen.