Det är dags att beställa kalender för 2012, höstterminen börjar snart, inom kort öppnar höstutställ­ningen och bröllop stundar.

Kalender
Med dagens post fick jag ett erbjudande från en PR-leverantör. Jag kunde just nu köpa ka­len­der för nästa år med julhälsning och firmatryck till ett oslagbart pris. Provtryck bifogades.

Minsta beställ­nings­mängd 50 st och för varje beställd kalender får jag en helt fantastisk penna på köpet. Det är till att vara ute i god tid.

Bildkälla: http://www.kimitoon.fi

Start på höstterminen
I postlådan låg också ett annat stort kuvert med kommunvapnet i ena hörnet. I kuvertet låg ett arbetsavtal, allmän information och inbjudan till lärarträff den 6.9. Av informationen framgick att höstens kurskatalog delas ut till alla hushåll den 22.8 och att höstterminen börjar den 12.9.

Håhhå. Jag blir alldeles matt vid tanken på att passa tider och planera kursinnehåll. Vid det här laget har jag helt anpassat mig till min obundna tillvaro utan förpliktelser och tider.

Kanske dags att skriva in kurserna jag har åtagit mig i kalendern. Sen återstår att se hur många som blir av.

Höstutställning
I förrgår fick jag besked om vilka fem av mina tio bilder juryn har valt till höstutställningen som öppnar i början på september. Temat är ”Min ö”, vilket tilltalar mig, men redan när jag skickade bilderna kände jag mig osäker på om jag ska ställa ut den här gången?

Får se vad jag känner för när det börjar dra ihop sig. Fast om jag ska delta måste jag förstås beställa och få bildutskrifterna i tid. Den här gången är storleken valfri och det krävs ingen inramning så jag kanske blir inspirerad så småningom.

Bröllop
En tilldragelse som ligger mycket närmare i tiden är reservdotterns bröllop. Den 27.8 går den stora händelsen av stapeln.

Sista dag för anmälan om deltagande var den 15.7 så jag har tackat nej för länge sen, men har idag skickat ett lyxtelegram. Några bröllopspresenter ville paret inte ha, så jag tar dom på orden.

Hösten är i antågande, trapptaket måste åtgärdas, eken har blivit misshandlad,  jag har extremt rena fötter och simmat i regn.

Snart höst
Det går inte längre att låtsas som om det fortfarande är sommar. Dagarna har blivit kortare och luften känns annorlunda. Eller tycker jag så bara för att jag råkar veta att det är mitten av augusti och hör skörde­tröskan?

Den 18.7 gick solen ner kl 22.24 (i Helsingfors), idag går den ner 21.07 så visst är det skillnad. När solen lyser känns det fortfarande sommarlikt dagtid, men i skuggan är luften kylig och marken kall under fötterna.

En varg
Under en av dom häftiga åskskurarna den 9.8 kunde jag konstatera att det nya trapptaket läcker i skarvarna och anmälde det ett par dar senare till snickaren. Igår ringde han och aviserade sin an­komst till i morse.

Jag tror bestämt det är första gången jag har hört en man/hantverkare erkänna att han gjort fel. Det hedrar honom. Trots att han konsulterade monteringsskissen blev skarvarna mellan skivorna felaktig.

Tillsammans kom vi fram till tre olika lösningar, men tyvärr visade det sig att ingen av dom fungerade i praktiken. Det får bli en ny skiva och en korrekt skarv. Den andra struntar jag i, den ligger så långt ut i kanten så den får fortsätta läcka. Det störtregnar ju inte varje gång.

Tyvärr fanns skivan inte i lager, så jag får vänta en vecka och hoppas vädret är hyfsat under tiden.

Trädmisshandel
Tack vare samma snickare och en grensåg på teleskopskaft är taket befriat från kvistarna som låg på. Om jag inte hade varit närvarande hade eken blivit av med en stor gren, men jag insisterade på att bara ta dom kvistar som låg på taket.

Den andra kvisten gick inte att nå från stegen ens med grensågen så den gode snickaren fick visa sig vara spindelmannen jag efterlyste i ett tidigare inlägg. Jag stod med hjärtat i hals­gropen medan han tog sig fram till kvisten och fasade för vad som kunde hända om han hade för mycket tyngd på sågen när kvisten gick av. Men allt gick bra och båda kvistarna är nu avpolletterade på en av mina kvist­kyrko­gårdar. Jag har också bett eken om förlåtelse för misshandeln.

Rena fötter
Vid två-tiden i eftermiddags måtte lufttrycket ha sjunkit över Udden. Jag blev totalt orkeslös trots att jag inget hade gjort!? En timmes slöande i solstolen och en mugg kaffe ställde allt till rätta. Jag började med att ta bort alla vissna blommor från sommarblommorna och vattnade dom.

Medan jag höll på med det slogs jag av tanken att båten säkert behövde ösas och dessutom rengöras. Jag fuskade både i fjol höst och i våras, så nu fanns det ingen återvändo.

När jag kom ner till båten trodde jag inte mina ögon. Nog för att den behövde rengöras men så kol­svart har jag aldrig sett den vad jag kan minnas! Kan dom senaste regnen ha fört med sig sot från skogs­brän­derna i öster månntro? Eller rester från askmolnen på Island?

Här räckte det inte bara med en vanlig borste, det krävdes både rotborste och tallsåpa för att ha en chans att lyckas. Ett par lätta regnmoln passerade över ryggen på mig, men jag lät mig inte hindras. Knappt två timmar senare var båten – och mina fötter – grundligt rengjorda.

Simtur i regn
Svetten lackade efter allt skurande så jag bestämde mig för ett dopp, men gick upp och hämtade hand­duken först. Innan jag kastade mig i vattnet kollade jag temperaturen och blev glatt överraskad över att vattnet fort­fa­ran­de är 21 grader varmt.

Under tiden hade nästa regnmoln dragit in. Mia som satt på bryggändan blev förtvivlad över att jag fortsatte simma utåt trots att regnet tilltog i styrka. Regndropparna såg ut som små fontäner när dom slog mot vattenytan. Det är roligt att simma när det regnar.

Mia protesterade allt mer högljutt över att bli våt, men sökte till slut regnskydd när jag inte lät mig påverkas. Jag avslutade min lilla simtur i lugn och ro och draperade handduken runt mig i tron att det här regnet skulle passera lika fort som dom tidigare skurarna.

Helt fel, jag fick också söka skydd under träden en stund. Mest för att hålla Mia sällskap tills regnet slutade. En lite annorlunda avslutning på dagen. 🙂

Jag har skapat kassa-kö, ätit en tre rätters middag och agerat livräddare.

Stopp i kön
Idag var jag tvungen att åka och handla. Mitt chokladförråd var tomt. 😀 En del andra förråd behövde också fyllas på och krävde besök i två butiker. Jag betedde mig fullt normalt i den första kassan. Plockade upp varorna på bandet, tog fram plånboken och betalade som man ska.

I den andra butiken gick det inte lika bra. Jag plockade visserligen upp varorna på bandet men sen var det stopp. Var hade jag plånboken? ”Jag har glömt plånboken, jag går och hämtar den” sa jag till den unga damen i kassan och bad henne ta nästa kund under tiden.

Jag gick ut till Silverpilen övertygad om att plånboken låg där. Men den fanns ingenstans. Jag återkallade minnesbilden av var jag senast såg den och vart jag la den efter det, men där låg den absolut inte.

När jag hade rotat runt på alla tänkbara ställen i bilen kom jag fram till att jag garanterat hade den med mig in i butiken men fortsatte ändå leta medan tankarna snurrade. Den låg inte i shoppingkassen jag hade med mig in för där hade jag ju redan tittat.

Hade jag lagt den i från mig inne i butiken nånstans? Nej, det stämde inte heller. Hade nån snott den ur varukorgen? Knappast troligt.

Plötsligt hörde jag kassafröken ropa mitt namn, så jag tittade upp och hörde henne säga ”din plånbok är här”. Just så. Jag visste ju att den måste vara i butiken.

Damen som väntade på att få betala efter mig hade sett den sticka fram under en förpackning med pålägg så den rara unga damen i kassan gick ut och hojtade. Mitt namn kom hon i håg sen jag job­bade i skolan. Sån service finns nog inte i stan.

När jag kom tillbaka till kassan hade kön blivit påtagligt lång. Jag bad så mycket om ursäkt och er­kände mig tillhöra gruppen vimsiga fruntimmer. Damen som stod närmast mig tyckte inte det var några problem men längre bak i kön stod en herre med bister uppsyn. Jag skyndade mig att plocka fram plånboken, betala och plocka ner mina varor i kassen medan jag än en gång tackade dom in­blanda­de damerna för hjälpen.

Tre rätters middag
Av nån anledning glömde jag lunchen idag så middagen fick bli lite tidigare. Det är inte så ofta det vankas tre rätters middag på Udden, men idag var ett undantag.

Förrätten bestod av en frilandsgurka som intogs på stående fot medan potatisen kokade. Som varmrätt serverades resterna av en död fisk och kokt potatis (den är så mallig så den spricker upptäckte jag) med dillsås. Desserten utgjordes av blåbärssoppa med en skvätt grädde. Snabblagat och gott.

Livräddare
På kvällskvisten kom Mia in med en liten pippi mellan käkarna och släppte den på köksgolvet. Efter att fågeln förtvivlat hade flaxat runt och satt sig på gardinstången, ingrep jag.

Mia ropade i högan sky och försökte med allt våld komma åt den, men den här gången var matte ett strå vassare. Jag klev upp på pallen, kupade handen över fågeln och bar ut den. Innan jag släppte den kollade jag skadorna och bedömde att den skulle klara sig.

Mia fattade aldrig att jag hade gått i väg med den, hon skulle prompt upp på gardinstången för att se om den inte var kvar. När jag hade lyft upp henne på hatthyllan så hon såg att det inte fanns nån pippi kvar lugnade hon sig så småningom. Men hon såg länge ut som om hon trodde att den hade försvunnit genom ett hål i väggen.

1-0 till fågeln den här gången och dagens goda gärning för min del. Den kanske kompenserade kö-stoppet?

Jag har öppnat ett dokument, fyllt i en skadeanmälan, haft besök och eldar i köksspisen. Mia har tråkigt.

Enkel lösning
På förmiddagen ringde Grisen/Tvillingen och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag undrar varför SEB Liv vill att jag ska fylla i en blankett för fondbyte – jag hade nyss hämtat posten.

Hon talade om att hon hade problem med att öppna ett dokument som hon fått som bilaga via mejl och undrade om jag hade möjlighet att hjälpa henne? Hon skulle ta datorn under armen och komma om en stund. Jag sa att hon var välkommen och passade på att tvätta och klä på mig medan hon var på väg.

När hon kom visade hon mig dokumentet och talade om att hon inte kunde komma åt innehållet. Ett mycket enkelt – och vanligt – problem. Hon saknade programmet som dokumentet skapades i och var inte heller säker på vilket det var. Genom att högerklicka och välja Öppna med… kunde hon välja ett befint­ligt program och fick på så sätt fram texten. Lätt som en plätt. 🙂

Eftersom vi båda är lika knäppa när det gäller att känna sig skyldig, har jag nu förmånen att få njuta av att inte vara skyldig ett tag. Men snart nog hittar hon på nåt så jag blir skyldig henne misstänker jag.

Skadeanmälan
Efter lunch ringde jag försäkringsbolaget för att höra om man får ersättning för skador som förorsakas av åska. Efter diverse val och köande till musik som med jämna mellanrum avbröts av en kvinnlig stämma som meddelade att alla i kundtjänsten var upptagna, gav jag upp.

Jag kollade ersättningsundantagen på företagets webbbsajt i stället, men hittade faktiskt inget om åska, bara vissa undantag gällande storm. Sen hämtade jag skadeanmälningsblanketten, skrev ut den och fyllde i den för hand på heder och samvete. I morgon går den i väg med snigelposten.

Besök
Vid fyra-tiden knackade herr grannen junior på. Det var länge sen sist. Första skoldagen hade känts konstig fick jag veta när jag frågade. Eller rättare sagt konstaterade jag att han hade överlevt den, vilket fick honom att småle och instämma.

Han hade också en hel del annat att förmedla och såg fram mot vintern. Men först födelsedagen som infaller om en dryg månad. Jag frågade om han har skrivit nån önskelista, men det hade han inte gjort än så länge.

Rökfritt
Det är flera fördelar med regn. Man slipper utejobb, bilen blir ren, växterna får dricka, vattnet ökar i sjön och jag har full koll på var Mia håller till. Idag har regnskurarna avlöst varandra hela dan.

Fastän inomhustemperaturen är normal känns det kyligt, troligen beroende på fukten. För att råda bot på det dristade jag mig till att elda i köksspisen trots att vinden var så gott som obefintlig. Lustigt nog var det inget som helst problem med draget den här gången. Mysko. Men tacksamt förstås!

Regnväder är trist

Jag har haft en lång dag, fått värmande komplimanger och avnjutit en delikat middag. Mia har kanske hittat sin näbbmus.

Lång dag
Känslan av att dagen har varit extra lång kanske kom sig av väderleken? Friska vindar, gråmulet och regnskurar. Tiden verkar alltid gå fortare då det är vackert väder. Temperaturen har för all del varit utevänlig, men jag har mest hållit till inomhus.

Det enda nyttiga jag har uträttat är att duscha och byta rent i sängen, skriva en offert och skapa en image av hårddisken. Resten av tiden har bestått i diverse ”plock”.

Värmande komplimanger
Ett Lejon från mitt liv i Göteborg lämnade en hälsning på Facebook som har förgyllt min dag: ”Tack, du är en absolut fantastisk dam.” Tacket fick jag för att jag gratulerade på födelsedagen. Jag kunde inte låta bli att fråga hur han motiverar sitt uttalande och fick som svar ”gamla minnen”.

Jag lämnade Göteborg hösten 1989, så hans uppfattning härstammar från tiden före det, men det gör inget, jag blev glad i alla fall.

Något som också värmde var en kommentar på bloggen från en trogen läsare: ”Man blir alltid på gott humör och full i skratt när man får läsa om Mia. Hoppas hon inte råkar ut för flera ormar och långa grässtrån !!! Dina kåserier skulle platsa i vilken tidning som helst.”

Sista meningen i kommentaren tog jag faktiskt fasta på och skickade i väg ett mejl till chefredaktören på ÅU. Jag har ju inget att förlora. Det värsta som kan hända är att han tackar nej till mitt erbjudande.

Delikat middag
Dagens middag var förstås given efter gårdagens lilla utflykt – kantarellstuvning som varmrätt och blåbärssoppa som dessert. Sååå himla gott med färska kantareller! Nästan så jag kan tänka mig att gå en vända till. Fast helst utan fyrfota sällskap så jag får gå som jag vill.

När mamma var på besök senast bjöd jag också på kantarellstuvning, men då på fryst svamp. Den gick förstås att få ner, men kan inte på långa vägar jämföras med nyplockade, färska kantareller. Mums filibabba.

I går kväll åt jag en skål färska blåbär med mjölk för att få bättre syn. 😉 Resten åkte idag ner i en kastrull och fick bli soppa som också är en av mina sommarfavoriter. Eller nåja, sommar och sommar… Alla andra i hela världen har väl plockat klart blåbären för säsongen utom jag.

Absolut fantastisk, men lite senfärdig är jag allt. Åtminstone i en del avseenden.

Bortslarvad näbbmus
Mia har också haft en lång och sömnig dag. Regnväder får henne att gå upp i vikt, enda nöjet hon har är att äta och sova. Sent på eftermiddagen tyckte hon att hon kanske ändå kunde ta sig en liten tur ut i det gröna.

En kort stund senare kom hon in med en pytteliten näbbmus. Den hade hon roligt med ett bra tag men sen blev hon överlistad – eller snarare var hon nonchalant. Den försvann nånstans i närheten av spisen och gick inte att frambringa. Efter ett tag brydde hon sig inte om att leta längre.

Mina buljongtärningar fick henne att glömma musen definitivt. Skåpdörren stod öppen så hon kände den oemotståndliga doften. Hon har pippi på buljongtärningar och skulle säkert äta en hel förpackning om hon fick men tyvärr är saltmängden för stor för hennes njurar så hon är stoppad på den deli­ka­tes­sen. Då gick hon ut i stället.

Under tiden jag var ut en sväng hade hon gått in tillbaka och luskat reda på näbbmusen igen. Eller möjligen hade hon hämtat in en ny? Om det börjar lukta nåt annat än rök, vet jag i så fall vad det beror på. En näbbmus har i vilket fall fått sätta livet till.

Mia och jag har nyttjat allemansrätten.

Lysande idé
Efter lunch var jag less på att fortsätta pyssla på tomten och kom på att jag kanske skulle ta en tur i skogen. Jag blev inspirerad av att mamma berättade att hon köpt blåbär och kantareller på torget.

Jag behövde bara säga ”kommer snart” så hade jag en svart-vit kompis vid mina fötter. Om hon hade vetat vilken pärs hon skulle utsättas för hade hon knappast följt med.

Blåbär
Vi hann bara upp till dikeskanten ovanför ”Sandholmsåkern” så fanns det stora, fina blåbär. Det är första gången jag står rak och plockar blåbär. Min literspyts blev full på en kort stund. Mia la sig på åkerkanten och väntade snällt under tiden.

Stora skogen
När jag fortsatte upp i skogen skyndade hon sig att följa efter. Vi gick inte så långt upp, utan gick parallellt med åkern.

Vi hann inte särdeles långt innan hon började ha högljudda synpunkter på väg­valet. Ändå följde jag djurstigarna där det var möjligt. Eller var det kanske just därför? Hon kände kanske lukten av djuren som gått där innan?

Jämfört med Snuttan betedde sig Mia som en ”stadskatt”. Med några meters mellanrum måste hon stanna och putsa tassar och ben. Lustigt beteende. Var hon orolig för att hennes egen doft försvann eller tyckte hon att hon blev smutsig av att gå i skogen?

Kantareller
Efter ett tag fick jag syn på dom första kantarellerna under en stor gran. Mia var helt oförstående till mitt intresse, men höll sig i närheten tills jag gick vidare.

Ju längre bort vi gick, desto oroligare blev hon. Jag förstår henne. Hon kunde ju inte veta att jag hittade hem tillbaka. Efter ett par fyndplatser till beslöt jag att jag hade tillräckligt med svamp för en stuvning, men råkade hitta några till.

Under tiden jag tog rätt på dom försvann Mia. Jag lockade en bra stund innan hon dök upp. Hon hade gått ner mot åkern till, förmodligen för att hon trodde jag skulle gå däråt. Jag berömde henne och talade om att vi nu skulle gå hem.

Varm hemfärd
Vi tog oss snabbt ner från skogen, över diket och upp på åkern. Mia verkade lättad över att slippa kryssa mellan en massa hinder och skuttade glatt i väg. Men nu uppstod ett problem. Solen hade kommit fram ur molnen. Om vi skulle snedda över åkern skulle det bli på tok för varmt för henne (ansåg jag).

Vi höll oss i stället i skuggan och följde åkerkanten ända tills vi var tvungna att ta oss ner tillbaka till vägen. Jag bar henne ett par gånger för att hon skulle slippa solen, men hon blev snabbt otålig och ville ner.

Nere på vägen var det tack och lov skugga. Hon flämtade av ansträngningen och värmen så vi tog en paus innan vi fortsatte. Sen var det inte långt kvar.

När jag svängde ner mot vårt vägskäl rusade hon före i full karriär. Äntligen var hon på bekant om­råde igen. Det talade hon också om med sitt ”belåtenhetsläte” och la sig ner och rullade sig i gruset. Borta bra, men hemma bäst. 🙂

Igår blev jag klar med isoleringen och rökte ut mig ur huset. Idag har jag fått ny nivåvarnare och ägnat mig åt favorit­pyssel.

Slutisolerat
Igår morse steg jag upp kl 7.40. Det var Mias förtjänst. Hon var pigg som en lärka och ville ha säll­skap. Det ville hon förresten redan halv tre på natten. Hon kom med båda sina favoritbollar till sovrummet och tyckte vi skulle leka.

På grund av tidigare nämnda omständigheter låg isoleringsarbetet nere i förrgår, så nu bestämde jag att det skulle bli klart om jag så höll på tills solen gick ner.

Det behövde jag nu inte. När fabriks­visslan signalerade slut på arbetsdagen var jag klar med både isolering och städning. Jag hade till och med hunnit få upp andra gardiner i vindsfönstren.

Arbetet krävde en simtur. Vattnet var fortfarande 21 grader varmt och kändes riktigt skönt. Alla berg­ulls­rester på huden försvann i ett huj och overallen fick sig också en simtur. Efter det blev det mat och middagsvila. Skönt att få sträcka ut ryggen efter att ha gått nästan tredubbel i några timmar.

Utrökt
När vi steg upp – Mia sov middag på mina ben – tyckte jag det kändes kyligt i huset och hämtade in ved. För säkerhets skull eldade jag i sotluckan för att försäkra mig om att det drog ut innan jag satte fyr på veden. Röken singlade sakta upp från skorstenen noterade jag när jag var ut en sväng.

När veden redan hade börjat förkolna började det plötsligt ryka in. Mer och mer… Jag stängde allt som gick att stänga, men det hjälpte inte. Det var för all del helt vind­stilla ute, men röken hade ju stigit ur skorstenen strax innan?

Till slut var hela köket fullt av rök. Jag var tvungen att gå ut och andas och torka tårarna. Jag kom fram till att enda lösningen var att försöka släcka glöden i klabbarna.

Att spreja med vattenkannan åstadkom bara mer rök och veden fortsatte glöda. Antingen fick jag slänga in en hink vatten eller plocka ut veden.

Det blev det senare. Och mera bolmande rökmoln tills jag hade skopat ut veden och fått ut det gamla sillämbaret som jag använde som förvaringskärl. Ämbaret ställde jag i skottkärran. Sen fick det stå där och skicka röksignaler som långsamt segade sig ner till stranden. Till slut hällde jag vatten på eländet, annars kunde grannarna tro att det var eldsvåda på Udden.

Jag kan för mitt liv inte begripa hur det helt sonika kunde bli tvärstopp på draget? Men nu har jag lärt mig att det inte är nån idé att elda när det är stiltje. Hela huset luktar fortfarande som en rökbastu trots att alla fönster har stått öppna under dagen.

Ny nivåvarnare
Vid lunchtid dök ”avloppsleverantören” upp som avtalat med min nya nivåvarnare till avloppstanken och installerade den. Fabrikatet var ett annat så jag klarade mig med en hundralapp mindre än den förra. Bättre så än tvärtom.

Favoritpyssel
Resten av dagen har jag gjort det som fallit mig in. Målet för ansträngningarna har varit att pyssla om önskad växtlighet och avlägsna den oönskade. Det nyanlagda blomlandet från i fjol höst ser nästan ut som ett blomland igen och både häcksax och grästrimmer har fått tjänstgöra.

Vädret har varit synnerligen myggvänligt. En liten, ettrig och ljudlös sort har favoriserat mig. Det är tacken jag får för att larverna fick växa till sig och må gott i min vattentunna.

Eftermiddagen har tillbringats i Silverpilen med en hjälpbehövande och frustrerad kisse.

Akutåtgärd
Strax efter 12 kom Mia in i verandan med ett nytt fångstbyte. Efter en kort stund hörde jag ett välbekant ljud. Hon lät precis på samma sätt som när grässtrået hade fastnat under struplocket i början på juni.

Hon kom in och fortsatte hosta. Alla symtom tydde på att ett nytt grässtrå hade fastnat. För att i bästa fall få det att åka ner i magen sprutade jag ner vatten i halsen på henne. Ingen verkan. Nästa åtgärd var att ge henne lite kattgodis och hoppas på att det fick strået att flytta på sig. Det blev bara värre, hon kräktes i stället.

Då var det bara att hoppas på att jag fick tag på veterinären. Jodå, hon svarade på mobilnumret, men på torsdagar åtar hon sig bara stora djur. En i mitt tycke något underlig arbetsfördelning med tanke på att kommunen har en enda veterinär!?

Hon hänvisade till närmaste smådjursklinik i Halikko. När jag frågade var det ligger, förstod jag av hennes förklaring att det ligger mot Åbo till. Hon bad mig ringa och avisera vår ankomst, så jag googlade kliniknamnet för att få telefonnumret och ringde upp.

Jodå, jag kunde få komma akut klockan 13.30. Jag frågade hur långt det var att åka, men fick inget riktigt svar så jag sa att jag kör till Åbo på en timme och alltså borde hinna. Jag fick höra av mig om jag inte hittade.

Jag stoppade in Mia i buren och åkte i väg. Som vanligt en mardrömsresa eftersom hon hatar buren och jag tycker synd om henne. Nu skulle vi dessutom åka en hel timme.

I Pikis började jag ana oråd, nån rondell som jag hade blivit anvisad om hade jag inte sett och nu var jag snart i Åbo? Jag ringde kliniken igen och fick klart för mig att Halikko ligger strax innan Salo om man kommer från Åbo-hållet. Åh, nej!!

Jag vände direkt och kom i håg att jag hade sett en skylt med Salo 23 km på vägen. Men så klart hittade jag den inte från det här hållet. Snart nog var jag tillbaka vid korsningen Kimito-Åbo och fortsatte mot Helsingfors. För att vara säker på att jag skulle komma till Salo, ringde jag händige släktingen som bekräftade att det stämde.

Varje kilometer blir tredubbelt så lång när man har bråttom. Visserligen var Mias tillstånd inte döds­hotande, men såna fall inträffar ju säkert också. Undrar hur många patienter som hinner dö innan dom kommer fram till vårdstället?

Stackars Mia, hon hade både kissat och bajsat i buren märkte jag efter ett tag. Nu led jag ändå mer med henne. Katter som är så renliga och aldrig gör sina behov där dom ska ligga i vanliga fall.

Klockan två var jag framme och rusade in. Då skulle hon först registreras i mottagningen, sen fick vi vänta och vänta och vänta. Minuterna segade sig fram. Mia hade lugnat sig något men lät fortfarande olycklig. Jag förstod henne till fullo och trampade av och an.

Till slut fick vi träffa en veterinär och jag förklarade varför vi var där. Jag talade också om att buren var nersölad. I stället för att ta hand om Mia skulle hon gå och säga till nån som kunde rengöra den. Mera väntan. Till slut ropade jag högljutt ”men kom nu då!”. Väntan förlängde pinan både för Mia och mig.

Efter i mitt tycke en evighet kom hon tillbaka, kollade hjärtat på min inrådan och gav henne ett milt lugnande medel och sa att hon skulle komma tillbaka om en stund när Mia hade somnat. Mera väntan. Men nu kände jag mig lugnare, Mia kunde snart få slappna av.

Själva åtgärden skedde i ett annat rum. En sköterska tillkallades som satte in en kateter för att ge Mia den egentliga sövningen. Kräkreflexerna på en katt är tydligen extra starka och kräver därför sövning.

En videokamera och monitor ingick i instrumentarsenalen. Två grässtrån hade fastnat, varav det ena under struphålslocket precis som förra gången. Lika långt var det också, närmare 10 cm. Ingreppet lyckades utan att strået brast och Mia sveptes in i en handduk för att hålla värmen.

Jag höll Mia i famn under tiden som jag väntade på att hennes rengjorda bur hämtades. Sen fick jag hjälp med att lägga in henne i buren och kunde gå till kassan. 104,65 euro för två grässtrån. Undrar om det hade blivit billigare om dom hade skippat kameran? Nä, nu är jag elak. Så klart det var värt det bara Mia blev pigg och kry igen.

Nästa gång jag ska till Halikko ska jag åka rätta vägen så klarar jag mig med en tur returresa på 142 km i stället för 200. Och så hoppas jag innerligt att vi inte behöver uppsöka veterinär på torsdagar!

Jag har förbannat min dumhet, behöver en Spiderman och har återfått arbetsdatorn.

Helkorkat
Igår tyckte jag det var idealiskt att sätta i gång med isoleringen av mellantaket. Jag drog på mig ove­rallen och trädgårdshandskarna och utrustade mig med en sidenscarf som andningsskydd. När jag köpte isoleringen sa nämligen en av killarna att bergull också dammar. Han kanske menade luddar? Jag märkte då inget damm?

När jag sprättade första paketet blev jag alldeles bestört… Isoleringen var ju blöt!! Inte plaskvåt för all del, men stora blöta fläckar syntes, speciellt på den översta och understa skivan. Kanterna hade ”dagg­droppar” beroende på kondens förstås.

Jag som korkat nog antog att plast­embal­laget var tätt?! Tänk så fel man kan ha. I nästa paket låg en hel vatten­pöl i ena hörnet på plastomslaget, tvestjärtarna hade byggt bo och gräset hade börjat växa in i isoleringen.

Tänk om jag hade varit så smart att jag drog en presenning över hela rasket direkt när jag fick leveransen. Men det var ju så dags att komma på det nu.

Hur skulle jag nu göra? Med tanke på att dom sju paketen inte var gratis precis, bestämde jag att dom måste torka om dom får ligga i solen och blåsten några timmar. Ett par fick ligga på piskställningen, en på pumphustaket och resten över trädgårdsmöblemanget. Då kom ju det till användning också.

Hittills har jag suttit i en av stolarna högst fem gånger, resten av sommaren har småfåglarna hållit till där. Dom gillar utsikten ner mot sjön tror jag. 😉

Några skivor bar jag i alla fall upp på vinden och la ut. Samtidigt passade jag på att byta gardin i vinds­fönstret och beundrade den fenomenala utsikten ett tag. Vid lämpligt tillfälle ska jag fånga den på bild.

I behov av Spiderman
När jag stod uppe på vinden hörde jag hur illa det låter när ekgrenen som hänger på takåsen gnider mot plåten. Vinden var tidvis rätt frisk igår.

Jag tror väl knappast att trä nöter hål på plåt, men risken är att ytan skadas och plåten börja rosta, vilket förr eller senare leder till ett hål och efterföljande läckage. Troligen ligger jag redan i graven när det händer, men det känns inge’ bra att inte åtgärda det.

Alltså behöver jag få tag i en lätt och smidig person som inte har höjdskräck och som kan tänka sig att ta sig fram längs takåsen med en såg i högsta hugg. Finns det några Spider-män eller -kvinnor på ön månn’tro? Själv får jag svindel så snart jag har fötterna två meter över marken.

Klart att hämta datorn
Under tiden jag höll på med min våta isolering, ringde servicekillen på ZasData. Datorn var klar att hämta. Perfekt tajmat. Då kunde ju isoleringen torka medan jag åkte och hämtade min älsk­ling.

Så klart kunde jag inte låta bli att koppla in alla kablar när den kom på plats. Men jag lovade mig själv att jag inte skulle göra mer än så. Jag hade ju isolering som väntade.

Fyra timmar senare kom jag på att jag måste ta in isoleringen om den inte skulle bli fuktig igen. Dessutom utlovades åskskurar till idag, så nu skulle presenningen över resterande tre paket. Jag missade min favoritserie med fem minuter, men det var OK.

Efter TV-tittandet satt jag kvar till klockan två i natt för att fortsätta ”rekonstruktionen” av program­varan i datorn. Tack vare det och dagens regnväder, har jag kommit i kapp i högarna och hunnit skicka lite reklambudskap till mina vykortskunder. Det har ju hänt en del sen den 23.7 då jag lämnade in datorn.