Jag har skapat kassa-kö, ätit en tre rätters middag och agerat livräddare.

Stopp i kön
Idag var jag tvungen att åka och handla. Mitt chokladförråd var tomt. 😀 En del andra förråd behövde också fyllas på och krävde besök i två butiker. Jag betedde mig fullt normalt i den första kassan. Plockade upp varorna på bandet, tog fram plånboken och betalade som man ska.

I den andra butiken gick det inte lika bra. Jag plockade visserligen upp varorna på bandet men sen var det stopp. Var hade jag plånboken? ”Jag har glömt plånboken, jag går och hämtar den” sa jag till den unga damen i kassan och bad henne ta nästa kund under tiden.

Jag gick ut till Silverpilen övertygad om att plånboken låg där. Men den fanns ingenstans. Jag återkallade minnesbilden av var jag senast såg den och vart jag la den efter det, men där låg den absolut inte.

När jag hade rotat runt på alla tänkbara ställen i bilen kom jag fram till att jag garanterat hade den med mig in i butiken men fortsatte ändå leta medan tankarna snurrade. Den låg inte i shoppingkassen jag hade med mig in för där hade jag ju redan tittat.

Hade jag lagt den i från mig inne i butiken nånstans? Nej, det stämde inte heller. Hade nån snott den ur varukorgen? Knappast troligt.

Plötsligt hörde jag kassafröken ropa mitt namn, så jag tittade upp och hörde henne säga ”din plånbok är här”. Just så. Jag visste ju att den måste vara i butiken.

Damen som väntade på att få betala efter mig hade sett den sticka fram under en förpackning med pålägg så den rara unga damen i kassan gick ut och hojtade. Mitt namn kom hon i håg sen jag job­bade i skolan. Sån service finns nog inte i stan.

När jag kom tillbaka till kassan hade kön blivit påtagligt lång. Jag bad så mycket om ursäkt och er­kände mig tillhöra gruppen vimsiga fruntimmer. Damen som stod närmast mig tyckte inte det var några problem men längre bak i kön stod en herre med bister uppsyn. Jag skyndade mig att plocka fram plånboken, betala och plocka ner mina varor i kassen medan jag än en gång tackade dom in­blanda­de damerna för hjälpen.

Tre rätters middag
Av nån anledning glömde jag lunchen idag så middagen fick bli lite tidigare. Det är inte så ofta det vankas tre rätters middag på Udden, men idag var ett undantag.

Förrätten bestod av en frilandsgurka som intogs på stående fot medan potatisen kokade. Som varmrätt serverades resterna av en död fisk och kokt potatis (den är så mallig så den spricker upptäckte jag) med dillsås. Desserten utgjordes av blåbärssoppa med en skvätt grädde. Snabblagat och gott.

Livräddare
På kvällskvisten kom Mia in med en liten pippi mellan käkarna och släppte den på köksgolvet. Efter att fågeln förtvivlat hade flaxat runt och satt sig på gardinstången, ingrep jag.

Mia ropade i högan sky och försökte med allt våld komma åt den, men den här gången var matte ett strå vassare. Jag klev upp på pallen, kupade handen över fågeln och bar ut den. Innan jag släppte den kollade jag skadorna och bedömde att den skulle klara sig.

Mia fattade aldrig att jag hade gått i väg med den, hon skulle prompt upp på gardinstången för att se om den inte var kvar. När jag hade lyft upp henne på hatthyllan så hon såg att det inte fanns nån pippi kvar lugnade hon sig så småningom. Men hon såg länge ut som om hon trodde att den hade försvunnit genom ett hål i väggen.

1-0 till fågeln den här gången och dagens goda gärning för min del. Den kanske kompenserade kö-stoppet?