Mia och jag har nyttjat allemansrätten.

Lysande idé
Efter lunch var jag less på att fortsätta pyssla på tomten och kom på att jag kanske skulle ta en tur i skogen. Jag blev inspirerad av att mamma berättade att hon köpt blåbär och kantareller på torget.

Jag behövde bara säga ”kommer snart” så hade jag en svart-vit kompis vid mina fötter. Om hon hade vetat vilken pärs hon skulle utsättas för hade hon knappast följt med.

Blåbär
Vi hann bara upp till dikeskanten ovanför ”Sandholmsåkern” så fanns det stora, fina blåbär. Det är första gången jag står rak och plockar blåbär. Min literspyts blev full på en kort stund. Mia la sig på åkerkanten och väntade snällt under tiden.

Stora skogen
När jag fortsatte upp i skogen skyndade hon sig att följa efter. Vi gick inte så långt upp, utan gick parallellt med åkern.

Vi hann inte särdeles långt innan hon började ha högljudda synpunkter på väg­valet. Ändå följde jag djurstigarna där det var möjligt. Eller var det kanske just därför? Hon kände kanske lukten av djuren som gått där innan?

Jämfört med Snuttan betedde sig Mia som en ”stadskatt”. Med några meters mellanrum måste hon stanna och putsa tassar och ben. Lustigt beteende. Var hon orolig för att hennes egen doft försvann eller tyckte hon att hon blev smutsig av att gå i skogen?

Kantareller
Efter ett tag fick jag syn på dom första kantarellerna under en stor gran. Mia var helt oförstående till mitt intresse, men höll sig i närheten tills jag gick vidare.

Ju längre bort vi gick, desto oroligare blev hon. Jag förstår henne. Hon kunde ju inte veta att jag hittade hem tillbaka. Efter ett par fyndplatser till beslöt jag att jag hade tillräckligt med svamp för en stuvning, men råkade hitta några till.

Under tiden jag tog rätt på dom försvann Mia. Jag lockade en bra stund innan hon dök upp. Hon hade gått ner mot åkern till, förmodligen för att hon trodde jag skulle gå däråt. Jag berömde henne och talade om att vi nu skulle gå hem.

Varm hemfärd
Vi tog oss snabbt ner från skogen, över diket och upp på åkern. Mia verkade lättad över att slippa kryssa mellan en massa hinder och skuttade glatt i väg. Men nu uppstod ett problem. Solen hade kommit fram ur molnen. Om vi skulle snedda över åkern skulle det bli på tok för varmt för henne (ansåg jag).

Vi höll oss i stället i skuggan och följde åkerkanten ända tills vi var tvungna att ta oss ner tillbaka till vägen. Jag bar henne ett par gånger för att hon skulle slippa solen, men hon blev snabbt otålig och ville ner.

Nere på vägen var det tack och lov skugga. Hon flämtade av ansträngningen och värmen så vi tog en paus innan vi fortsatte. Sen var det inte långt kvar.

När jag svängde ner mot vårt vägskäl rusade hon före i full karriär. Äntligen var hon på bekant om­råde igen. Det talade hon också om med sitt ”belåtenhetsläte” och la sig ner och rullade sig i gruset. Borta bra, men hemma bäst. 🙂

Igår blev jag klar med isoleringen och rökte ut mig ur huset. Idag har jag fått ny nivåvarnare och ägnat mig åt favorit­pyssel.

Slutisolerat
Igår morse steg jag upp kl 7.40. Det var Mias förtjänst. Hon var pigg som en lärka och ville ha säll­skap. Det ville hon förresten redan halv tre på natten. Hon kom med båda sina favoritbollar till sovrummet och tyckte vi skulle leka.

På grund av tidigare nämnda omständigheter låg isoleringsarbetet nere i förrgår, så nu bestämde jag att det skulle bli klart om jag så höll på tills solen gick ner.

Det behövde jag nu inte. När fabriks­visslan signalerade slut på arbetsdagen var jag klar med både isolering och städning. Jag hade till och med hunnit få upp andra gardiner i vindsfönstren.

Arbetet krävde en simtur. Vattnet var fortfarande 21 grader varmt och kändes riktigt skönt. Alla berg­ulls­rester på huden försvann i ett huj och overallen fick sig också en simtur. Efter det blev det mat och middagsvila. Skönt att få sträcka ut ryggen efter att ha gått nästan tredubbel i några timmar.

Utrökt
När vi steg upp – Mia sov middag på mina ben – tyckte jag det kändes kyligt i huset och hämtade in ved. För säkerhets skull eldade jag i sotluckan för att försäkra mig om att det drog ut innan jag satte fyr på veden. Röken singlade sakta upp från skorstenen noterade jag när jag var ut en sväng.

När veden redan hade börjat förkolna började det plötsligt ryka in. Mer och mer… Jag stängde allt som gick att stänga, men det hjälpte inte. Det var för all del helt vind­stilla ute, men röken hade ju stigit ur skorstenen strax innan?

Till slut var hela köket fullt av rök. Jag var tvungen att gå ut och andas och torka tårarna. Jag kom fram till att enda lösningen var att försöka släcka glöden i klabbarna.

Att spreja med vattenkannan åstadkom bara mer rök och veden fortsatte glöda. Antingen fick jag slänga in en hink vatten eller plocka ut veden.

Det blev det senare. Och mera bolmande rökmoln tills jag hade skopat ut veden och fått ut det gamla sillämbaret som jag använde som förvaringskärl. Ämbaret ställde jag i skottkärran. Sen fick det stå där och skicka röksignaler som långsamt segade sig ner till stranden. Till slut hällde jag vatten på eländet, annars kunde grannarna tro att det var eldsvåda på Udden.

Jag kan för mitt liv inte begripa hur det helt sonika kunde bli tvärstopp på draget? Men nu har jag lärt mig att det inte är nån idé att elda när det är stiltje. Hela huset luktar fortfarande som en rökbastu trots att alla fönster har stått öppna under dagen.

Ny nivåvarnare
Vid lunchtid dök ”avloppsleverantören” upp som avtalat med min nya nivåvarnare till avloppstanken och installerade den. Fabrikatet var ett annat så jag klarade mig med en hundralapp mindre än den förra. Bättre så än tvärtom.

Favoritpyssel
Resten av dagen har jag gjort det som fallit mig in. Målet för ansträngningarna har varit att pyssla om önskad växtlighet och avlägsna den oönskade. Det nyanlagda blomlandet från i fjol höst ser nästan ut som ett blomland igen och både häcksax och grästrimmer har fått tjänstgöra.

Vädret har varit synnerligen myggvänligt. En liten, ettrig och ljudlös sort har favoriserat mig. Det är tacken jag får för att larverna fick växa till sig och må gott i min vattentunna.