Det är nya tider på Udden, jag har gömt kvisthögarna och invigt rampen.

Nya tider
Sen en tid tillbaka gäller nytt dagsschema på Udden. Uppstigning mellan åtta och nio, lunch mellan tolv och ett, kaffe vid tre (enligt bynormen) och middag efter arbetsdagens slut, oftast runt 18-snåret. Det innebär också att det brukar vara läggdags senast halv tolv.

Mia verkar gilla tidsschemat. Varje gång jag är hungrig dyker hon upp och vill också ha mat. Fast hennes arbetsdag slutar först mellan halv nio och halv tio på kvällarna.

Inga kvisthögar
Vid tiotiden i förmiddags var jag redo och hämtade skottkärran och grepen. Men för att få plats med alla sex högar var jag tvungen att först ordna en ny avstjälpningsplats.

När jag hade bränt mig på nässlorna för n:te gången i sommar och blivit illa åtgången av mygg och bromsar en stund insåg jag att det kanske vore smart att ha nåt på fötterna och vara klädd i nåt annat än bikini. Snickersbyxa och croqs åkte på. Stövlar använder jag bara om jag absolut är tvungen.

Efter fem timmar inklusive lunch- och kaffepaus var högarna äntligen ur synhåll. Fast nu framträdde det långa gräset plötsligt mer än tidigare fick jag för mig.

Rampinvigning
På grund av strandade förhandlingar med herr grannen junior var jag tvungen att klippa gräset själv. Han tog sig inte hit skogsvägen med sin åkgräsklippare och det skulle gå åt för mycket bränsle om han åkte runt byn tyckte han.

Så till tonerna av Tjajkovskijs femte symfoni rullade gräsklipparen nerför den nya rampen. Nä, inte riktigt så pampigt, men nästan. Vilken fröjd att slippa baxa, lyfta och skuffa! Jag är sååå glad över min fina ramp!

Konstigt nog gick det snabbare än det brukar att klippa gräset. På en och en halv timme var jag klar. Och oj vad fint det blev!

Det gick lika smidigt att rulla uppför rampen. Jag kunde förstås ha kört in i boden, men jag ville först kolla hur gräsklipparen såg ut undertill. Tack vare att jag hade använt ”spruten”, fanns det ingen gräsgegga att rengöra under kåpan så det var bara att rulla in och parkera.

I morgon har jag gjort mig förtjänt av en ledig dag. 🙂

Jag har jagat en jägare och riskerar åtal. Mia har blivit ormbiten igen.

Jägarjakt
I förmiddags ringde jag Kimitoöns jaktvårdsförening för att höra om man får jaga mårdhund och vem man kontaktar i så fall?

Mårdhundar får jagas hela året med undantag för tiden 1 maj-1 augusti fick jag veta. Jag fick också namnet på en kille i grannbyn som har lämpliga hundar för ändamålet.

Nästa samtal gick till jägaren i grannbyn. Just nu var han ute i skären och fångade mink, men skulle höra av sig när han var hemma igen. Han påpekade att det krävs lov av markägaren för att få jaga, så tredje samtalet gick till markägaren. Jodå, det var OK fick jag besked om.

Initiativet rimmar förstås väldigt illa med min kärlek till djur och natur. Om jag inte hade Mia hade jag förmodligen inte fattat samma beslut. Samtidigt är mårdhunden en stor skadegörare i och med att den är allätare. Dessutom är den som bekant rabies­bärare, vilket inte ökar sympatierna precis.

Under samtalet med killen i jaktvårdsföreningen fick jag också reda på att lon tar mårdhund, men ser den som konkurrent och äter inte upp den. Alltså har ingen nytta av mårdhundar. Bort med dom.

Häckmord
Idag kunde jag välja mellan att isolera på vinden, klippa gräs eller gå lös på sommar­grannens häck. Jag valde det sistnämnda. Efter sex timmar var jag nöjd.

Risken är att jag blir åtalad för egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. Sommargrannen råkar nämligen vara jurist. Men högst antagligen kommer han inte ens att märka att jag har gjort nåt, ingen i familjen verkar särdeles intresserad av växtskötsel.

Min före detta granne som är trädgårdsmästare skulle däremot anklaga mig för mord om hon såg hur jag har farit fram med grentång och häcksax.

Häcksaxen köpte jag specifikt för det här ända­målet tidigt i somras och nu är den alltså väl inkörd. En hel del andra kvistar rök också. Jag misshandlade ett plommonträd och ett par äppelträd av bara farten.

Nu återstår att ta hand om ”avfallet”. Det lär kräva sex timmar till misstänker jag. Kors vad många kvisthögar det blev.

1-0 till huggormen
Mitt på dagen beslöt jag gå med soppåsarna och var borta i högst en kvart. När jag kom tillbaka stannade jag till vid uthuset och hörde ett utdraget jamande från Mia inifrån huset. Inte i den vanliga tonen utan långt ner i halsen.

Jag trodde först att hon kände sig övergiven och sökte mig. Undantagsvis sa jag inget när jag gick så hon kanske lockade på mig? Jag svarade henne och lockade på henne i min tur. Ingen kisse.

Jamandet ändrade karaktär och gav mig onda aningar. Jag skyndade mig ner till huset och såg genast Mia på golvet i verandan. Hon satt hopkurad på alla fyra och såg ut att må fruktansvärt dåligt.

Så fort jag nuddade vid henne lät hon så där illa igen. Inget blod såg jag så jag antog att hon måste ha ont i magen. Hon svalde så där som hon brukar innan hon ska kräkas, men det blev inget mer.

Hon förflyttade sig nån meter mot ytterdörren, men sjönk sen i hop igen. Jamandet hade upphört och nu fick jag stryka henne över huvudet. Då såg jag två klara droppar på hennes ena överläpp. Nu förstod jag. Hon hade blivit ormbiten igen.

Lyckligtvis hade hon varit så snabb att giftet inte hade gått in helt och hållet. Men fruktansvärt ont hade hon förstås och läppen svällde upp, fast tack och lov inte så mycket som jag hade förväntat mig.

Jag lämnade henne och började plocka i hop verktygen jag behövde. Nästa gång jag såg henne satt hon ute på trappan och när jag satte i gång med häcken kom hon och la sig under den.

Efter ett par timmar såg jag att hon hade piggnat till. Hon försökte fånga nåt med tassen. Jag beslöt ta en paus och gick in i köket och vips var hon också inne. Dessutom hungrig, ett gott tecken. Jag var lite orolig för att hon skulle ha svårt att äta, svullnaden kanske också påverkade tunga och gom, men jag hade oroat mig i onödan, hon åt och drack som vanligt.

Nån timme senare var hon redan i färd med att jaga flygfän och avslutade sin arbetsdag med att fånga en näbbmus. Skönt att det inte blev värre än så.

Efter det här ligger inte huggormarna heller särdeles högt i kurs… Men dom gör trots allt nytta och utgör mat i sin tur så jag tänker fortfarande inte slå i hjäl nån.