Jag har nästan fått hjärtslag och fasar för vad som väntar mig.

Skräckupplevelse
Mitt i morgontoaletten ringde teknikern från ZasData. Som ofta, gick jag ut och pratade trots att jag var näck. Halvvägs in i samtalet hörde jag ett fruktansvärt skrik. Första tanken var att det var en sjöfågel, men nödropen (som jag tolkade det) fortsatte. Dom tycktes komma från sommargrannens tomt, men ögonblicket senare förstod jag att dom hördes nerifrån ”flyet”.

Jag vrålade ”nej” i örat på teknikern, fortsatte flämtande ”det händer nåt, jag ringer sen” och rusade i väg i riktning mot ljudet med bultande hjärta. Jag var helt övertygad om att Mia var i nöd.

Framkomligheten var inte den bästa och jag var ju barfota så det gick inte att springa, men jag skyndade mig allt jag kunde. Tack vare torkan kunde jag klafsa i den svartbruna sörjan nästan ända ner till sjön.

När jag närmade mig ropade jag ”Mia, är du där?” men fick förstås inget svar. Dom hårresande skri­ken hade upphört i och med att jag klev på torra grenar som brast och varnade om min ankomst. Eftersom marken var täckt av vegetation kunde jag inte se ett dyft.

Fortfarande med hjärtat dunkande stannade jag till för att eventuellt höra nån eller nåt röra sig, men det var dödstyst. Jag insåg att vad det än var som hade frambringat det blodisande lätet fanns det inte kvar eller hade gömt sig. Det lugnade mig en aning. Om det hade varit Mia hade hon säkert gett sig till känna resonerade jag.

Jag tog mig tillbaka upp till huset, ringde till teknikern och förklarade mig, sen diskuterade vi resten av ärendet och avslutade samtalet. Nu skulle jag ta på mig stövlar och gå ner på nytt för att kolla om jag kunde upptäcka orsaken till nödropen.

I samma ögonblick kom Mia in. Svansen var burrig och pupillerna större än vanligt men i övrigt be­tedde hon sig som hon brukar. Jag höll nästan på att krama i hjäl henne av lättnad över att hon levde och var oskadd.

Min högst personliga teori är att Mia och en mårdhund – antingen mamman eller nån av valparna – kom i vägen för varandra. När jag tänker närmare efter, påminde ljudet om dom skrik jag hörde sent en höstkväll för ett par år sen. I ljuset av ficklampan som jag hämtade såg jag tydligt en mårdhund som sprang på min sida av sommargrannens häck. Den hade av allt att döma stött på en fiende eller en konkurrent på andra sidan häcken.

Min teori stöds av att Mia under resten av dagen har varit inom synhåll eller vistats i min omedelbara närhet, speciellt utomhus. Men jag kan förstås ha fel och inbilla mig alltsammans. Det har hänt nån enstaka gång tidigare. Strunt i det, huvudsaken att slutet på historien blev gott.

Förskräckande vetskap
Efter dagens samtal med teknikern vet jag vad som väntar mig när jag väl får tillbaka datorn… Han blir tvungen att ominstallera Windows talade han om. Det innebär närmare tre dagars jobb innan alla program är ominstallerade och alla anpassningar och inställningar genomförda. Suck och stön. Den datorn tar snart kål på mig. Eller vice versa kanske?

Enligt teknikern är jag en av tre kunder som ständigt drabbas av underliga fel. Det är ju en ringa tröst. Jag ser ingen prestige i att vara avvikande i det fallet. Men jag försöker trösta mig med att om jag inte hade några bekymmer, hade jag heller inget att glädja mig åt.

För att citera min salig styvmorfar: ”These things are sent to try you”. Undrar när jag blir klar med den här typen av prövningar?