Jag har lämnat in datorn på service igen, köpt isolering, kärrat ved och blött kameran.

Diskkrasch
Dagen började inte alls som planerat. När jag startade datorn, tyckte den (fritt översatt) att jag skulle starta om eller montera rätt startmedia. VA?! Jag trodde jag såg i syne.

Jag startade om men fick samma envisa meddelande så jag tog fram Recovery disken (du har väl också en sån hoppas jag?) som jag skapade senast jag nödgades byta disk, det vill säga för sju månader sen. Nu så, skulle det ordna sig.

CDn körde i gång och jag fick välja systemåterställningsdatum. Den senaste systemspeglingen gjordes i går kväll, så jag valde förstås den. Allting såg hoppfullt ut, men efter en lång stunds tuggande var jag tillbaka där jag började. Tji fick jag.

Lustigt nog kände jag mig lugn som en filbunke. Jag konstaterade bara att det var bäst att lämna in datorn och ringde ZasData men fick inget svar trots att klockan var över åtta. Dom öppnade först klockan tio visade det sig när jag kollade öppet­tiderna i Annonsbladet.

Undrar om det är ett ålderstecken att man inte längre går i tak när oväntade problem dyker upp? Av mitt stoiska lugn att döma måste jag i så fall vara närmare 100. Det är jag ju förresten. 😀

Vid elva-tiden överlämnade jag problemet till en (mycket) ung man och sa mig vara villig att betala extra-avgiften för att få priori­terad service. Förhoppningsvis är felet mekaniskt den här gången och går att åtgärda utan diskbyte.

Isolering
När jag ändå var i ”stora centrum” passade jag på att uträtta andra ärenden samtidigt. Ett av dom kan jag nu stryka från Att göra-listan: Isolering till vinden. Sju paket blev det för att täcka dom 25 m² som behövs, leverans sker senare i veckan.

Vedforsling
Efter hemkomst och uppackning av inköp, respektive mat-, kiss- och rökpaus var jag mogen att börja kärra ved. Tyvärr hade solen bestämt sig för att komma fram ur molnen så efter femte lasset hölls glasögonen inte längre på näsan.

Det fick vara nog som ”övningskörning” beslöt jag. Jag bytte raskt om till baddräkt, knallade ner till stranden och klev ner i böljan den blå för att svalka mig.

Nyfiken som hon är, vågade Mia sig längst ut på bryggan för att kolla vad jag hade för mig i vattnet. Hon såg ut som om hon tyckte att jag var dö’knäpp som frivilligt vistades i det gräsliga elementet.

Klantigt
Fuktincidenterna verkar förfölja mig för närvarande. Idag var det kamerans tur. Jag ville ta en närbild på ”sjögräs” som jag tog med mig upp från sjön och som jag hade arrangerat i ett plastglas. Plopp sa det så hade jag doppat objektivet i vattnet. Hur klantig får man bli?