Gårdagen blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Framåt två på eftermiddagen hörde jag konstiga ljud från verandan. När jag öppnade dörren möttes jag av en blöt och hostande Mia som lät som om hon höll på att kvävas.

Jag var säker på att hon hade nåt i halsen som fastnat och som hon skulle få upp, men så enkelt var det inte. Resten av eftermiddagen kräktes hon våldsamt med jämna mellanrum och hade ont. Varje gång hon för­sök­te äta eller dricka utlöstes kräkreflexen. Framåt kvällen blev det lugnare, men hon kraxade och hostade fortfarande.

Fru grannen och junior tittade in en stund på kvällen, men jag var förmodligen inte speciellt trevligt sällskap. All fokus låg på Mia och oron malde. Natten blev ändå lugn, eller åtminstone hörde jag inte Mia. Hon la sig i soffan som hon brukar.

Halv sju i morse hoppade hon upp på mig för att gosa och väcka mig, men började hosta efter en kort stund. Jag tyckte det var lika bra att stiga upp, jag skulle ändå ringa veterinären klockan åtta.

Stackars Mia var jättehungrig, så jag beslöt ge henne en portion burkmat för att skona halsen så mycket som möjligt. Efter ett par tuggor kräktes hon, men fortsatte ändå att äta och den här gången fick äntligen hon behålla maten.

Strax efter åtta ringde jag veterinären och fick tid kl 9.30. Bilturen var som vanligt gräslig, Mia har för länge sen glömt hur det är att vara instängd i bur och åka bil.

Efter en stunds väntan fick vi komma in i undersökningsrummet. Veterinären började som vanligt med att lyssna på hjärtat. Hon hörde ett biljud sa hon, men kunde förstås inte avgöra exakt vad som orsa­kade det utan närmare undersökning. Möjligen ett klaffel trodde hon.

Orsaken till hostan och kräkningarna misstänkte hon kunde vara ett grässtrå som fastnat, vilket hon  fick bekräftat när hon tryckte på en punkt på Mias hals. Åtgärden krävde att Mia blev sövd och när hon hade somnat drog veterinären med en lång pincett långsamt och försiktigt ut grässtrået för att det inte skulle brista. Strået var uppskattningsvis drygt 10 cm långt och hade lagt sig under struplocket, så Mia hade aldrig fått bort det utan hjälp.

Med order om att hålla henne inne resten av dagen åkte vi hem tillbaka. Hemfärden skedde helt obe­märkt för Mias del, hon sov fortfarande djupt. Först efter ett par timmar började hon röra på sig och vaknade helt en timme senare. Och var jättehungrig och törstig förstås.

Hon har flera gånger suttit och tittat längtansfullt ut genom fönstret, men lustigt nog har hon inte en endaste gång bett om att få gå ut. Jag har självfallet varit solidarisk och hållit mig inne jag också. Allt jag hade tänkt göra igår låg kvar och väntade så jag har haft full sysselsättning. Vi har också haft ett par besök som har piggat upp oss, tack för dom!

Tänk vad ett grässtrå kan ställa till med. Skönt att det inte var nåt värre. Jag kan bara be och hoppas att hennes hjärta håller i många år till.