Bryggan är klar, jag har gjort mig förtjänt av skadeståndet och Silverpilen är nyduschad. Det har gått ett år sen Snuttan dog. Mia har bjudit på underhållning.

Sista burken
Vid halv elva-snåret beslöt jag utmana hettan och olja klart bryggan. OM det blir regn på måndag som utlovat hinner den torka helt till dess.

Det var inte speciellt skönt… Den svaga brisen förmådde inte svalka tillräckligt, men jag hade ju bara mig själv att skylla. När jag drog dom sista bräderna kunde jag lyckligtvis stå i vattnet.

Cirka fem timmar tog det att olja hela bryggan och jag gjorde av med fyra burkar olja, dvs 3,6 liter. Nästa år är det dags igen.

Innan jag stängde locket på den sista skvätten som blev över, drog jag också över skrubbänken som i år fungerar som avlastningsyta och det lilla bordet jag har på trappan.

Plåster på såren
Efter fil och smörgås tog jag i tu med att plåstra om såren på gräsmattan igen. Det gällde att göra sig förtjänt av ersättningen. För några dar sen köpte jag 220 liter mylla för ändamålet.

Det var inga problem att få dom fyra mullsäckarna att gå åt. Jag kunde nästan ha gjort av med lika mycket till, men det blev i alla fall klart jämnare än tidigare. Kundtjänsten på Fortum ska få en bild på verkställt arbete så snart ersättningen är utbetald.

Nyduschad
Stackars Silverpilen, den har nästan varit gömd under ett lager pollen och vägdamm. Men inte längre. Det sved visserligen lite i mitt ekologihjärta över att spola den med dricksvatten, men det händer högst en gång per år.

Årsdag
Idag för ett år sen hittade jag Snuttans döda kropp. Jag saknar henne fortfarande, även om Mia är en fullgod ersättare.

Underhållning
Efter en njutningsfull simtur i eftermiddagssolen beslöt jag ta ledigt resten av dan, klockan var redan fyra. Jag la mig i hammocken med senaste numret av Illustrerad Vetenskap. Mitt i en artikel om exo­planeter kom Mia med ett byte som fick mig att haja till. Hon hade fångat en orm. En snok den här gången.

Den stackars ormen gjorde sitt bästa för att spela död men så snart Mia la sig på avstånd, lyfte den huvudet och vädrade. Övertygad om att faran var över, ringlade den in i syrenbersån. Men ack, det hörde Mia förstås, fångade den igen och bar tillbaka den på gräsmattan där hon fortsatte sin lek med den.

Till slut var den inge’ rolig längre, hon hörde röster som gjorde henne nyfiken och gick i väg för att kolla var dom kom i från. Ormen låg kvar där hon hade lämnat den, så jag stod kvar för att se om den fortfarande var kapabel att ta sig i väg.

Jodå, efter en stund lyfte den på huvudet igen, pejlade läget och rann i väg in i vintergrönan. Mia hade slagit både klor och käkar i den så frågan är hur illa skadad den var? Förhoppningsvis klarar den sig trots allt.