Jag har krävt ersättning och ägnat mig åt petgöra. Mia har haft besök.

Följebrev och faktura
Jag inledde dagens sysslor med att skriva en faktura och författa ett följebrev till Fortum eftersom jag inte hade fått nån återkoppling på mejlet till kundtjänsten. Några timmar efter att fakturan hade gått i väg med posten fick jag svar från kundtjänsten: ”Tack för ditt meddelande angående din gräsmatta och möjlig ersättning.
Ditt meddelande har överförts till den tekniska sidan. Tekniska sidan sköter alla ersätt­nings­ärenden och kontaktar dig när saken är klar. Jag beklagar att du inte ännu har fått ett svar men eftersom de har det ganska bråttom på den tekniska sidan så kan det dröja en stund.” Jag är tämligen säker på att min faktura kommer att påskynda ärendet.

Inramning
Idag var det hög tid att rama in utställningsbilderna. Jag har gruvat mig i flera dar över hur jag ska få till det snyggt. Med facit i hand kan jag konstatera att jag hellre diskar och kärrar jord än ramar in tavlor!

Första steget var att packa upp ramarna och skära till bilderna så att motivet låg snyggt innanför passepartout’n. Redan där stötte jag på patrull. Bilderna var utskrivna i 45 x 60 cm för att passa ramarna på 50 x 70 cm, men passe­par­tout’ns innermått var bara 39 x 49 cm. Järnspikar.

Jag var tvungen att bestämma vad som var viktigast i motivet och gömma resten. Tillskärningen gick hyfsat. Med hjälp av ribborna till snöskyddet hade jag lämplig linjal och underlag för kniven. Fast en viss släkting jag känner skulle aldrig godkänna kanterna misstänker jag. 😉

Efter en timme var jag klar med första tavlan och trodde dom andra skulle gå snabbare att fixa. Det gjorde dom nu inte… Antingen hade jag skräp eller katthår innanför glaset eller så hade jag klantat mig på nåt annat sätt. Totalt fyra timmar gick åt, plus tid för att lasta tavlorna i bilen och städa efter mig.

Om jag ska rama in flera bilder får jag se till att hyra ett dammfritt rum utan statisk elektricitet och klä mig i dammfri overall, hårnät, munskydd och gummihandskar.

Spännande besök
Fram på kvällskvisten kom Kasper på besök med sin reservmatte. För att inte inkräkta alltför mycket på Mias revir satt vi ute. Reservmatte kastade boll som Kasper hämtade så han struntade helt i kattdoften.

Mia blev så klart nyfiken när hon hörde våra röster, men parkerade sig för säkerhets skull under granen för att kolla läget. Antagligen kände hon igen Kasper för en stund senare kom hon fram och låg och lurpassade på honom när han sprang fram och tillbaka.

Bortsett från att Kasper förivrade sig in i verandan dit Mia hade förflyttat sig, förekom inga konfron­tationer. Till slut la hon sig på trappan och kände sig lugn nog för att sänka raggen. Att matte stod bredvid kanske hade en viss inverkan.

Kinderna blossar efter Mors dags-firandet. Som kattmamma kan man ta sig vissa friheter.

Kanonväder
Redan klockan nio var temperaturen tvåsiffrig. Drygt 11 grader, kav lugnt och sol från monfri himmel gav väderprognosen rätt. Som varmast har jag noterat 18,8 under dagen. Klart läge för shorts och linne.

Kattmamma
Innan jag hade kommit ur morgonrocken hörde jag nån som pratade utanför huset. Jag hade redan varit ut en sväng så ytterdörren stod öppen. ”Abborr­leve­rantören” var på förmiddagspromenad och tänkte sig träffa Mia. När jag dök upp gratulerade han på Mors dag. Han tyckte att jag hade anledning att fira dagen i egenskap av kattmamma. Mia fick han inte träffa, hon hade redan hunnit ge sig av på jakt så han hastade vidare.

Dags att börja ”fira”
Halv tolv hade jag gjort morgontoalett, bäddat, laddat tvättmaskinen, letat rätt på shortsen och lämpligt linne. För att försäkra mig om att jag inte skulle frysa gick jag ut och kollade hur det kändes. Om jag stod stilla i den svaga vinden var klädseln onödigt lätt, men med tanke på dagens planerade aktivi­teter skulle den nog räcka till.

Jag kompletterade klädseln med gummistövlar, hämtade stickspaden i boden och rullade fram skottkärran som stod nedanför köksfönstret. Nu skulle gräsmattan repareras efter elgubbarnas framfart.

Spåren framför uthuset fyllde jag redan för nån dag sen med planteringsmylla, men drabbades av snålhet(!) och kom fram till att jag gott kunde använda jord från trädgårdslandet i stället. Idag skulle det bli av eftersom jag – som väntat – inte har hört ett knyst från Fortum.

Efter tre lass var jag redan trött och svettig. Och modfälld. Kors vad mycket jord det gick åt! Dom tre lassen räckte bara till för en liten fläck.

Potatis!
Medan jag tog mig en funderare på om jag skulle orka hämta mer jord öppnade jag dörren till källaren för att den skulle få torka upp och vädras ut efter vintern. Mia sprang in på direkten, det här var ett nytt ställe, jag följde efter. Och si, där stod ju potatislådan.

Jag hade fullständigt glömt att jag hade sparat sättpotatis! Dessutom låg det tre stora potatis kvar. Dom fick bli tillbehör till dagens middag, resten ska groddas sent om sider. Dom blir väl klara för skörd först framåt september, men det gör inget, dom smakar lika gott då.

Vilopaus
Innan jag hade hunnit besluta om fortsättningen på arbetet, dök ”bonuspappan” upp. Vi satte oss ute i solen och pratade medan han drack ett glas vatten. Jag fick inte bjuda på kaffe den här gången heller, inte ens fast jag lovade koka lite svagare kaffe.

Sommarmöblering
När han hade gått vidare på sin byrunda hade jag ingen lust med ”markförbättring” längre utan blev inspierad att börja sommarmöblera på trappan i stället. Bordet hämtade jag på vinden, stolen och dynan i boden.

Efter att ha rengjort vaxduken la jag på den och hämtade överdraget till stolsdynan. Sen provsatt jag. Och suckade förnöjt. Av glädje över våren, den kommande sommaren och över att få bo så nära naturen i mitt kära, lilla hus. 🙂

Dagens bedrift. Till vänster före och till höger efter arbetet.

Mia har återhämtat sig. Flera fjärilar har fått sätta livet till under dagen.

Jag har fått första beställningarna på min nya affärsidé. Mia är konvalescent.

Glädjande säljbesök
Måndagar och fredagar är inga bra dagar för säljbesök har jag fått lära mig. Innan jag åkte i väg idag var jag beredd på ett nej och hade förberett mig på att komma överens om en dag och tid som passade bättre. Men alla jag har besökt har tagit emot mig och tackat ja eller varit positiva till min produkt.

Min nya affärsidé består i att fotografera lokala miljöer, trycka upp som vykort och sälja till alla som vill köpa. Jag utgick från dom butiker som redan säljer vykort, men chansade också på ett par andra ställen. Där fick jag också ja.

På ett par timmar hann jag med fyra besök i Dalsbruk och ett i Kärra. Enda motgången var en butik som har centralt inköp, men jag fick kontaktuppgifter till ansvarig inköpare. Om och när jag lyckas charma honom, kan försäljningen bli avsevärd eftersom han basar för inköpen till alla den kedjans butiker på ön.

Tanken är att vykortsmotiven verkligen ska vara lokala och variera med årstiden. Om jag köper vykort i Dalsbruk är motiven därifrån, är jag i Kärra hittar jag motiv därifrån och så vidare. Min sightseeing i Dalsbruk härförleden gjordes således med kameran i högsta hugg och blir min första produktion.

Jag har tidigare gjort en provkollektion på åtta vinter- och vårmotiv, men är inte nöjd med pappers­kvaliteten, färgerna blev blaskiga och korten såg tråkiga ut. Tack vare ett av dagens besök hittar jag kanske ett tryckeri som ligger bra i pris och som använder en bättre papperskvalitet eller rentav just den som jag har varit på jakt efter men inte fått tag på.

Min idé går alltså som på räls så här långt. Jag behöver dessutom få tag i lämpliga vykortsställ, men det fick jag också tips om idag så jag ska kolla under helgen vilket som blir lämpligt. Dom flesta föredrar väggmontering, men en låg bordsvariant var önskvärd i en av butikerna. Vad gör man inte för att kunden ska bli nöjd? 😉

Bedrövelse
Jag ropade ett ystert hej till Mia när jag kom hem och såg att hon satt på trappan. Men hon kom inte springande som hon brukar utan satt kvar och väntade tills jag kom fram till henne.

Då jag öppnade dörren gjorde hon sig heller ingen brådska, men när hon väl kom in i köket efter mig såg jag att hon såg ovanligt moloken ut. Sen fick jag syn på hennes ena tass. Den var dubbelt så stor som den andra!

Jag lyfte upp henne trots en klagande protest och så fort jag nuddade vid den svullna tassen skrek hon av smärta. Jag var helt säker på att benet var brutet. Vad i all världen hade hon råkat ut för?

Jag slängde mig direkt på telefon till veterinären och hade den makalösa turen att nå henne. Jag förklarade läget och fick klart för mig att svullnaden kunde bero på geting- eller ormbett, att hon varit i slagsmål och blivit biten eller stukat foten på nåt sätt.

Medan jag pratade med veterinären gick Mia faktiskt ytterst försiktigt med den svullna tassen i golvet, vilket fick veterinären att snarare tro på ett bett. Om hon slutade äta och dricka var det skäl att åka till Åbo(!) där helgjouren finns, i annat fall kunde jag avvakta.

Jag skyndade mig att ställa fram extra god mat. Den åt hon upp och drack mjölk, så jag kände mig lite lugnare. Sen gick hon varligt till mattan innanför dörren till vardagsrummet, kurade i hop sig och försökte sova.

Sen dess har hon förflyttat sig till sovrummet och sovit en god stund, men vaknade nyss och var tydligen hungrig för hon gick fram till matskålen och drack mjölk. Hon fick också en portion mat och satte i sig allt i hop, så hon verkar repa sig tack och lov.

Det finns rester av torkat blod under den andra tassen och en ljus blodfläck på ena baktassen så antagligen är det ett byte som har försvarat sig. Möjligen en orm. Oavsett vad det var, hoppas jag hon har lärt sig att vara försiktigare nästa gång och att hon är fullt återställd om nån dag.

Igår avnjöt jag en utsökt middag och proveldade etanolbrännaren. Idag har jag agerat trädgårds­mästare och blivit bjuden på bröllop. Mia gillar väderombytet.

Delikatess
Igår på förmiddagen trotsade Oxen/Tvillingen regnet och dök helt oväntat upp med färska abborrar! Han undrade om jag ville ha och det ville jag förstås mer än gärna.

”Det räcker med en” påpekade jag, men han plockade raskt upp tre stycken. ”Mia ska väl också ha” tyckte han och innan han gick frågade han om jag kan koka fisk. ”Men det har väl moster lärt dig” la han till innan jag hann svara.

Jodå, jag kan faktiskt koka fisk. En firre åkte in i frysen men dom andra två la jag direkt ner i en kastrull och kokade senare med salt, lök och hel kryddpeppar. Kokt potatis och äggsås fulländade anrättningen. Och oj vad gott det var! Det är flera herrans år sen jag åt kokt abborre senast.

Medan jag njöt av maten satt jag och funderade på hur många timmars arbete som hade gått åt för att jag skulle få min goda middag. Åka till hamnen, ut med båten, lägga nät(?), åka hem och så tillbaka för att ta upp dom igen, ta loss fisken, rensa den och leverera hem till dörren. Det blir rätt många timmar det. Hoppas jag kan återgälda den vänliga gesten på nåt bra sätt.

Proveldning
Igår kväll tyckte jag det var lämpligt att provelda etanolbrännaren. Efter att ha hällt ut en halv liter etanol vid sidan om (svårt från en full dunk), lyckades jag fylla brännaren till två tredjedelar som jag skulle enligt anvisningarna. Sen var det bara att tutta på.

Jag är positivt överraskad. Brännaren värmer mer än jag trodde. Efter tre timmar på full fyr var bränslet slut, men kaminen kändes faktiskt varm närmast öppningen. Som extra värmetillskott fun­gerar brännaren alltså ypperligt och mysfaktorn är förstås också hög.

Trädgårdsmästare
Trots den mulna inledningen blev det en solig och varm dag. Det fick mig att tillbringa efter­middagen utomhus med att fortsätta putsa och röja på tomten. Ett tag blev det så varmt att jag var tvungen att ta av mig byxorna, men dom åkte på igen efter nån timme.

Inbjudan
Bland dagens post låg en inbjudan till bröllop. Det händer minsann inte så ofta! ”Reservdottern” och hennes sambo ska gifta sig i slutet av augusti.

Lycklig kisse
Igår var Mia rastlös och uttråkad. Varje gång hon gick ut regnade det, så hon kom in tillbaka efter en kort stund. Det hade hon glömt efter en kvart och ville ut igen. Så höll hon på fram till fyra, sen gav hon upp och la sig.

Idag var hon glad och nöjd igen när hon upptäckte att vädret var fint och hon kunde fortsätta jaga allt som rörde sig. Med undantag för matpauser har hon varit ute hela dagen.

Hon gillar av allt att döma när jag också är ute. Hon kan försvinna en stund men sen dyker hon upp igen och ”pratar” med mig eller vill busa. En mycket social kisse, fast helt på hennes villkor förstås.

Dagens skämt är lånat från Teknik360:

Två ryska elektriker sitter uppe i en stolpe och bråkar. Nere på vägen går en gammal gumma förbi. Den ene elektrikern ropar åt henne:

– Skulle damen vilja vara snäll och räcka mig sladden som ligger där?

Hon tar upp den och ger honom den.

Då säger elektrikern till kollegan:

– Jag sa ju att det var nollan, men du bara tjatar om fas och fas hela tiden.

Jag har sett en polisbil, åkt på en gräslig väg och fått tillbaka mina handskar. Mia gillar bryggan.

Polisbil
I söndags såg jag en livs levande polisbil i byn. Till råga på allt på samma väg som jag bor. Det har jag aldrig nånsin upplevt tidigare under mitt långa liv!

Egentligen var det herr grannen junior som såg den. Han underhöll mig medan jag beskar rosorna och om inte han hade kommenterat, hade jag säkert inte upptäckt den. Vilken sensation!

Junior ställde sig frågan vad den gjorde i våra trakter så jag skojade med honom och sa att poliserna säkert har bekanta  åt det här hållet som dom hade druckit kaffe hos. Jag kände att han inte trodde på mig, men han var för finkänslig för att be mig dra åt skogen.

Varning för Bodängsvägen
Om Vestlax-vägen var i urdåligt skick har den ändå ingen chans att konkurrera med sista biten av Bodängsvägen! Att köra på den är verkligen ett vådligt äventyr.

Anledningen till att jag fick bekanta mig med den bedrövliga vägen var att kvällens möte i fotoklubben hölls hos en av medlemmarna som bor vid vägens slut. Min väl tilltagna tidsmarginal krympte i rask takt medan jag kryssade runt gropar, gupp och uppstickande hinder så jag hade bara tre minuter till godo när jag var framme.

Handsköverräckning
Efter att ha hälsat på värden och värdinnan hejade jag på ena halvan av Sillisatama som stod beredd med mina handskar. Dom glömde jag nämligen vid mitt besök.

Jag blev lite förvånad över att se den trevlige unge mannen i det här forumet men antog att han var inkallad som föredragare för kvällen. Där hade jag fel igen, han vill bli medlem i fotoklubben visade det sig.

Han blir ett värdigt tillskott. Under mitt besök på Sillisatama nämnde han att några av hans bilder från Jurmo hängde i Villa Lande om jag var intresserad av att ta en titt. Det var jag förstås och svängde in redan samma dag. Jättefina var dom!

Brygginspektion
För några dar sen gick jag ner till bryggan för att kolla om vattennivån har sjunkit. Vips var Mia vid mina fötter. Tuff som hon är den lilla damen, hoppade hon elegant upp på bryggan, tassade längst ut och speglade sig i vattnet innan hon vände och kom tillbaka. Innan hon hoppade ner igen fick hon syn på ett ”byte” som lockade till fångst.

Jag har gjort en egotrippad donation, hämtat fotoramarna och filosoferar över behovet av hågkomst.

Bildkälla: http://www.skyddahavet.fi

Egoistiskt understöd
Vad gör man inte för att bli odödlig? Insamlingen till Skärgårdshavets skydd har hittat en idealisk kombination av goodwill och egoism. Skänk 50 € så får du ditt (eller nåt annat) namn ingraverat på en stenplatta som ska pryda Skärgårdshavets skvär som byggs invid Forum Marinum i Åbo.

Jag övervägde en donation redan tidigare, men har inte kommit mig för. Artikeln i lördagens ÅU fick mig att göra slag i saken. Jag tänkte först låta ingravera Uddens officiella namn, men egot vann. Det får bli mitt sätt att göra mig odödlig. Fast det beror förstås på hur länge plattorna ligger kvar och hur mycket dom slits. Om 100 år lär dom inte finnas kvar misstänker jag.

Alla som har lämnat ett bidrag bjuds in till invigningen den 19.5.2011 och får stå på sin platta. Där går min gräns, jag har inga planer på att delta. Men alla som vet vad jag heter kan alltså ”söka upp mig” vid besök i Åbo den 19 maj och därefter.

Raminköp verkställt
Idag kom Silverpilen och jag överens om att åka till Ikea för att hämta fotoramarna till utställnings­bilderna. Det är mitt kortaste besök hittills på ett Ikea-varuhus. In, leta grejer, gå till kassan. Det enda jag köpte förutom det jag skulle, var en förpackning med påsklämmor som råkade ligga i min väg.

När jag har signerat bilderna och skurit utskrifterna så att dom passar i ramarna blir jag odödlig i en och en halv månad att börja med. Fotoutställningen pågår från den 15 maj till den 30 juni. Om jag dessutom har turen att få sälja alstren, kommer jag att vara odödlig ett tag till.

För att gardera mig har jag beställt stora vykort tryckta med samma bilder. Den som inte vill betala för en tavla kan alltså investera i ett vykort i stället. Och om dom inte går åt lär alla jag känner få ett oavsett om dom vill eller inte. Till födelsedag, namnsdag, jul, påsk, midsommar, etc. 😉

Mänskligt behov?
Undrar om alla människor känner behov av att bli ihågkomna efter sin död? Om man har barn och barnbarn ger det sig självt, men för mig som saknar arvingar är läget ett annat. När jag har avslutat det här jordiska livet är det ett fåtal individer som kommer att minnas mig.

Jag har aldrig tidigare känt att det skulle vara viktigt att lämna några minnen efter mig, men ju äldre jag blir desto viktigare tycks det bli. Gravstenen fyller för all del den funktionen, men bara delvis. Jag vill ju helst bli ihågkommen för nåt bra eller gott som jag har gjort eller uträttat.

Det måste vara därför en del människor bygger monument. Frågan är om dom gör det för att få känna att dom har betytt nåt under sin livstid eller för att göra sig odödliga? Det kanske går ut på samma sak?

Det är dags att beskära äppelträden. 🙂

Dagens planering sprack, jag har haft en delvis ofrivillig morgonrocksdag, gjort mig av med ben­värmar­na och njutit av gammaldags romantik.

Dagens program
Dagen var vikt för trädgårdsarbete, alternativt städning av Silverpilen, men varje gång jag tittade ut regnade det. Tyvärr är det mitt fel – jag fyllde på vattentunnan igår. Med ett undantag har jag lyckats framkalla regn varje gång, tro det eller inte. Min planering gick alltså åt skogen, men jag har haft fullt upp ändå.

Morgonrocksdag
Först klockan fyra i eftermiddags lyckades jag byta ut morgonrocken mot ”tidsenligare” klädsel. Första gången jag var på väg att klä på mig, knackade herr grannen junior på med en middagsinbjudan.

Nästa försök förhindrades av att Mia blev eld och lågor över ljud från skåpet under diskbänken. För att hjälpa till, plockade jag ut innehållet och insåg att det var dags att rengöra skåpet. Till Mias besvikelse hade snyltgästen lyckats hitta ut, bara doftspår och strimlade rester av aluminiumfolie återstod.

Efter en grundlig rengöring (fläckarna som syns på bilden går tyvärr inte att få bort) kom jag fram till att jag nu äntligen skulle blockera fyrfotingarnas ingång – eller åtminstone en av dom. Restbitar från ramen till snöskyddet blev lämpliga hinder som förseglades med en spik.

Jag hade just bestämt mig för att klä på mig när skyddslingens mamma knackade på. Hennes besök är i regel rekordkorta och idag var inget undantag. Hon satt ner i högst tio minuter. Eller åtminstone kändes det så. 😉

Om jag nu tvättade mig och klädde på mig skulle jag ändå hinna göra en del nytta innan det var dags för middagen. Jag hann bara in i badrummet så knackade det på dörren. Min före detta granne tittade in för en pratstund.

När hon inte såg till mig undrade hon om jag låg. ”Nä, jag är i badrummet” gastade jag och slängde på mig morgonrocken igen. Senast hon tänkte hälsa på träffade hon bara Mia, så vi hade en del ”opratat”. Strax före fyra var vi klara.

Den här gången lyckades jag fullfölja rengöring och klädombyte. Fast nu var klockan så mycket så det var lika bra att klä sig för middagen.

Ajöss till benvärmarna
Kombinationen middag och Valborgsmässoafton inspirerade mig till klänning. Klädvalet fick vissa konsekvenser. Om jag skulle ha klänning betydde det strumpbyxor.

När jag hade hittat ett par som jag godkände och hade krånglat på mig dom insåg jag att mina ”benvärmare” obönhörligen framträdde. Av med strumpbyxorna, fram med rakapparaten och ut på gräsmattan så jag slapp städa upp hårhögen.

Testosteronhalten måtte ha ökat under vintern. Rakapparaten nästan kroknade trots att den var inställd på trimläge. Det kändes kallt om benen då jag var klar, men nu kunde jag i alla fall ha strumpbyxor.

En stund efter att jag var färdigklädd knackade det på dörren igen. ”Bonuspappan” kom in med ett par nybakta semlor. Han var också på väg på middag så jag fick bara bjuda på ett glas vatten medan vi ventilerade ditt och datt.

Stolthet och fördom
Middagen var lika delikat som väntat. En härlig sallad späckad med grön sparris, mums. Efter en lika delikat dessert följd av kaffe, började husvärden gäspa oroväckande så jag tackade för mig och avvek.

Mia kom glatt springande när jag lockade på henne. Idag hade hon viktigare saker för sig än att följa med till grannen. Det berodde säkert på att hon hade namnsdag.

Min oplanerade Valborgsmässoafton avslutades med filmen Stolthet och fördom på TV medan Mia sov i min famn. En perfekt avslutning på dagen. 🙂