Jag har gjort en egotrippad donation, hämtat fotoramarna och filosoferar över behovet av hågkomst.

Bildkälla: http://www.skyddahavet.fi

Egoistiskt understöd
Vad gör man inte för att bli odödlig? Insamlingen till Skärgårdshavets skydd har hittat en idealisk kombination av goodwill och egoism. Skänk 50 € så får du ditt (eller nåt annat) namn ingraverat på en stenplatta som ska pryda Skärgårdshavets skvär som byggs invid Forum Marinum i Åbo.

Jag övervägde en donation redan tidigare, men har inte kommit mig för. Artikeln i lördagens ÅU fick mig att göra slag i saken. Jag tänkte först låta ingravera Uddens officiella namn, men egot vann. Det får bli mitt sätt att göra mig odödlig. Fast det beror förstås på hur länge plattorna ligger kvar och hur mycket dom slits. Om 100 år lär dom inte finnas kvar misstänker jag.

Alla som har lämnat ett bidrag bjuds in till invigningen den 19.5.2011 och får stå på sin platta. Där går min gräns, jag har inga planer på att delta. Men alla som vet vad jag heter kan alltså ”söka upp mig” vid besök i Åbo den 19 maj och därefter.

Raminköp verkställt
Idag kom Silverpilen och jag överens om att åka till Ikea för att hämta fotoramarna till utställnings­bilderna. Det är mitt kortaste besök hittills på ett Ikea-varuhus. In, leta grejer, gå till kassan. Det enda jag köpte förutom det jag skulle, var en förpackning med påsklämmor som råkade ligga i min väg.

När jag har signerat bilderna och skurit utskrifterna så att dom passar i ramarna blir jag odödlig i en och en halv månad att börja med. Fotoutställningen pågår från den 15 maj till den 30 juni. Om jag dessutom har turen att få sälja alstren, kommer jag att vara odödlig ett tag till.

För att gardera mig har jag beställt stora vykort tryckta med samma bilder. Den som inte vill betala för en tavla kan alltså investera i ett vykort i stället. Och om dom inte går åt lär alla jag känner få ett oavsett om dom vill eller inte. Till födelsedag, namnsdag, jul, påsk, midsommar, etc. 😉

Mänskligt behov?
Undrar om alla människor känner behov av att bli ihågkomna efter sin död? Om man har barn och barnbarn ger det sig självt, men för mig som saknar arvingar är läget ett annat. När jag har avslutat det här jordiska livet är det ett fåtal individer som kommer att minnas mig.

Jag har aldrig tidigare känt att det skulle vara viktigt att lämna några minnen efter mig, men ju äldre jag blir desto viktigare tycks det bli. Gravstenen fyller för all del den funktionen, men bara delvis. Jag vill ju helst bli ihågkommen för nåt bra eller gott som jag har gjort eller uträttat.

Det måste vara därför en del människor bygger monument. Frågan är om dom gör det för att få känna att dom har betytt nåt under sin livstid eller för att göra sig odödliga? Det kanske går ut på samma sak?