Jag har fått provtrycket, storhandlat och är ägare till en trofé. Mia tycker synd om mig.

Provtryck
I dagens post låg det utlovade provtrycket. Jag påminde om det igår och påpekade att det snart är en månad sen jag beställde det. Och det var ju en herrans tur att jag kostade på mig det! En av bilderna måste bytas ut, den höll inte fullgod kvalitet.

Det här har inget med fotoutställningen att göra. Jag jobbar med en annan idé parallellt som förhopp­ningsvis också ska bli en inkomstkälla. Mer om det när jag har gjort min första leverans.

Proviantering
På två och en halv timme hann jag åka ca 20 km, inhandla födelsedagspresent, teaterbiljetter och bensin samt fylla på matförråden för mig och min fyrbenta sambo, respektive göra en blixtvisit hos ”trollkarlen” och hämta ut ett postpaket. Ibland kan jag vara ohyggligt effektiv. 🙂

Det mesta jag köpte var nödvändigt och förtär- eller brukbart – utom en sak. Jag hittade en mycket passande skylt. Redan under Snuttans tid var jag på jakt efter en skylt med texten ”Här vaktar jag” och bild på en ilsken katt, men har aldrig lyckats hitta nån. Den här är nästan lika bra. Och framför allt vänligare.

Troféprovning
I en av kassarna låg också en trofé. Eller rättare sagt heter fabrikatet så. När jag hade packat upp maten och provsmakat det nya rågbrödet med tranbär, provade jag Trofé-produkten.

Hos Wahlstens där jag köper kattsanden hade dom nämligen 30 % rabatt på nattlinnen och badrockar. Ett nytt nattlinne var precis vad jag behövde. Hittills har jag slitit på mosters begagnade och hon har nu varit död i 12 år så dom börjar bli lite luggslitna. Jag hittade ett som jag gillade och köpte det utan att prova, men nu skulle jag alltså göra det.

Det var som gjort för mig. Mjukt och töjbart material, perfekt längd (ner till vaden) och lagom vidd. Det är viktigt med töjbart material och generös vidd för att man ska slippa stiga upp varje gång man vill vända sig i sängen.

Längden är minst lika viktig. Att vakna med nattlinnet runt halsen tyder helt klart på att det är för kort. Det kan för all del i enstaka undantagsfall också tyda på att man har haft sängsällskap. 😉

Stackars matte
När jag parkerade Silverpilen tittade Mia som hastigast ut genom sin ingång, men drog in huv’et omgående när hon hörde min röst. Hon var säkert hungrig bestämde jag.

Men o nej, hon hade viktigare saker för sig. Hon hade fångat en näbbmus igen och hade fullt sjå att hålla i gång den i verandan. För att hjälpa till lyfte jag undan några par skor från nedersta hyllan i skohyllan och då musen tog sin tillflykt till den hoprullade trappmattan, ställde jag den på högkant och skakade ut musen.

Pälsen på musen var mjukare än sammet. Jag kunde inte låta bli att stryka den över ryggen när jag hade chansen. Mia såg lite besviken ut när jag nöjde mig med det, men i övrigt verkade hon uppskatta min assistans.

Efter ett tag lät hon musen springa ut, men höll noga koll på vart den tog vägen. Med kameran i högsta hugg försökte jag få närbilder på den lilla krabaten, men sen lämnade jag sällskapet.

Jag har blivit en erfarenhet rikare på kuppen. En god stund senare hade jag ärende ut. Då jag öppnade dörren och tog nästa steg hörde jag ett lågt krasande ljud under foten. Mia hade överlämnat sin jakttrofé till mig.

Troligen var den död redan när jag trampade på den, annars hade den inte legat kvar. Mia tyckte antagligen synd om sin tafatta matte som inte ens klarar av att fånga en liten näbbmus och ville trösta mig genom att ta död på den och ge mig den.

Nej då, jag ska inte fömänskliga hennes beteende. Det var säkert en tillfällighet att den hamnade precis utanför dörren. Men i fortsättningen ska jag se till att kolla om det ligger nåt i vägen innan jag går ut.

Jag börjar tycka riktigt synd om alla näbbmöss som kommer i vägen för Mias klor. Dom gör ju faktiskt ingen som helst skada.