13.4 – Under kontroll

Jag har hållit mitt löfte, uttalar mig om arvoden och har använt kroppen.

Materialleverans
Efter närmare fem timmar bakom tangentbordet kunde jag äntligen skicka i väg anvisningar och övnings­filer till kursdeltagarna som jag lovade dom igår. Anvisningarna borde ju ha varit klara redan i måndags, men jag prioriterade bort dom och var alltså tvungen att skriva dom idag i stället.

Att skriva instruktioner och anvisningar är nåt av det mest tidsödande som finns. Varje moment ska beskrivas, vilket tar minst tre gånger så lång tid som att utföra det. För att kolla att anvisningen stämmer och för att inte glömma nåt delmoment, är man tvungen att utföra uppgiften parallellt med att man skriver. Men nu är det gjort – för den här gången. Om två veckor är det dags igen.

Arvode
Arbetet är ideellt i det här fallet. Uppdragsgivaren ersätter bara lektionstid och reskostnad, men det är inget ovanligt i utbildningssammanhang när man jobbar på timersättning. Om man är tillsvidare anställd är läget förstås ett annat, då har man ju lön för all arbetstid.

På den tiden jag själv var uppdragsgivare fick konsulterna jag anlitade inte heller betalt för annat än undervisningstid och resor om vi inte kom överens om annat. Att all undervisning kräver förberedelser kanske man inte tänker på när man bara ser timpriset som konsulten debiterar, men i totalbeloppet ingår oftast ett antal timmar extra.

Fysisk aktivitet
När jag hade mejlat övningar, anvisningar och facitfiler till kursdeltagarna, värmde jag en Thai-kub och bytte efter matintaget om till ”jobba-ute-kläder”. Jag tänkte ta i tu med löven som jag inte krattade bort i höstas. Det kändes som lagom motvikt till tidigare tanke- och koncentrationsarbete.

På vissa ställen var löven fortfarande fastfrusna i marken och så långt sträckte jag mig inte att jag hackade loss dom utan nöjde mig med att ta dom som gick att hantera med kratta eller händer. Följden blev att två blomland till är befriade från löv.

Det var snudd på att jag gick in och hämtade pincetten. I blomlandet vid verandaväggen är det fullt av små ljusgröna saker som sticker upp så det gällde att vara lätt på handen för att inte skada dom små liven. Lätt på foten får man som bekant inte vara. 😉

Det blev ”snyggt, men inte pråligt” som moster brukade säga. Risken är förstås att löven som nu är blöta eller begravda under snön blåser i väg och lägger sig just där som jag har putsat, men då får dom väl göra det.

Efter tre timmar hade både jag och ryggen fått nog. Dessutom kom herr grannen junior över med maj­blomman jag hade lovat köpa så tajmingen var perfekt.

Morgondagen lär bli likartad, jag har ett leveranslöfte till att hålla den här veckan.