Dilbert har haft det klart värre än jag, men visst är det extra skönt att komma hem ibland? Idag var en sån dag och inte ens 10 vilda hästar kan få mig att förflytta mig från Udden i morgon!

Jag har fått brev från skatteverket, handlat på krita och min intuition fungerar fortsatt. Mia är en hushållsgris.

Glad överraskning
I dagens post låg ett kuvert från skatteverket med min adress skriven för hand. Min första tanke var att det gällde strulet med deklarationen, men när jag öppnade kuvertet hittade jag en lista med diverse uppgifter och en handskriven lapp som inleddes med: ”Intressant att vara detektiv.” Då fattade jag att brevet kom från den rara tjänstekvinnan på öns skattekontor.

Hon hade letat rätt på alla uppgifter jag behövde hjälp med och rett ut ägarförhållandena till en fastighet som jag inte alls hade koll på. Jag ringde upp och tackade på eftermiddagen och frågade hur mycket jag var skyldig, men det var jag inte alls sa hon. Sånt ska hon vara skattebetalarna behjälplig med påstod hon. Jag kan bara önska att fler tjänstemän hade den inställningen!

Utan ”kamfore”
Innan kursen började i kväll hade jag lovat åka in till Zas Data och hämta Publisher 2010 som jag fick meddelande om i fredags. Tio minuter före stängningsdags steg jag in i butiken och blev som vanligt glatt påhejad av den sociala teknikern.

I samma ögonblick som han sträckte sig mot leveranshyllan kom jag på att plånboken (kamfore på jämtska) låg kvar hemma. Men det var förstås inget problem, jag fick med mig en faktura i stället.

Tur att polisen inte var i farten. Jag antar det blir böter om man inte kan uppvisa körkortet?

Riktig föraning
Ända sen jag läste kursdeltagarlistan (se gårdagens inlägg) har jag känt på mig att den var fel. Jag kontaktade också min uppdragsgivare och frågade om hon var helt säker på att den var korrekt? Jodå, det var hon. Det övertygade mig inte, mina onda aningar satt envist kvar. All (kvinnlig) logik sa mig dessutom att chansen för att samtliga deltagare från höstens kurs ville gå om den var rudimentär.

Hur som helst infann jag mig förstås på utsatt plats. Det var ju en himla tur att jag var ute i extra god tid. Innan jag hade orienterat mig bland lagringsvolymerna, kopierat övningsbilderna till det gemensamma utrymmet, startat Picasa och kollat att bilderna dök upp, provkört datorprojektorn och torkat tavlan var klockan tio i sex.

Några minuter senare dök det upp en dam i dörröppningen som undrade om hon hade kommit rätt? Jag intygade att hon var på rätt ställe och bad henne sätta sig. Då klockan var 18.00 var vi fort­fa­ran­de ensamma i lokalen. Likaså tio minuter senare. Snopet. Min föraning besannades alltså, deltagar­listan var fel och den stackars damen får förmodligen vänta på nästa kurs.

Mia hushållsgris
Så fort jag ställer mig vid diskbänken för att fixa mat eller bre en smörgås dyker det upp en svart skugga vid min sida. Nästan allt jag stoppar i munnen betraktas som ätbart utom klementiner och den chili­kryddade thai-maten jag gillar.

Igår överraskade hon mig igen. Hon fick slicka såsrester från en välkryddad kalops. Trots all kryddpeppar slickade hon i sig allt som var kvar. Vitlökskryddad potatisgratäng är heller inte dumt.

Salt som sött går ner. En smörgås som lämnas obevakad några ögonblick är lovligt byte, liksom smörasken och pålägget. En liten lakritsbit försvinner obönhörligen ner i gapet, choklad i alla former är gott att slicka på och skålen med russin och salta nötter måste jag gömma i skafferiet.

Jag börjar förstå varför hon inte äter upp sina jaktbyten. Jämfört med det hon annars sätter i sig måste dom smaka gräsligt. 😀