Igår blev jag bjuden på middag, idag har jag inhämtat matnyttigt per spark och plockat in kvistar. Mia har ny utkiksplats.

Egen kock
Att bli bjuden på middag i sitt eget kök tillhör inte vanligheterna, men igår var det faktiskt andra gången jag fick njuta av den lyxen. Filosofen tyckte det var lämplig ersättning för att jag skannade några fotografier åt honom. Med tanke på jobbet jag la ner, hade det gott räckt med en smörgås. Fast det sa jag (förstås) inte. 😀

Han var imponerad av min aptit. Jag förstår honom – för ovanlighetens skull åt jag mig mätt. Oftast tillämpar jag regeln att sluta äta när jag inte längre är hungrig. Jag förklarade min goda aptit med att jag är som ormarna, äter ett stort byte som jag sen smälter en vecka.

Matnyttigt
För att få njuta av det ljuvliga vädret och samtidigt göra nytta beslöt jag idag ta en sparktur till väglagets styrelseordförande för att få tilläggsuppgifter och inventera adresser längs vägen. Kameran följde med som vanligt och fick tjänstgöra redan när jag nådde Silverpilen – veckad snö tycker jag är läckert.

Sparkföret var kanonfint bara jag undvek sandfläckarna. Bortsett från ett skrapsår på skenbenet efter en ofrivillig inbromsning klarade jag mig helskinnad.

Efter att ha fått en del väsentliga uppgifter av ordföranden, fortsatte jag min färd på glid. Eftersom jag hade så bråttom i torsdags, gjorde jag ett reprisbesök hos bonuspappan. Han undrade om jag ville ha mat, det fanns en potatis kvar, men jag tackade nej  med ursäkten att min mattid inföll först om ett par timmar.

”Men lite kräm vill du väl ha?” undrade han då. Hopplösa människa. Han fick det att låta som om jag gjorde honom en tjänst om jag tackade ja, så då gjordet jag det. Och när jag hade ätit den frågade han om jag ville ha kaffe… En gästfrihet helt i klass med min ryska bekants.

Efter en pratstund i godan ro tog jag mig vidare till postlådorna ”i centrum” för att jämföra namnen med dom som står i fastighetsförteckningen. När jag kom till två namn som var helt obekanta och saknades i min förteckning, kom skyddslingens syster gående. Hon visste dess värre lika litet som jag, så vi pratade om studentskrivningarna i stället.

Ett par stopp senare var jag tillbaka där jag började och kände för att vistas ute ett tag till. Jag möttes som vanligt av Mia då jag öppnade dörren till köket och efter vår lilla hälsningsceremoni gjorde hon mig villigt sällskap.

Ny utkiksplats
Björkriset jag hade sett hemma hos ordföranden inspirerade mig att ”avverka från egen skog” nere i stran­den. Skaren höll förvånansvärt väl då jag avvek från dom gamla spåren så det var inga problem att få tag i kvistar. På skoj nöp jag också några lönnkvistar. Då fick jag syn på Mia.

I stället för att pallra sig efter mig hade hon parkerat sig invid eken där snön redan har tinat. Där satt hon och blickade ut över sjön som om hon ägde stället. Det enda som fick henne att reagera var fåglarna som flög mellan träden, i övrigt såg hon ut som en porslinskatt. En stilig liten dam som nyligen fyllt sitt första år.