Jag är tacksam för halka, sandning och datorombyggnad.

I februari 2010 var föret likadant

Halka
Redan igår kväll visade termometern plusgrader och nederbörden varierade från blötsnö till underkylt regn. Idag har det följaktligen blaskat, droppat och runnit hela dan. Ich! Men tack vare halkan har jag ren tvätt och nystädat. 🙂

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att Crocs-vinterstövlarna inte är hala. Innan jag tog mig till post­lådan höll jag på att stå på öronen ett par gånger. Is med vatten ovanpå fixar dom då inte. Frågan är om det finns nån sula som gör det?

Idag var datorn klar att hämta fick jag meddelande om på förmiddagen, men insåg att Silverpilens (odubbade) galoscher aldrig skulle klara halkan. Jag ringde tillbaka och talade om vilken belägenhet jag befann mig i och sa att jag skulle komma en annan dag.

Sandning
För att göra nåt nyttigt startade jag tvättmaskinen och dammsög. När jag var klar med städ­ningen tyckte jag mig höra en traktor men såg ingen, så jag gick ut och kollade om mina goda aningar var besannade. Jomenvisst, vår eminente snöröjare hade sandat i backarna. Där fick han ytterligare ett plus i kanten, förutom Tummen upp i ÅU.

Jag beslöt omgående att åka och hämta datorn, i värsta fall skulle sanden regna bort och föret bli ändå sämre till i morgon. Jag slängde på mig kläder, sa ”hej då, kommer snart” till Mia där hon satt en bit från bilen och stack i väg. På alla strategiska ställen fanns sand, så det var inga som helst problem att ta sig fram till stora vägen.

”Nya” datorn
”Reservkillen” var på plats när jag kom fram till Zas Data. Han visade sig vara en gentleman genom att bära ut datorn åt mig. Hans pappa har lärt honom att vara kvinnor till lags sa han ”och det får jag surt äta upp” tillade han. Såna pappor gillar jag. 🙂

Första prioritet vid hemkomsten var att mata Fia. Hon höll en lååång utläggning om hur mycket försenad hennes lunch var. Sen flyttade jag över tvätten i tumlaren (jag vill inte ha maskiner i gång medan jag är borta) och värmde mina revben. Alltså inte mina egna, utan dom tjocka revbensspjällen jag tillredde i går.

Efter mat och en mugg kaffe satte jag i gång med inkopplingen av datorn. Efter att ha ställt UPSen på annan led blev kabelhärvan sanslöst rörig så jag ryckte loss alla elkablar och började om.

USB-hubben fick en ny plats och i stället för min Maxtor (extern hårddisk) som rapporterar I/O-fel i loggen har jag investerat i en LaCie på 500 GB för att slippa ängslas.

När alla kontakter satt i och jag hade startat datorn började jag med att kolla prestandapoängen. Jag har ”bytt ner mig” när det gäller grafiken (integrerad på moderkortet), men processor och minne har högre poäng än tidigare, primärdisken ligger på samma poäng som förut. Maxpoäng är 7,9, (enligt manlig logik).

Killen som lämnade ut datorn tyckte det var värst vad mycket data jag hade som behöver två interna diskar och en extern. Jag nämnde inte att jag har ytterligare en extern disk och dessutom lagrar på Dropbox, utan försvarade mig med att jag sparar på en massa. Mina äldsta datafiler är från 1997 och dito bildfiler från 2003, så det är inte så konstigt att jag behöver stor lagringskapacitet.

En regnig och ruskig dag ska jag ta mig i kragen och städa bort en del.

Dagens mål är ouppnått och tiden har stannat. Mia är pyroman.

Orealistiskt mål
Målet för dagen var att gå upp till soptunnan med soppåsarna. För att kunna göra det, måste jag först ta mig in i vedlidret för att hämta soppåsarna jag ställt in där. Det skulle kräva nån timmes snöskottning så jag beslöt att utnyttja ljuset och i stället gå upp med julpyntet på vinden och ta ner ytterligare ett par vinterjackor.

När jag efter diverse ytterligare pyssel klädde på mig och gick ut hade det börjat snöa. I den friska vinden kändes snöflingorna som nålstick i ansiktet. Lusten att skotta mig fram till vedlidret försvann i ett huj. Jag nöjde mig med att skotta stigarna jag behöver använda och gick in tillbaka.

Ovanlig tystnad
Efter en stund tyckte jag det var tystare än vanligt i huset. Väggklockan hade stannat. Alla försök att lura i gång den igen har varit förgäves.

Nån gång i mitten på 80-talet hade jag med den till Göteborg för att få den fixad av samma orsak. En av mina dåvarande kolleger var urmakare. Han konstaterade att kugghjulet var slitet och kunde inte garantera hur länge den skulle gå. Nu är det alltså sluttickat.

Men jag ger mig inte. Det måste ju gå att göra ett nytt kugghjul eller möjligen slipa om det? Jag är beredd att göra nästan vad som helst bara klockan kommer i gång igen. För mig är den en självklar del av huset och har funnits mycket längre än jag, så den kan säkert överleva mig bara den får lite hand­räckning.

Pyroman-Mia
Igår hade jag plockat i hop alla julgrejer och lagt dom på köksbordet. I en av ljusstakarna var ljusen halvbrända så jag tände dom för att ”tömma” den. Som tur var satt jag vid datorn och hörde den dova dunsen när den ramlade.

Mia hade passat på att ta en närmare titt på lågorna som fladdrade och puttade antagligen till staken med tassen. Jag skrek NEEEJJJ som en galning, rusade fram till bordet och ställde upp ljusstaken där ljusen fortfarande brann, men skägget på en tomte hade redan fattat eld. Mia tittade storögt på. Pyromaner brukar ju gilla att se vad dom åstadkommit.

Jag lyckades blåsa ut elden på tomten medan jag sprang till diskbänken med den, så nåt vatten behövdes inte. Lyckligtvis klarade sig skägget bättre än jag befarade. Tovad ull är av allt att döma rätt eldtålig eller så var den preparerad på nåt sätt.

Efter den incidenten var Mia riktigt billig ett tag. Mina bannor fick henne att gå in och lägga sig i sovrummet. När jag efter en stund gick in för att bli sams med henne, vände hon sig bort när jag försökte stryka henne över kinden.

Antingen kände hon sig osäker på att hon var förlåten eller så var hon förnärmad över mitt utbrott. Så småningom blev vi ändå sams igen. Hon kom som vanligt och la sig i min famn när jag satt framför TVn.